Nyss hemkommen från Dalarna och Cykelvasan 2019. Känner att jag måste skriva av mig mina tankar och ge en summering från helgen i ett inlägg.

Min resa mot cykelvasan har ju pågått sedan förra cykelvasan. Jag missade mitt mål på sub 3 med 4 minuter och gav mig tusan på att 2019 skulle bli året som jag lyckades.

Jag lade en ambitiös plan där jag styrde om delar av min träning och har spenderat cykelsäsongen mer på landsvägscykel än på MTB, åtminstone tävlingsmässigt. Jag har också spenderat många timmar i gymmet där crossfit-inspirerad träning fått genomsyra mina veckor. Det blev en hel del längdskidor i vintras också som komplement till cykeln.

Jag har under året följt min plan och kört både lugnare men också intensivare veckor utan större störningar. Jag har också klarat mig undan allvarligare sjukdomar eller frånvaroperioder.

Loppen som jag deltagit i under året har också gått bra. De MTB lopp som jag ändå kört tidigare och kunnat mäta mig mot har visat på uppåtgående trend med personbästan med några minuter.

Inför ”vasaveckan” har jag lyckats pricka in min formtopp och har haft superbra ben och känsla på de pass jag kört. En vecka innan körde jag ett testvarv på min Vasa-inspirerade runda (5 mil) där jag tog personbästa med nästan 5 minuter utan att dö av utmattning. Jag brukar köra detta testvarv någon gång per månad för att testa av var jag står formmässigt, rundan försöker jag köra i så liknande förhållanden som möjligt.

Jag och familjen åkte ner mot Sälen redan i måndags. Vi stannade till i Lofsdalen för ett besök i stugan innan vi tröskade vidare. Jag körde några lättare rull-pass och på tisdagen körde jag mitt sista hårda pass inför vasan, det fick bli mitt andra testvarv : Lofssjön runt på 42km, väldigt lik Vasa terrängen både i underlag och stigningar.

Det blev även här en riktigt bra känsla och personbästa med flera minuter. Det känns alltså RIKTIGT bra inför årets cykelvasa och jag gick in i viloperiod med en grym känsla.

På onsdag förmiddag packade vi ihop oss i stugan och åkte ner till Lindvallen och installerade oss i den stuga som vi hyrt. Dvs samma stuga som vi hade förra året, perfekt på alla sätt.

Vi hade lugna dagar där vi hängde på de olika torgen tillsammans med barnen. Vi körde pumptrack, downhillbanor och stora hopp. Jag har bogserat min son uppför backen ca 10 000 ggr samt snurrat runt 47000 gånger i pumptracken. Det är ju faktiskt riktigt roligt och vilken utveckling barnen gör!

Under fredagsförmiddagen deltog jag i ett väckningspass som Merida och Guided Heroes anordnade. En timmes rull med några 30sec intervaller för att sprätta igång kroppen. Jag fick med mig flera TUG-cyklister samt Martin, en bekant från Borlänge. Roligt blev det, om än lite för kort för min smak. Men bra känsla och roligt att träffa folk, det är huvudsaken.

Under eftermiddagen besökte vi utställningen och kikade på Vasasprinten. Barnen körde i sedvanlig ordning Barnens Vasalopp. Ebba körde på riktigt bra och krigade på både uppför och nerför. Efter detta blev det lite mer häng i pumptracken innan uppladdning i stugan inför lördagens drabbning.

Väderleksrapporterna har skiftat ofantligt under veckan så det var först på fredag kväll man vågade lita någorlunda på hur vädret skulle komma att bli. Det visade såklart på regn och motvind.

Jag inser när jag granskar väderleksrapporten att att de yttre faktorerna kommer att påverka mitt mål med att klara sub 3. Men det är lika för alla och jag tänker ge allt jag har för att försöka lyckas trots detta. Det är ingen mening att lägga om planen och ge upp utan att testa.

Jag och Robert i TUG planerar att köra tillsammans då vi har liknande tider under tidigare år och siktar mot samma tidsmål. Vi pratas vid under fredag kväll och skall ses för gemensamt rull till start på lördag morgon.

Jag sover halvbra natten mot lördag och vaknar lite före klockan. Äter hyfsat och kommer iväg till starten bra. Jag och Robert rullar ner till start i hopp om att komma långt fram i fållan. Men redan klockan 7 är fållan halvfull men det är bara gilla läget och placera cykeln där det går.

Vi kikar på damstarten och gör oss redo för avfärd. Vi körde båda i kort-kort och det kändes ändå varmare än tidigare år. Känns som optimal temperatur för tävling.

Jag är inte nervös konstigt nog utan relativt samlad och har siktet inställt och bågen spänd. Jag känner mig redo, det ska bli kul!

Starten går till tonerna av Vasalopps-låten och jag får lite gåshud. Det blir som att någon vrider på adrenalin-kranen och jag känner hur kroppens motorer går igång. Vi blir stående nästan 2 minuter innan vi är framme vid startbågen och får börja cykla ordentligt.

