Långloppscupen – Tobias Wallenqvist

Mörksuggejakten 2018

För en vecka sedan körde jag Mörksuggejakten men har i ärlighetens namn inte kommit på vad jag skall skriva och hur jag skall uttrycka mig. Därför har inlägget fått vänta lite på att jag skall reda ut mina tankar och räta ut meningarna för er.

Anledningen har helt enkelt varit motivationsbrist, mycket på jobbet och min ”depp” som spökar. Jag försöker förklara lite innan vi kommer till race-rapporten. Vill ni inte läsa mitt ordbajsande så hoppa över ett par meningar så kommer ni till det köttiga.

Redan inför loppet hade jag en dålig känsla i kroppen, det har känts kasst sedan Lida Loop och jag har inte riktigt hittat vad det är men jag har kört på med min träning och mitt upplägg trots detta.

Jag tycker ju om min cykling så mycket men tävlandet har inte lockat fram de där sista procenten. Jag har väl insett att jag inte kommer över tröskeln jag står och stampar vid och det är frustrerande.

Jag har också insett att detta är sista året med tävlingsklass. Jag behöver känna mig bra bidra med något bra till sporten vilket jag inte alls känner idag, det känns mest som man vill och gnäller för mycket. Ett år i motionsklass kanske ger mig ny luft under vingarna.

Nåväl tillbaka till Mörksuggejakten! Jag funderade in i det sista på att skippa att åka ner och ställa upp, noll sug. Men vi åkte och deltog i tävlingen trots allt, dels för att familjen behöver lite gemensamt semestrande och för att barnen fixat och peppat inför loppet som de sett fram mot att köra.

Vi åkte ner på fredag kväll efter att jag slutat jobbet, det var rätt skönt att åka på eftermiddag och kväll när barnen var lite tröttare och inte uppe i varv. Vi kom ner i hyfsad tid och installerade oss i samma stuga som vi bott i senaste åren innan det var dags för läggdags.

På lördagen började vi med go-frukost och sedan avfärd in till Rättvik. Jag cyklade för att försöka få igång kroppen efter en intensiv arbetsvecka samt bilresande ner till Dalarna och familjen tog bilen in. Vi träffades på tävlingsarenan och barnen deltog i Lilla Mörksuggejakten som alltid är bra och rolig.

Efter barnens tävlingar så var vi på konditori för en gemensam fika och fira min och Marinas bröllopsdag, fruktbröllop. Det var supermysigt och uppskattat av alla familjemedlemmar. Efter fikat tog jag och körde en del av banan innan det blev hemfärd för att kolla Sveriges match i fotbolls-vm.

Efter den sedvanliga ritualen med att packa tröja, nåla nummerlapp och preppa cykeln gjorde vi tidig kväll och laddade med mycket vätska och föda. Jag sov inte helt bra natten mot söndag, drömde mycket konstigt och vaknade av och till.

Klockan ringde och då var det frukost och påklädning som gällde. Sedan tog jag cykeln in till rättvik som uppvärming innan det var dags att lägga in cykeln i fållan, redan en timme innan start. Jag passade på att relaxa och dricka mycket vätska då det var redigt varmt.

Det blev dags för start och jag stog på andra raden i startled 3. Ni som kört mörksuggan vet ju hur starten är, bred och ofta problematisk. Jag hade placerat mig strategiskt i mitten för att få en bra ingång i startbacken.

När startskottet går far alla iväg med en jäkla fart. men det blir som alltid jojo effekt och flera blir stående i backen och tvingas hoppa av som följd. Såklart får jag en sådan framför mig och mitt startled drar iväg.

När jag väl kommer upp så fortsätter jojo effekterna under masterstarten ut på asfalten. Folk är som galna och kör på trottoarer och gräsmattor i kamp om positionerna. Många svärord utdelas i klungan.

Jag kommer av mig och satsar på en stark körning uppför mot vidablick. Jag kämpar på men kroppen har ännu inte kickat igång riktigt. Jag kär på och ligger på rött ända upp men tar många positioner. Väl uppe börjar utförslöporna och med tanke på vädret dammar det otroligt mycket.

Jag blir lite rädd då man knappt ser något av underlaget i dammolnet. Jag kör på känsla och är riktigt nära att ramla en gång men lyckas hålla mig på hjulen. När vi väl kommer ut på grusvägarna lättar molnen lite men det är fortfarande svårt att se. Såhär fortsätter det genom hela racet där man är många personer samlade.

Det är också många vägar som är nygrusade, sliriga och med hjulsläpp som följd.

Jag grinar illa och kämpar på, inser att mitt tävlingssug inte finns där alls och lägger mig på rulle för att försöka ta mig igenom racet utan att bryta. Hittar en bra grupp som jag kör med nästan hela racet. En bekant instagram-kompis, Petrus, kör i samma grupp och han gör ett riktigt bra jobb längst fram medan jag sliter i väntan på att kroppen skall komma igång.

