Jag har precis varit ute och cyklat ur benen, det blev 2 mil i snabbtempo och sedan 1 mil lung av-rull. Nu sitter jag och frun och tittar på SVT’s sammandrag av Cykelvasan 2018. En fin produktion med fokus på eliten och några motionärer där glädjen och folkfesten belystes.

Jag har funderat på hur jag skall sammanfatta Cykelvasan på bästa sätt. Tävlingen har ju trots allt varit mitt största mål på säsongen och allt jobb jag har lagt ner under året har varit med fokus på denna tävlingsdag.

Jag kommer inte på något bra sätt att vägleda in er i min historia så det får bli en klassisk race-report med varning för mycket text.

Målet med Cykelvasan 2018 är ju att slå min fjolårstid och komma under den magiska 3 timmars gränsen. I fjol körde jag på 3:04 officiellt, men 3:03 från startbåge till målbågen (dvs om man räknar bort stillastående i starten). Med tanke på uppladdning och hur formen känns så borde inte 2:59 vara ett problem för mig.

Redan i Tisdags, efter jobbet, packade vi bilen full med cyklar, mat och packning och begav oss ner mot Lofsdalen där vi mellanlandade i stugan innan vi på torsdagsmorgon skulle bege oss vidare till Sälen och Lindvallen.

Vi hade trevliga dagar i Lofsdalen trots att vädret växlade mellan sol och regn. På Onsdagen körde jag mitt sista hårda pass inför Vasan. Det blev Lofssjön runt (42km) i tävlingstempo, det gick undan trots motvind i alla riktningar och jag pressade 30,5km/h i snitt själv under passet. Formen sitter där, skönt! Jag försökte vila och ladda med både bra dryck och mat för att ge kroppen bästa förutsättningarna.

På Torsdagsmorgnen packade vi återigen in i bilen och snurrade ner till Lindvallen och den lilla mysiga stugan på Fräkenvägen som vi hyrt. Perfekt för vår familj med gångavstånd till både tävling/mäss-området men också lunch och aktiviteter vid Gustavstorget.

Vi spenderade dagarna med att strosa runt på utställarområdet och engagera barnen i olika aktiviteter. Vi hittade de olika pumptrack spåren som barnen blev förälskade i, de har kört otaliga varv där senaste dagarna, även jag blev lite fast och körde ett par varv.

På fredagen deltog barnen i ”barnens vasalopp”. De var riktigt nöjda efter genomförda lopp och de tyckte det var häftigt med så mycket folk både på och vid sidan av banan, det gav lite extra kraft tror jag när alla hejjade och peppade dem framåt.

Därefter kikade vi på sprinten som blev rafflande och spännande. Efter tävlingarna så smög jag på mig träningskläderna och cyklade ner och körde 4 varv på sprintbanan även jag! Måste säga att det var riktigt skoj och något jag skall träna mer på, kortare rundor men mer fart och explosivitet.

Väderleksrapporten inför helgen hade växlat mellan regn och solsken beroende på när man kollade rapporterna. Fredagen var regning som attan så de stackare som körde öppet spår fick en blöt och kall resa. Hur skulle lördagen bli då? Mobilappen för SMHI gick varm på fredagen kan jag säga, det såg lovande ut med sol och lite kantvind.

Uppladdningen var kanon, jag hade en bra feeling i kroppen när jag lade mig på Fredag kväll. Jag sov lite halvdant och vaknade strax innan klockan ringde kl 05:45. Tävlingsritualen tog vid och jag klädde mig, åt frukost och satte i mig vatten och sportdryck innan jag rullade ner till Berga By vid 06:50.

Nerverna var på spänn och man kände vibrationerna i luften nere på startområdet. Jag gjorde några test-ryck på transporten fram till start, benen kändes starka och bra.

Väl på området slängde jag in cykeln direkt i fållan. Mycket folk på plats redan och jag hamnade bra till i ledet. Jag träffade på lite bekanta ansikten och snackade skit innan det var dags att dra av sig överdragskläderna och skicka väskan med lastbilen. Jag ryser lite när vasalopps-ledmotivet spelas innan damernas start, jösses vilken adrenalinkick jag fick.

Jag tittade på damerna som susade uppför backen innan jag tog plats i fållan, gjorde i ordning cykeldator, skor med mera. Speakern började räkna ner och pang, så går starten!

Precis som tidigare år så rullar täten iväg medan vi är många i led 2 och 3 som står och ser på innan vi ca 1,20 senare får börja röra oss. Frustrerande att veta att man på förhand har förlorat några minuter på de som står längre fram.

Vi svänger ut i startbacken och jag försöker direkt positionera mig bra för att kunna ladda på uppöver. Tyvärr är det extremt trångt i år och alla ligger i bredd utan att lämna något spår lite öppet.

Det är svårt att köra om. Jag skriker och tjoar att vänsterspåret skall vara för de som vill köra om/snabbare. Några surgubbar muttrar i spåret men skakar av mig det och försöker hitta luckor istället. ”Det går för sakta” – skriker jag.

Det slutar med att jag viker över längst ut till höger och kör om där, eftersom det går saktare i vänsterspåret. Jag kommer fram hyffsat men fastnar i en stor klunga där det är svårt att komma om. Det går fort men jag vill köra ännu snabbare – Frusterande!