Vi rullar uppför startbacken och jag trycker på och försöker sicksacka mig fram bland snabba och mindre snabba cyklister som vinglar på överallt. Jag har bra ben för dagen känner jag. Jag och Robert ligger tillsammans nästan hela backen upp.

Jag får dock en lucka som jag tar och Robert hamnar lite efter. Vi är i samma klunga så jag är inte orolig att han snart har min rygg igen.

Efter backen hamnar vi mitt i en ordentlig krasch där mannen ser avsvimmad ut och blodet verkligen forsar från huvudet. Ingen mening att stanna då det redan är många på plats och hjälper honom. Man blir lite skärrad och det tar lite udden av upplevelsen och minnesbilden hänger med mig resten av loppet.

Föret är segt, man känner av att det har regnat under några dagar då marken suger och är stinn av väta. Vi har också en relativt kraftig mot/sid vind.

Jag krigar mig framåt och hittar bra ryggar men efter ett tag hamnar jag bakom en stor klunga där alla verkligen kör i samma hastighet i både vänster och högerspår.

”Jag vill fram och köra snabbare men det går inte.”

Det är alltså samma visa som förra året, det blir igenproppat och jag tvingas slå av på farten. Men vid kontrollerna och i utförsbackar kan jag köra om.

Det börjar regna efter 30 minuters körning. Det blir ännu tyngre och det blir lite halare och skitigare med dålig sikt genom glasögonen. Nåja, lika för alla tänker jag och trampar vidare.

Jag fascineras av att det är så dålig ordning i klungorna och att det finns många som känns ovana att köra i grupp. Antingen har jag blivit kinkig när jag testat på landsvägsvärlden ett tag eller så är det hetsen och adrenalinet som gör folk galna inom mtb. Hoppas verkligen att jag uppfattas bättre.

Resten av loppet går i samma tappning, det är dragspel med proppar och snabba omkörningar. Inget dramatiskt att skriva om utan jag cyklar på och tar banan fint. Hoppar från rygg till rygg och klunga till klunga. Några tappra hänger mig i mitt släptåg.

Vi håller ändå hyfsad hastighet. Vissa kommer upp bakifrån och försöker attackera men lyckas inte. De faller för propparna eller så segnar de ur i motvinden.

Vid vägkanter och i kontroller hör jag hejarop ”Heja Tobbe”, ”Snyggt Tobbe”. Kul med Instagramvänner som hejar på sidan om banan också. Tack ni som hejar!

Jag är stark i backarna men avvaktar lite utför när det är grusigt och sladdigt. Men vi ligger ändå på 40-50 knyck i utförslöporna och det är inte många snedsteg man behöver ta för att volta ut i buskaget. Jag nöjer mig med att avvakta lite och istället kunna slutföra loppet. Det är dumt att riskera något.

Jag har ”mat och dryck” klockan påslagen i cykeldatorn. Det är räddningen att bli påmind om när gel och sportdryck skall in i kroppen. Jag lyckas hyfsat men är på helspänn och får äta och dricka när det är hyfsat fritt. Det gäller att planera, att känna till sträckningen hyffsat hjälper såklart.

Jag lyckas hitta en kollega i spåren. En stark herre som som cyklar mycket landsväg med bland annat Skoda. En förebild på många sätt med andra ord. Vi glider bredvid varandra ett tag innan jag kör om och agerar lok i vår klunga. Kul att få göra den manövern och faktisk köra om en förebild.

Herren på bilden ovan, med det legendariska numret 666 körde jag med en bra bit. Vi växeldrog en del under loppet och vi peppade varandra. Jag var stark uppför och han var stark utför. Roligt att vi hittade varandra på instagram också.

Två sista milen inser jag att jag återigen är minuter från mitt mål. Det kan gå om jag ligger på men klungan flyttar inte på sig. Frustrerande. Jag ser både sekunder och minuter flyga iväg men jag ger det en chans. Ja grämer mig lite att jag inte analyserat klockan tidigare under loppet, som jag faktiskt hade planerat att göra.

In mot mål går det snabbt som vanligt. Här dammar det konstigt nog varvat med duggregn. Klungan ligger i bredd och omkörningar är inte möjliga. När vi kommer in mot gräsplättarna på campingen suger det till rejält under däcken och vi lägger oss alla på led. Ingen försöker något utan avvaktar bättre underlag.

Vi dundrar över bron och kommer upp på asfalten och viker in mot upploppet. Jag sneglar på cykeldatorn och ser att den står på 3:02 och sekunderna tickar. Jag gör inte anspråk på någon spurt utan ser till att hålla tätt bakåt.

Glider över mållinjen på 3:03:09 och glider direkt fram mot tjejerna som står och delar ut medaljer och tar av chipen. De är glada och gratulerar till bra tider.

Jag fäller en tår bakom glasögonen och kan knappt säga tack. Vilken diva jag känner mig som men känslorna kommer när jag tänker igenom hur mycket tid och kraft jag spenderat på att kunna lyckas denna dag. Att halka på 3 minuter svider mycket, igen!