Banan är sig lik och riktigt rolig bitvis. snabb och ibland lite utmanande. Efter ca halva loppet Får jag feelingen tillbaka och känner mig stark uppför. Nu kör jag igång och får med mig några i en liten utbrytning som splittrar vår grupp en aning.

Jag kör på helt okej och jagar positioner och lägger mig på rulle när jag behöver vila lite. Sedan attack igen. Det lyckas förvånansvärt bra och jag känner mig stark ända in i mål.

Vid den näst sista vätskedepån är cyklisten framför riktigt oaktsamt och stannar mitt i langningen vilket gör att jag får vejja och tappar vätskan jag just tagit. Riktigt osmart kört av honom.

En annan man från samma klunga lyckas dessutom någon kilometer snyta sig i det fria, rakt över mig, utan att titta åt sidan eller bakom om det finns någon där. Jag blir riktigt förbannad och han ber såklart om ursäkt men det örat lyssnade jag inte riktigt på då.

Jag tappar Petrus men försöker köra på ändå i hopp om att han skall komma ikapp. När vi kommer in i skogspartiet med några kilometer kvar kommer han ikapp och kör om mig. Det var ha värd efter gediget dragjobb så jag försöker inte spurta ikapp eller så utan ser att jag har klart bakåt och gör min egen avslutning.

Kommer ikapp två andra på målrakan som jag spurtar förbi. Det kändes bra och jag var ändå hyffsat pigg och fräsh i mål trots att jag fått slita en del.

Rullar in på samma tid som förra året, dock så tappar jag någon placering men det gör inte så mycket med tanke på att jag hade noll motivation innan. Kul att kroppen kändes bra andra halvan av loppet och jag kände lite glädje i tävlandet.

Vi packar oss i bilen ganska direkt efter några cykelvänners målgångar.

Påvägen hem pratar jag och frun lite om de två LLC tävlingarna som är planerade. Jag funderande inför och under loppet om det kanske vore bäst att försöka skippa dem och försöka hitta motivationen att genomföra Cykelvasan helhjärtat istället, det är ju trots allt mitt huvudmål med året.

Jag har under veckan undersökt om man kan få tillbaka pengarna och avanmäla sig. Tyvärr fick man inte det bara sådär, så vi har tänkt om och åker iväg ändå. Vi tar det som semestertrippar istället och se om motivationen känns bättre inför de två återstående tävlingarna, finns det diamanter att plocka fram så kör jag på.

Jag hade riktigt bra känsla på dessa tävlingar förra året och de var trots allt riktigt roliga. Det är också många som skall köra XCO SM istället för nästa deltävling i långloppscupen vilket gör att det finns lite potential för att göra lite bättre ifrån sig där.

Nu laddar vi om i finvädret och avslutar denna säsong med en något bättre känsla än hittills. Jag får varva in många fika-rundor och sociala cyklingar för att boosta mig inför mina utmaningar. Försöka trycka bort negativa tankar och människor som drar energi.

Men nästa år blir ett år för att komma på fötter igen och hitta tillbaka till vad som faktiskt betyder något och är roligt med sporten.

Tack för att du läste såhär långt, mycket svammel blev det.

(bild från mtbfoto.se)

Lida Loop 2018

Då var det dags igen, en race report från mitt cykliga liv. Denna gång har jag varit och besökt Lida Loop i Stockholmsregionen. Och vilket lidande det blev sen, men det kommer mer om det strax!

Jag och familjen slutade lite tidigare på Fredagen och bilade ner till Stockholm där vi bodde i min svågers lägenhet som ligger i Upplands Väsby. Han är hemma i Östersund nu under sommaren så då passar vi på att låna lägenheten är vi ändå har chansen.

Jag läste igenom min blogg/rapport från förra året och jag minns det som att banan var i toppskick med några riktigt stökiga partier och några enstaka vattenpölar och surhål.

Detta året ser det dock ut att bli soligt och redigt varmt med en torr bana som följd. Väderleksrapporterna inför helgen visar på 25-27 grader och soligt. Får verkligen hoppas det håller sig i de nedre regionerna.

På lördagen tog vi det lungt, besökte Mall of Scandinavia och sedan Fjärilshuset i hagaparken. Det var en upplevelse för barnen men också för oss vuxna. Efter en dag ute i farten åkte vi hem för lite lördagsmys och uppladdning.

Söndag morgon vaknar jag supertidigt, det är ljust ute och jag är lite känslig för att sova när det är ljust. Jag försöker tjura på men sover lite på aga som jag har gjort hela natten. Sova borta och vara lite spänd inför race är ingen bra kombo.

Käkar lite frukost men har ingen vidare aptit utan känner mig bara stressad och vill komma iväg. Jag laddar på med mycket vätska som lär behövas. Redan klockan 8 är det 24 grader varmt. Jag tar pendeln ner till Tullinge och cyklar de fina stigar/vägarna ut till Lida. Passar på att provtrycka lite på några stökiga partier, det känns rikigt bra.