Upp till Smågan ligger det stora fältet i 2-3 filer och kör. Det går lika fort i båda filerna och jag försöker ropa att lämna plats för de som vill köra om bakifrån, inget gehör alls. Det är bara ligga med och köra på.

Jag får några luckor innan det täpps till igen. Såhär håller det på fram till Mångsbodarna. Jag får några enstaka luckor men det är svårt att köra om. Det ser man också på mina tider på Strava där segmenten fram till Mångsbodarna är sämre än i fjol.

Från mångsbodarna och framåt får jag köra på i den fart jag vill. Jag hoppar från rygg till rygg. Det går bra och jag känner mig stark, jag ligger va 1-2 minuter före min fjolårstid, skönt att attackerna gett frukt tänker jag.

Jag seglar genom kontrollerna och hör familjen hejja på mig vid två tillfällen efter vägen. Jag blir lite känslosam när jag tänker på hur underbara de är som stöttar mig i detta.

Jag kör riktigt bra och hinner tänka mellan varven att jag har bra teknik, är stark och kör snyggt och smart. Jag är stark uppför och hjälper till att dra tåget flertalet gånger, långa sträckor. Det är kul när man får hejjarop bakifrån ledet.

Det går fort fram till Oxberg, men mellan Oxberg och Hökberg händer något med mig. Jag börjar må illa och slår nog lite omedvetet av på takten. jag ger allt som går men kroppen stretar mot lite. jag försöker dricka och äta lite men jag får inte i mig som jag ska. Jag ger allt jag har och kämpar på, är stark uppför men lyckas inte hänga på några som kör om.

Jag ser på klockan att mitt avslag har sänkt medelhastigheten och att det blir svårt att slå 3 timmars gränsen. Men jag ska försöka.

Det går lite upp och ner de två milen som återstår. Jag försöker trycka i mig dryck och en gel för att klara mig men jag inser att det kanske bara gör saken värre. Fortsätter med sportdrycken bara.

Jag undrar vad illamåendet beror på? Jag får för mig att det är pga bananen jag åt innan start, jag blev såhär för två år sedan också och då, liksom nu, åt jag banan på start.

Jag blir omkörd av fler och fler men inser att ska jag överleva måste jag ta det lungt och nästa tåg som kommer förbi hänger jag på och ligger på hjul för att få upp faten utan att slita för mycket. Nu är det en mil kvar och där brukar det vara lättåkt och snabbt.

Jag hakar på bra och får upp farten, illamåendet har släppt så jag har kunnat pressa lite mer, men på gräs-rallyt in i mora-parken tappar jag dem och illamåendet kommer tillbaka.

Jag kämpar på upp över broarna och svänger sedan in på målrakan. Hämtar in en position men är otroligt besviken när jag tittar ner på klockan. Jag rullar fram till ungdommarna som delar ut medaljer och sedan fram till de som plockar av chippen, flera medresenärer kommer fram och säger ”bra kört” men jag kan inte ta in det.

Jag försöker hålla tillbaka tårarna när jag vandrar genom myllret av cyklister. Alla ser så glada ut och stämningen är god. Varför kunde inte jag hålla ihop det och få göra en bra prestation också.

Jag träffar familjen och har svårt att hålla tillbaka vad jag känner. Besviken kramar jag om mina barn och vi letar oss en plats att sätta oss en stund. Jag tänker på vad som hänt och hur jag kunnat agera annorlunda.

jag koller statistiken (jag är ju en sucker för sådant) och ser att jag i princip körde på samma tid som förra året. Missförstå mig rätt, det är en bra tid, men jag spände bågen för något som var lite bättre.

Hade allt klaffat, dvs att jag fått gå fritt på de partier där det blev proppar och att illamåendet inte kommit så hade jag klarat det. kanske med några sekunders marginal.

Nu blev tiden 3:05 och jag kan inte glädjas åt det. Jag är nöjd då det egentligen inte är en förämring men otroligt besviken att jag inte lyckas nå mitt mål.

Jag stöter iho med lite lokala ansikten hemifrån stan och alla är glada. Bra tider på de flesta och personliga rekorden har haglat. men inte för mig.. -FAN.

Vid analys av resultatlistorna ser jag ut att bli 2a bäste jämte efter P.Lind från Åre som körde in under 3 timmar. Han är å andra sidan en riktigt stark ex. elitskidåkare.

Så för att sammanfatta så är jag nöjd men otroligt besviken, besvikelsen bevisar kanske att detta är något jag verkligen brinner för och bryr mig starkt kring även fast det bara är sport.

Men som frun berättade för mig på kvällen när familjen myste vid pumptracken, – ”Det kommer ett lopp 2019 också, bara att ladda om och göra det bästa av saken”.

Så med det tackar jag för att ni orkade läsa såhär långt. Vasan är något speciellt och en riktig folkfest för såväl åkare som åskådare. Sveriges bästa logistik, arena och funktionärer.

Fantastiskt roligt att få dela denna upplevelse med så många.

(bilden kommer från uunderbara mtbfoto.se)

2