Jag surar och traskar genom målområdet där det bjuds på saft, bullar och mjölk. Jag stöter på några bekanta ansikten. Känns som jag låtsas vara glad när vi pratar om loppet lite snabbt.

Alla verkar nöjda, utom jag.

Jag möter familjen och får lite pepp och high fives. Det känns bra, de får mig på bättre tankar och jag får reda på att Emil Lindgren tagit segern. Även fast jag inte känner honom så unnar jag honom segern, han är en idol på många sätt.

Ser vinnartiden, 2:48 vilket är 8 minuter långsammare än 2018. Wow, alltså är jag endast 15 minuter efter vinnaren över 94 km. Det är inte illa pinkat med tanke på att jag blivit instängd och kört lite avvaktande här och där.

Jag surar såklart och är missnöjd. Mina cykelvänner i TUG som följt oss har via facebook skapat en tråd där de gratulerar alla till bra prestationer. Jag uttrycker mitt missnöje men de får mig på bättre tankar, att titta på placeringar och skillnaden mellan vinnare och mig istället för en tid som faktiskt är rätt beroende av att alla förutsättningar är lika.

Svårt att släppa dock när det kunde ha gått och jag återigen är så jäkla nära. 3:01 visar segmentet som är från startbåge till målbågen. FAN! Jämnför jag mig med Motionsledet, som jag faktiskt övervägde att starta i, så hade jag vunnit med närmare 5 minuter.

Jag gjorde personbästa med en minut. Men med tanke på att det gick långsammare för eliten så borde jag haft en tid på 2:54 om jag räknar baklänges mot förra året. Ja, om förutsättningarna varit lika alltså.

Summerar tävlingen med plats 260 i tävlingsklass, 260 totalt och 49 i klassen (H35). Lyckas bli bäste Jämtlänning med 2 sekunder.

Jag och familjen åker tillbaka till Sälen tillsammans med en god väns cykel på taket. Vi hade inte plats i bilen men cykeln slapp åka lastbil.

Jag anländer till stugan och tar en välbehövlig dusch. Shit vad mycket grus och skit man får plats med i håret. Vi firar lite i stugan, med en kebab-pizza och lite öl/rose. Det kunde jag ändå unna mig efter lite eftertanke.

När jag sitter och surfar runt och analyserar lite siffror slår det mig att jag ju har en betydligt mindre skillnad i tid från vinnaren från föregående år.

Läser på lite i Seednings-tabeller och ser att jag ju kvalar in i startled 2 nästa år. Det gjorde mig riktigt glad. Hoppas bara att vinnartid + 15% gäller även för vasans egna lopp och inte bara seedningslopp. Räknar jag baklänges på seednings-listorna så ser det ut att stämma. Håller tummarna för det!

Vi myser på lite och sedan beger jag mig ner till huset där mina teamkompisar bor. Dom är i full färd med att ljuga lite och samtidigt laga mat. Jag ansluter och vi pratar igenom både loppet, resultaten och halkar in på både det ena och det andra. Musik och livshistorier genomsyrar dock någon timme.

Jag skålar med grabbarna (tyvärr inga tjejer med denna gång) och beger mig sedan hemåt. Jag och frun, eller mest frun, packar ihop lite prylar medan vi tittar lite på TV. Därefter är det dags att hoppa i säng, jag somnar ovaggad.

Idag har vi städat oss ur huset, åkt bil ända hem och har nu landat i soffan. Vi satt i bilen hela familjen och vinkade farväl till Sälen och alla roliga minnen från i år. Det är riktigt tråkigt att en så rolig vecka med mycket familj och cykel är över, jag behöver mer!

Jag har tänkt mycket på loppet, mina tider, mål och min prestation. Jag ska vara nöjd med tanke på PB och en betydligt bättre placering (260 mot 415 som jag körde in på 2018) än tidigare år.

Jag skall vara nöjd att jag i år tog steget och gjorde något helt annat, tänker landsväg och att vara med i en cykelklubb/team som huserar någon helt annan stans än i Östersund. Att få många nya fantastiska cykelkompisar i TUG och att jag vågar gå utanför komfortzonen på många områden.

Men framförallt är jag nöjd och tacksam för att överhuvudtaget få cykla i mål. Att jag har livet i behåll och att familjen mår bra. Det är större saker man reflekterar över när man ser folk ligga på sidan om spåret, när ambulanspersonal försöker fixera nacken eller stoppa en blödning.

Det är en otroligt rolig sport jag sysslar med men det kan gå fort när det går snett. Det gäller att ha respekt och vara ödmjuk inför att det kan gå åt fanders också.

Tacksam för att kunna inspirera andra och få göra det jag älskar och brinner för. Tack till er som följer mig och peppar mig framåt, ni är dom riktiga hjältarna!

Nu laddar jag om för nya mål under 2020. Hoppas vi ses!

Bild: Happyride.se

9