Kommer till Lida, hämtar ut nummerlapp och sätter mig i skuggan och suger i mig en flaska sportdryck. Jag träffar på några bekanta ansikten som jag sitter och pratar med en stund. Alla är spända av förväntan men vädret är det alla är oroliga för. temperaturen på Lida har klättrat upp mot 27 strecket. Det blir inte nådigt i skogen idag.

jag placerar cykeln i fållan men inser att bredden på fållan kommer göra att alla kommer iväg samtidigt ändå. Nu är det dags att göra sig klar, jag lämnar av min jacka (ja varför tog jag en jacka, norrlänning) och flaskor så familjen kan plocka upp det när dom kommer lite senare.

Det kokar i fållorna och startskottet går. Alla rusar upp mot startbacken där första kampen börjar. Folk får växelhaverier och kedjehopp hejvilt. Vissa vobblar upp så det blir stockning och vips så är fältet och den hyffsade positionen man hade i fållan som borta.

Ut på de snabba gruspartierna. Nu dammar det rejält och jag håller bara blicken på framförvarande cyklist. Jag ser inget annat helt enkelt. Hostar och tjöjs lite av allt dam man drar i sig. Alla som kört lida vet ju att första milen i princip är grus innan det bryts av med lite snällare skog.

Damm damm damm. Ni ser ju på bilden ovanför hur skitig jag är i ansiktet.

Loppet snurrar på men känner tidigt att det kommer bli jobbigt eftersom solen steker på en. Jag lyckas hålla hyffsat lika tider om man jämför med tidigare år. Jag ligger stabilt placeringsmässigt och hämtar in en del ryggar.

in för varvning och där står familjen med flaska för langning, vatten – YES. Sprutar halva flaskan i munnen och resten sköljer jag ansikte och bröstet med. Sedan laddar jag på uppöver.

Ut på andra loopen så kommer rot-lådorna och hällarna som jag gjorde många misstag i ifjol. Nu ser det bättre ut och jag tar mig över dem betydligt bättre i år. Kanske har den lilla teknik jag tränat gett någon effekt.

Det går hyffsat men ser på klockan att jag tappar lite för varje mil som går. Jag tävlar ju bara med mig själv och det är lite frustrerande när jag vet att jag är både snabbare och starkare i år än i fjol. jag inser också att vädret tröttar ut en snabbare.

Jag seglar om en del som både har punka men också gett upp pga värmen. In mot trejde loopen känner jag att tröttheten kommer smygande men jag ger mig inte. Jag kör på och försöker behålla medelhastighet och pulskurvan.

Sista loopen är också snabb med roliga flowiga skogspartier och stigpartier. Det är några sandiga och grusiga partier där jag tvekar lite då det släpper rejält när man laddar på utöver. Fortfarande hjärnspöken sedan Ulricehamn..

Det går bra, jag behåller momentet och tar mig framåt. släpper förbi Damerna som nu kommit ifatt mig. Kör åt sidan snyggt och artigt. Pluspoäng till mig.

Kommer in mot Lida igen och vet vad som väntar, serpentinerna. Det kommer några lyckligt ovetande bakifrån som försöker utmana. Slår mig stabilt ner på sadeln och hittar en bra växel när jag börjar klättra snabbt och stabilt. Kommer upp och passerar målportalen men familjen hejjande i bakgrunden.

8 minuter segare än 2017 men med tanke på både dålig sömn och det utmanande vädret så ser jag det ändå som en förbättring. Inser nu när jag skriver att man måste skylla på något, vad konstigt egentligen. Jag gav allt jag hade för dagen och det räckte inte längre.

Jag lyckades skrapa ihop några poäng i alla fall och det är mer än om jag hade skippat en start. Så jag får vara nöjd men hoppas på en revansch nästa år. Då jäklar ska det blir ett PR. 45a i H30 just nu, så det kan kanske bli PR på hela cupen om jag kämpar lite mer.

Nu siktar vi mot Mörksuggan och kanske någon mer tävling innan uppladdningen för Cykelvasan.

(bilen är från cykelkanalen.se)

Långa Lugnet 2018

Helgen har återigen gått i cykelns tecken. Jag och familjen åkte i Lördags morse ner till Falun för deltagande i Långloppscupen’s andra deltävling, UCI klassade Långa Lugnet.

Förra året var ett av de varmaste och jobbigaste loppen jag varit med om. Kommer väl ihåg sista loopen när vattnet tog slut och man började få tunnelseende och låta tankarna vandra i drömmar om piggelin-glass.

Även i år spåddes riktigt varma förhållanden och mycket riktigt var det redigt varmt och gassande sol i Falun både på Lördagen men också på tävlingsdagen.

När vi kom ner till Falun på lördagen svidade jag om direkt och drog ut för att provköra delar av loop 1 med mördarbacken och de snabba grusvägarna. Kunde snabbt konstatera att det bli dammigt, varmt och halt av allt damm och rullgrus. Därefter hämtades nummerlapp och den sedvanliga ritualen med att fixa cykel, nåla nummerlappar och packa tröjan tog vid.

Vi käkade en redig middag ute på stan då hotellet inte kunde erbjuda någon pastarätt eller något som var intressant för barnen. Lite kasst med tanke på att hotellet påverkas av evenemangen som är i närområdet.

