För en vecka sedan körde jag Mörksuggejakten men har i ärlighetens namn inte kommit på vad jag skall skriva och hur jag skall uttrycka mig. Därför har inlägget fått vänta lite på att jag skall reda ut mina tankar och räta ut meningarna för er.

Anledningen har helt enkelt varit motivationsbrist, mycket på jobbet och min ”depp” som spökar. Jag försöker förklara lite innan vi kommer till race-rapporten. Vill ni inte läsa mitt ordbajsande så hoppa över ett par meningar så kommer ni till det köttiga.

Redan inför loppet hade jag en dålig känsla i kroppen, det har känts kasst sedan Lida Loop och jag har inte riktigt hittat vad det är men jag har kört på med min träning och mitt upplägg trots detta.

Jag tycker ju om min cykling så mycket men tävlandet har inte lockat fram de där sista procenten. Jag har väl insett att jag inte kommer över tröskeln jag står och stampar vid och det är frustrerande.

Jag har också insett att detta är sista året med tävlingsklass. Jag behöver känna mig bra bidra med något bra till sporten vilket jag inte alls känner idag, det känns mest som man vill och gnäller för mycket. Ett år i motionsklass kanske ger mig ny luft under vingarna.

Nåväl tillbaka till Mörksuggejakten! Jag funderade in i det sista på att skippa att åka ner och ställa upp, noll sug. Men vi åkte och deltog i tävlingen trots allt, dels för att familjen behöver lite gemensamt semestrande och för att barnen fixat och peppat inför loppet som de sett fram mot att köra.

Vi åkte ner på fredag kväll efter att jag slutat jobbet, det var rätt skönt att åka på eftermiddag och kväll när barnen var lite tröttare och inte uppe i varv. Vi kom ner i hyfsad tid och installerade oss i samma stuga som vi bott i senaste åren innan det var dags för läggdags.

På lördagen började vi med go-frukost och sedan avfärd in till Rättvik. Jag cyklade för att försöka få igång kroppen efter en intensiv arbetsvecka samt bilresande ner till Dalarna och familjen tog bilen in. Vi träffades på tävlingsarenan och barnen deltog i Lilla Mörksuggejakten som alltid är bra och rolig.

Efter barnens tävlingar så var vi på konditori för en gemensam fika och fira min och Marinas bröllopsdag, fruktbröllop. Det var supermysigt och uppskattat av alla familjemedlemmar. Efter fikat tog jag och körde en del av banan innan det blev hemfärd för att kolla Sveriges match i fotbolls-vm.

Efter den sedvanliga ritualen med att packa tröja, nåla nummerlapp och preppa cykeln gjorde vi tidig kväll och laddade med mycket vätska och föda. Jag sov inte helt bra natten mot söndag, drömde mycket konstigt och vaknade av och till.

Klockan ringde och då var det frukost och påklädning som gällde. Sedan tog jag cykeln in till rättvik som uppvärming innan det var dags att lägga in cykeln i fållan, redan en timme innan start. Jag passade på att relaxa och dricka mycket vätska då det var redigt varmt.

Det blev dags för start och jag stog på andra raden i startled 3. Ni som kört mörksuggan vet ju hur starten är, bred och ofta problematisk. Jag hade placerat mig strategiskt i mitten för att få en bra ingång i startbacken.

När startskottet går far alla iväg med en jäkla fart. men det blir som alltid jojo effekt och flera blir stående i backen och tvingas hoppa av som följd. Såklart får jag en sådan framför mig och mitt startled drar iväg.

När jag väl kommer upp så fortsätter jojo effekterna under masterstarten ut på asfalten. Folk är som galna och kör på trottoarer och gräsmattor i kamp om positionerna. Många svärord utdelas i klungan.

Jag kommer av mig och satsar på en stark körning uppför mot vidablick. Jag kämpar på men kroppen har ännu inte kickat igång riktigt. Jag kär på och ligger på rött ända upp men tar många positioner. Väl uppe börjar utförslöporna och med tanke på vädret dammar det otroligt mycket.