Jag somnade tidigt på lördag kväll men sov inte helt bra under natten, orolig i kroppen och var rädd att försova mig. När klockan väl ringde var jag uppe snabbt och åt en stadig frukost. Familjen låg och drog sig en stund så jag kunde äta i lugn och ro.

Jag klädde mig och cyklade ut till startområdet. Jag försökte fylla med mycket vatten innan racet då det redan vid halv 10 var riktigt varmt i både solen och skuggan. Jag träffade massa folk och försökte komma in i stämningen.

Känslan var inte där riktigt och jag tror det berodde på sömnen och att jag kände mig lite orolig för underlaget. Dammigt och halt gör att jag drar öronen åt mig lite och blir lite reserverad.

Dags att åka in på startområde för att lägga cykeln i fållorna som öppnar 10:05.. men vafasen – fållorna har varit öppna ett tag och det ligger fullt med cyklar där redan. Riktigt dåligt att skriva en sak i PM och sedan ändra det utan notiser.

Gör ett sistaminuten besök på toaletten innan det är dags att sadla upp. Startskottet går och tåget rullar upp för mödarbacken. Det dammar riktigt ordentligt och jag försöker ligga på ute i kanten utan att få nån host-attack av allt damm.

Vi rullar ut i skogen och det går segt när det är många vildar som vill fram i ledet trots smala stigar. Det rullar ändå på rätt bra och tekniker i skogen har helt kart blivit bättre sedan sist. Vi kommer ut på de långa gruspartierna och det är bara stå på. Jag hittar en grupp som håller samma fart som mig och jag hoppar på tåget och vi rullar vidare.

Det är otroligt fina banor i Falun men vissa stigar skulle behöva rensas från stenar som dels ligger och skvalpar ovanpå så de är rentav farliga samt hugga bort de syl-vassa stenar som petar upp på vissa ställen.

det är varmt som attan ute i spåren och få de kalhyggen som vi passerar känner man hur luften kokar när solen ligger på och vinden står still. Läckert men också lite illavarslande.

Jag kämpar på bra men kroppen känns inte med. Har glömt skriva ner referenstider så har inget att jämföra med under loppet. Men det känns inte som jag håller min maximala fart då jag dels fegar i utförskörningar och på rullgruset.

i utförslöpan ”gamla mormors” nedre delar blir jag omkörd av en stressad kille i Allebike kläder. Släpper förbi men när jag kommer ner till sista knixen ser jag att han ligger krashad och helt borta. Stannar och frågar funktionären kanske 3-4 gånger om hon behöver hjälp för killen andas knappt och bara gnyr av smärta. Folk runtomkring springer på sidorna utan respekt. Då jag inte får något svar så säger jag tillslut att även jag drar vidare, ingen egentlig respons vilket var tråkigt men jag frågade och visade medmänsklighet vilket är det viktiga för mig.

Jag kommer in för varvning och får langning av Frugan, det är vanligt vatten som beställt men eftersom jag knappt har druckit något av sportdrycken jag haft med mig vaskar jag flaskan och sprutar ner mig tröja i nacke och rygg medan jag drar vidare.

Ut på loop två går det med redig fart, nu börjar det lossna lite och jag kör om en del personer vilket känns skönt. Att jag inte tappar utan kan plocka placeringar. Jag sköter mig okej i skogen men fegar fortfarande lite utför men det hämtar jag oftast igen på gruset eller uppför.

Jag hänger med hyffsat samma gäng in mot varvningen. När jag kommer till varvningen och den avsedda langningsplatser är inte Frun där – Helvete jag har vara 1/4 av vätskan kvar flaskan inför sista loopen.

Jag står på och försöker hämta in några ryggar framför mig. Loop 3 är den jobbigaste med mängder med av backar och jobbiga skogspartier. men man blir belönad när det är ca 5 km kvar och de flowiga stigarna och utförslöporna återstår. Jag tar vatten vid varje depå och dricker lite men kyler ner ryggen genom att hälla vattnet över mig.

Gör några klantiga misstag vid trixiga rötter men hör att fler misslyckas bakom mig också vilket ger en liten skönare känsla. Jag har nu kommit ikapp lite damer och kör om dem på de bredare passagerna.

Jag kommer upp på toppen efter att ha kört om lite folk och nu börjar utförskörningarna. Grabbarna jag har i ryggen hamnar längre och längre ifrån. Skönt att jag vågar släppa på lite mer, kanske blir omdömmet också tröttare och inte lika ”på”.

Jag drar på nerför och kommer in på målområdet. Sladdar runt och uppför sista backen på Hästskon. Rullarn ner och runt in mot mål, hör familjen heja på. Ser på klockan att jag är 15 minuter snabbare än förra åter. Superskoj känner jag med tanke på att känslan varit att kroppen inte varit med.

efter målgång får jag mig en kall Cola av familjen, precis vad jag önskade. Får lite statistik av frun och glödjande nog har jag förbättrat min placering inom H30 med 9 platser jämfört med i fjol, närmare tretti platser i totalen.

Det hörrni.. är jag riktigt nöjd med trots att man är lite mer än 30 minuter segare än eliten. Men det är ju skilda världar känns det som att få möjligheten till att ligga först, utan damm och utan folk framför sig.

(Foto av cykelkanalen.se)

Billingeracet 2018

Denna helg har jag och familjen varit ner till Skövde för att köra första deltävlingen i Långloppscupen – Billingeracet.

Jag hade ju planerat att köra Lidingöloppet och därefter känna om jag var i form för att ta mig an Långloppscupen även i år. Lidingö gick väl inte fullt som jag önskat men Billingen lockade mig och familjen för att dels bryta av vardagen lite men också köra den bästa typen av träning – Tävling.

Jag velade flera dagar under veckan om vi skulle åka eller inte, det gnagde inom mig att det vore synd att ha missat Billingen om jag skulle komma på banan senare under säsongen. Det fanns ont om hotellrum och de få som gick att boka för oss fyra var rätt dyra men tillsut hittade vi ett som var överkomligt.

Vädret såg i början av veckan att bli riktigt bra med 25 grader och strålande sol. På onsdagen fick jag tummen ur och bokade hotell och startplats och började planera för racet. Jag läste min racereport från förra året och tittade på bilder/youtube för att försöka minnas hur banan var, såhär i efterhand hade jag absolut nytta av det och kunde planera krafterna bättre.

På torsdagen kikade jag vädret och till min häpnad har man nu ändrat från sol till 30mm regn både fredag och lördag. Här viker mitt psyke och jag inser att det inte kommer bli sko att köra i sådana förhållanden och att det inte är värt att riskera säsongen på våldsblöta stigar och sliriga rötter. Vi överlägger i familjen om att ställa in resan men när jag lägger mig på torsdagen så beslutar vi att vakna tidigt på fredagen och då bestämma utifall utsikterna har ändrats.

Jag vaknar tidigt och kollar väder-apparna på telefonen. Nu har dom ändrat till finväder och uppehåll igen. Yes, vi packar och drar neröver. Det blev ett apr timmar i bil med barn som behövde äta, gå på toa med mera. Men vad gör man inte för världens bästa hejaklack.

Väl på plats i Skövde så hämtade vi ut nummerlapparna och checkade sedan in på hotellet och gjorde oss hemmastadd. Jag följde min ritual och packade tröja och gjorde klar alla saker till tävlingsdagen.

På lördag morgon vaknade jag tidigt då jag inte sovit helt hundra, orolig i kroppen och regnet hade smattrat mot rutan under natten – blött kommer det bli imorgon, hinner jag tänka. Jag käkar en stadig frukost och ger mig ut på uppvärmning.

Jag ger mig upp för startbacken för att inspektera Catepillar backen upp till billingen. Det är ändå rätt torrt i spåren men inser att det gäller att ligga långt fram om man inte vill få spåren sönderkörda.

Jag åker ner till start och lägger in cykeln i fållan. Pepp med familjen och sedan intag av gel och det sista av sportdrycken i extraflaskan. Jag träffar p lite instagram och strava kompisar och det avdramatiserar nervositeten lite.

Startskottet går och vi ger oss av uppöver. Asfalten går bra men när vi viker in mot backarna så blir det korvstoppning direkt och spåren i de jordiga backarna ger snabbt vika. Folk strular med växlar, vobblar över spåren och spinner vilket gör att alla som ligger bakom måste stanna, kliva av och springa upp. Fan – tänker jag och kutar upp.

Väl uppe så hoppar jag på ett par bra ryggar ganska omgående men inser att det kommer bli ett drygt lopp då spåren här uppe är rejält blöta och geggiga. Hjulen från alla framför gör inte sikten och föret bättre, snarare sämre.

Jag lyckas ändå köra rätt bra med tanke på att jag ännu inte fått till några timmar i hemmaskogarna med riktig stig-körning. Jag har skitkass teknik första biten men inser att jag får lyfta blicken och bara ösa på.

Jag hoppar lite mellan grupper, är stark på stigarna och gruspartierna men tappar lite i stigarna utför. Lite stressande då de bakom jagar på. Jag kämpar på och lyckas ändå ta mig fram utan större problem.

Ju längre in i skogarna vi kommer, ju stärre är gegg-hålen och stigar och rötter är rejält sönderkörda av de framför. Det slår, sliras och körs försiktigt.

jag kommer ikapp damerna i Sherides och ligger på deras rulle en stund innan jag drar förbi, men vid ett utförsparti någon mil senare kommer de ikapp mig igen och jag släpper förbi dem för att inte sinka deras chanser att hämta in placeringar på sina motståndare.

Jag kämpar på och känner igen mig rätt bra från förra året. Kan planera krafterna mot slutet när backarna upp mot Billingen väntar.

Vid 6 mil får jag känning i baksida höger lår, – ”nej det är kramp.” Jag slår av lite på takten och försöker stretcha ut det men det ger sig inte riktigt. Plågar mig vidare och dricker en del sportdryck samt trycker en gel vilket ger effekt. Tillslut får jag upp samma fart igen och drar vidare över de flowiga stigarna.