Jag blir lite rädd då man knappt ser något av underlaget i dammolnet. Jag kör på känsla och är riktigt nära att ramla en gång men lyckas hålla mig på hjulen. När vi väl kommer ut på grusvägarna lättar molnen lite men det är fortfarande svårt att se. Såhär fortsätter det genom hela racet där man är många personer samlade.

Det är också många vägar som är nygrusade, sliriga och med hjulsläpp som följd.

Jag grinar illa och kämpar på, inser att mitt tävlingssug inte finns där alls och lägger mig på rulle för att försöka ta mig igenom racet utan att bryta. Hittar en bra grupp som jag kör med nästan hela racet. En bekant instagram-kompis, Petrus, kör i samma grupp och han gör ett riktigt bra jobb längst fram medan jag sliter i väntan på att kroppen skall komma igång.

Banan är sig lik och riktigt rolig bitvis. snabb och ibland lite utmanande. Efter ca halva loppet Får jag feelingen tillbaka och känner mig stark uppför. Nu kör jag igång och får med mig några i en liten utbrytning som splittrar vår grupp en aning.

Jag kör på helt okej och jagar positioner och lägger mig på rulle när jag behöver vila lite. Sedan attack igen. Det lyckas förvånansvärt bra och jag känner mig stark ända in i mål.

Vid den näst sista vätskedepån är cyklisten framför riktigt oaktsamt och stannar mitt i langningen vilket gör att jag får vejja och tappar vätskan jag just tagit. Riktigt osmart kört av honom.

En annan man från samma klunga lyckas dessutom någon kilometer snyta sig i det fria, rakt över mig, utan att titta åt sidan eller bakom om det finns någon där. Jag blir riktigt förbannad och han ber såklart om ursäkt men det örat lyssnade jag inte riktigt på då.

Jag tappar Petrus men försöker köra på ändå i hopp om att han skall komma ikapp. När vi kommer in i skogspartiet med några kilometer kvar kommer han ikapp och kör om mig. Det var ha värd efter gediget dragjobb så jag försöker inte spurta ikapp eller så utan ser att jag har klart bakåt och gör min egen avslutning.

Kommer ikapp två andra på målrakan som jag spurtar förbi. Det kändes bra och jag var ändå hyffsat pigg och fräsh i mål trots att jag fått slita en del.

Rullar in på samma tid som förra året, dock så tappar jag någon placering men det gör inte så mycket med tanke på att jag hade noll motivation innan. Kul att kroppen kändes bra andra halvan av loppet och jag kände lite glädje i tävlandet.

Vi packar oss i bilen ganska direkt efter några cykelvänners målgångar.

Påvägen hem pratar jag och frun lite om de två LLC tävlingarna som är planerade. Jag funderande inför och under loppet om det kanske vore bäst att försöka skippa dem och försöka hitta motivationen att genomföra Cykelvasan helhjärtat istället, det är ju trots allt mitt huvudmål med året.

Jag har under veckan undersökt om man kan få tillbaka pengarna och avanmäla sig. Tyvärr fick man inte det bara sådär, så vi har tänkt om och åker iväg ändå. Vi  tar det som semestertrippar istället och se om motivationen känns bättre inför de två återstående tävlingarna, finns det diamanter att plocka fram så kör jag på.

Jag hade riktigt bra känsla på dessa tävlingar förra året och de var trots allt riktigt roliga. Det är också många som skall köra XCO SM istället för nästa deltävling i långloppscupen vilket gör att det finns lite potential för att göra lite bättre ifrån sig där.

Nu laddar vi om i finvädret och avslutar denna säsong med en något bättre känsla än hittills. Jag får varva in många fika-rundor och sociala cyklingar för att boosta mig inför mina utmaningar. Försöka trycka bort negativa tankar och människor som drar energi.

Men nästa år blir ett år för att komma på fötter igen och hitta tillbaka till vad som faktiskt betyder något och är roligt med sporten.

Tack för att du läste såhär långt, mycket svammel blev det.

(bild från mtbfoto.se)

2