När jag kommer in mot Hästbacken och Strupen så hämtar jag in någon placering på de som kroknat. Jag kämpar mig upp och vidare in mot mål. På kanten uppe vid strupen står familjen och hejjar på, jag blir lite rörd över stödet jag har men kämpar mig i mål. Spanar bakåt men har ingen i anslutning så jag tar det lungt över mållinjen.

Efter loppet så inser jag att jag var 1,5 minuter segare i år jämfört med förra året men å andra sidan har föret varit fler gånger värre detta race. Jag förbättrar min placering i H30 med en placering så jag är ändå nöjd då formen och kraften helt klart känns bättre än förra året vid denna tidpunkt.

Efter loppet kollar jag som vanligt statistik för att se hur jag presterat, jag ser då hur eliten har kört. Fantastiska tider men jag inser ju också att de haft bra spår och stigarna hade ännu inte blivit helt uppkörda. Nåväl, riktigt bra jobbat av dem och jag ska ju inte jämföra mig med de absolut bästa då jag aldrig kommer kunna slåss där uppe.

På söndagen packade vi in i bilen på förmiddagen och åkte hemåt mot Östersund. Kvällen ägnades åt ett 40km återhämtningspass och sedan cykeltvätt.

Jag känner mig ändå nöjd med min prestation då jag klättrat ett jack i H30 och bara kört en minut segare under dessa förhållanden. Det är ändå ett styrkebesked jag tycker om att se trots att man vill ännu mer. Nu planerar vi för nästa race som verkar bli Långa Lugnet.

(foto av cykelkanalen.se)

Sugen och Besviken

Imorse drog OS igång med längdskidåkning för damer. Vilken uppvisning av ”Kalla” som slog till vid rätt tillfället och åkte ifrån konkurrenterna mot en guldmedalj. När jag satt där och hejade på blev jag både tränings och tävlingssugen. Det är en häftig känsla och svår att förklara när endorfinerna snurrar runt i en.

Jag längtar efter den där känslan att gå in i sin egen bubbla, att tagga igång och ställa sig på startlinjen, känna känslan när pulsen stiger under de där magiska sekunderna som känns längre än vad de är, precis innan startsignalen ljuder. Därefter är det arbete på rött för att ta sig fram, förbi och i mål. Jag såg hur fokuserad tjejerna var idag innan start och kände helt klart igen mig.

Sedan säsongen tog slut 2017 har jag haft svårt att motivera mig själv, det har känts konstigt och jag har inte haft det där rätta suget till något, jag har heller inte kunnat bestämma åt vilket håll jag skall gå 2018.

Jag avslutade ju året med Rapha Festive utmaningen men det gick mer på pannben än lust och kärlek. Det var tråkigt med skitföret och min planerade viloperiod blev visst lite längre än tänkt av många anledningar.

Tyvärr så har kroppen varit helt off under hela Januari och även fram till idag. Jag tror att jag åkt på någon form av lätt lung eller luftrörs infektion. Det har gått lite upp och ner men så fort jag känt mig hyfsat bra så har det kommit bakslag med framförallt hosta och andra krämpor. Nu kör jag inne och försöker att inte förlora allt för mycket av formen/kraften utan att ta ut mig.

Jag är less på att vara kraxig nu och vill komma igång med träningen och bygga upp mig inför maj då första tävlingarna stundar. Känns som tiden bara går och jag tappar bort tid, mil och form.

Jag blev tyvärr inte antagen till Skoda teamet som jag sökte till. Jag fick se namnlistan igår och det blev visst ett lag bestående av mestadels cykel-kändisar och andra duktiga cyklister. Kul för alla dem men tråkigt för mig. Jag kan inte annat säga än att jag blev lite besviken, men det kanske kommer fler gånger man vågar sig på att söka något liknande.

Jag har i alla fall beställt mina licenser, anmält mig till första tävlingen samt bokat resa ner till Stockholm idag. Jag tänkte gå på Cykelmässan för att samla på mig lite kontakter och inspiration inför säsongen.

Nu är det bara ta tag i allt och köra på hårdare än tidigare.

Året 2017

Nu är året 2017 till ända, vilket år det blev hörrni! Det känns både bra och dåligt när jag tittar tillbaka på året. Det har hänt otroligt mycket på det personliga planet, i familjen samt i arbetslivet.

Inför och under året har jag lagt ner mycket tid på träningen och har satsat på tävlandet, ni ser det i filmen ovan. Jag deltog för första året i Långloppscupen. Det har varit otroligt lärorikt och roligt att ha rest runt i Sverige för att göra det jag älskar dvs cykla. att jag har fått göra det tillsammans med familjen har varit underbart.

Resultatet av träning och tävling hittar ni i filmen ovan samt i resultatlistorna här ute till vänster. Jag är nöjd med min insats i år, trots att jag inte ens är i närheten av toppen. Året skulle som planerat vara för att ”se och lära” för att sedan kunna använda min nyvunna kunskaper inför evt. framtida säsonger.

Klart är dock att jag blivit en bättre cyklist och har gjort bättre och bättre resultat ju längre in i säsongen jag kommit. Mitt bästa resultat någonsin fick jag på Cykelvasan. Jag önskar mig dock möjligheten att starta i ytterligare främre startled nästa år för att kunna ge full effekt tillsammans med de andra riktigt snabba cyklisterna.

Jag får kämpa hårdare för det under 2018 helt enkelt.

Jag har också fått förmånen att sitta i styrelsen för min cykelklubb (Östersunds Cykelklubb) och det har varit riktigt roligt och utmaningar. Vi har under året utvecklat verksamheten och arbetat med planerna inför 2018.

I familjelivet har det skett mycket, min son har vuxit så det knakar och utvecklat språket oerhört. Det är en fantastisk liten kille som är riktigt rolig och snäll. Han har sina andra sidor också och jag känner igen mycket av mig själv i honom, framförallt de mindre charmiga egenskaperna såklart. Det känns roligt att ha en kille i familjen och vi kommer ha mycket glädje av varandra framöver.

Min dotter har börjat förskoleklass och det har varit en omställning för oss alla att lämna det trygga och lekfulla i förskolan mot den lite hårdare och striktare skolan som nu tagit vid. Det är roligt att se hur snabbt hon utvecklas och allt som de lär sig i skolan. Vi prövar oss fram och försöker hitta aktiviteter och saker som vi kan göra gemensamt.

Jag och Marina har varit gifta i 5 år, helt fantastiskt vad tiden går.

I arbetslivet har det hänt mycket också. Det som började ljust och bra slutade i tråkigheter och mörker på flera fronter. Det viktigaste är trots allt att att jag insett att jag inte ÄR mitt jobb utan kan vara en bra medarbetare utan att slita ihjäl mig. 2018 får jag hoppas blir annorlunda och att jag utvecklas till det bättre.

Detta är bara en kort summering av 2017, vi blickar framåt mot 2018 som jag hoppas skall bjuda på bra träning, mer tävling och nya bekantskaper. Jag önskar att få nya vänner från Cyklingen och utveckla mina sociala sidor.

Hoppas att ni alla har haft ett bra 2017 och får ett fantastiskt 2018.

Vinterträning och Planering

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det beror ju på att jag inte har tävlat något sedan Ulricehamn och har därmed inte haft några race-rapporter att skriva. Jag har någon sorts sammanfattning kring året som gått att skriva men har fortfarande lite svårt att ta in och komma fram till vad jag egentligen gjort bra, och för den delen mindre bra under året.

Här kommer lite tankar kring vinterträningen och planeringen för 2018, som jag säkert kommer komma tillbaka till framöver.

Senaste månaderna har varit relativt lugna för min del, jag har känt mig lite sliten och inte haft några mål att sikta på vilket gjort att jag känt mig lite omotiverad. Jag har ändå fått till hyfsad kvalitet i träningarna men det har varit mer kämpigt än tidigare på säsongen men det är väl helt normalt intalar jag mig.

Jag har dragit ner på den sociala cyklingen som jag tidigare engagerat mig en del i, framförallt kring Happyride konceptet. Detta forum har tyvärr vuxit till något som jag inte längre tycker är roligt eller givande. Det är tyvärr inte längre ett forum för alla utan mer en grupp för ett kompisgäng, har man andra ambitioner än gänget så är det lätt att man blir och känner man sig utanför.

Nu är det ju vinter här i Jämtland och det innebär såklart vinterdäck, extra mycket kläder, vinterskor med värmesulor och en tyngre cykel. Jag sålde min downhill-hoj under hösten och köpte mig en Trek Procaliber 9.7 för att ha som vintercykel, helt klart rätt prioritering för mig.

Vinterträningen har jag sedan ett par veckor kommit igång med på riktigt. Jag kör fortfarande mitt egna upplägg men har faktiskt skaffat ett abonnemang på guidedheroes.se, deras vinter-träningsprogram komponerat av Mattias Reck har gett inspiration och väckt nyfikenhet på områden jag tidigare slarvat lite med.

Jag har saknat en sådan här tjänst och det skall nu bli kul att se vad dessa 16 veckor resulterar i. Jag försöker följa upplägget så gott det går med jobb, familj och ett eget upplägg. Jag ser det dock som ett komplement och då slipper jag ha ångest över röda siffror ibland.

Vinterträningen innebär en del löpning, styrketräning och wattcykel på gymmet. Det är skönt att kunna träna inne vissa dagar men att köra wattcykel eller trainer är inget man direkt längtar till.

Jag har redan börjat planera hur säsongen 2018 skall bli, det är mycket man vill men allt kommer jag inte hinna med eller ha orken till att slutföra. Det stora målet 2018 är ju såklart Cykelvasan men hela Långloppscupen står återigen på schemat och där ska ett annorlunda upplägg resultera i bättre placeringar än i år.

Jag måste ju få revansch på 2017’s tider nu när jag kört banorna och fått smaka på cupen som sådan. Jag har ett litet sug att få återvända och slå mig själv nästa år, det ser jag inte som någon omöjlighet. Jag kommer också att fortsätta köra i H30 klassen under 2018!

En sak som jag länge har sneglat på är ju Vätternrundan och jag anmälde mig faktiskt som kandidat till Škoda Cycling Team häromdagen. De har som bekant som mål att slutföra rundan under 8 timmar, det låter som en riktigt rolig utmaning och är ett fint komplement till mitt övriga schema. Jag hoppas såklart på att bli antagen och få representera Skoda under loppet 2018.

Såhär ser min preliminära plan ut för 2018 :

– Kolmårdsbiken (28e April)
– Lidingöloppet MTB (5e Maj)
– Billingeracet (12e Maj)
– Långa Lugnet (27e Maj)
– Lida Loop (10e Juni)
– Orsabajkn (22e Juni)
– Ränneslättsturen (1e Juli)
– Mörksuggejakten (8e Juli)
– Fjällturen (14e Juli)
– Engelbrektsturen (22e Juli)
– 1572 MTB Challenge XCM SM (4e Augusti)
– Finnmarksturen (5e Augusti)
– Cykelvasan (11e Augusti)
– Ragunda 100 miles (24e Augusti)

Vilka lopp kommer ni delta i, finns det några nya godbitar som jag missat som jag borde testa på under 2018? tipsa mig gärna i en kommentar här nedanför!

Det var väl allt för nu, det kommer en årskrönika runt nyår men först väntar att nå målet på 10.000 cyklade kilometer samt att för andra året i rad slutföra Rapha Festive 500.

Västgötaloppet 2017

I helgen har vi varit nere i Jönköping och Ulricehamn där sista deltävlingen i Långloppscupen gick av stapeln. Tävlingen låg inte med i mitt tänka schema, jag har ju som ni redan kanske vet kört mina 6 deltävlingar i cupen.

Då det har gått såpass bra som det faktiskt har gjort blev jag sugen att avsluta säsongen med tävlingen i Ulricehamn, dels för att försöka förbättra några poäng från de tidigaste tävlingarna men också för att det var just en avslutning för hela cupen också. Sagt och gjort, jag anmälde mig och vi bokade hotell och ordnade med större transport inför resan ner.

Jag fick också med mig en cykelkompis från Frösö IF ner, Marie Krysander. Hon hade kört fem deltävlingar innan helgen och hade god chans på pallplats. Jag peppade henne och vi åkte ner gemensamt, lite sällskap och tävlings-gemenskap var skoj.

Jag tog ledig från jobbet på fredagen och packade i bilen och åkte ner till Jönköping där vi skulle bo under helgen. Bilresan ner tog runt 9 timmar så vi var slitna hela allihop efter resandet. Jag kände mig dock fräsch och benen kändes sugna på ett sista ryck. Barnen gjorde det riktigt bra med så mycket resande utan gnäll och tjafs.

Det hade regnat en hel del de senaste veckorna i Ulricehamn, prognoserna en vecka innan visade på att det skulle bli lite varmare och fint väder under tävlingshelgen. Men liksom alltid håller inte SMHI’s prognoser alls vad de tidigt lovar så vi möttes av tråkväder, regn och temperaturer under tvåsiffrigt. Suget dalade lite men jag såg ändå fram mot att cykla, avsluta bra och kanske få några poäng till i cupen.

Vi åkte från Jönköping över till Ulricehamn på Lördag morgon, dimman låg tät över vägbanan och det kändes riktigt grått och trist, det dugg-regnade lite och blåste en aning.

Jag hämtade nummerlapp, gjorde mig i ordning och värmde upp lite. Kroppen svarade helt okej, men underlaget sög tag i cykel/däck och jag insåg snabbt att banan kommer bli jobbig om underlagt är såhär. Loppet mäter ju 8 mil i varierat terräng så det skulle helt klart bjudas på syra under de tre looparna i loppet.

Jag åkte till fållan 5 minuter efter öppning för att lägga in cykeln, redan då var det 4 led framför mig. Jag måste hänga på låset verkar det som för att hamna bättre till. Jag gick in i min bubbla och försökte peppa igång under de 30 långa minuterna innan starten skulle gå. Jag träffade några bekanta ansikten och vi pratade av oss lite nervositet.

Så går då starten, jag underskattade de runt om mig och tappar lite moment när klungan tuggar sig fram sakta men säkert. Alla kämpar på med det sugande underlaget och det blir lite ryckigt och svårcyklat i inledningen. Redan efter att de framför mig cyklat över den blöta marken har det blivit uppkört, geggigt och spårigt, det lovar inte alls gott om detta fortsätter tänker jag!

Snabbt kommer vi ut på grus och stigningar som tar oss ut på banans första loop som mäter 1 mil. Det cyklas snabbt och det gäller att hitta positioner och ryggar man kan tänka sig att samarbeta med. Jag hittar några, kanske blir jag lite bekväm i detta skedet och nöjer mig. Jag ligger med samma gäng in till varvning. Nu drar vi ut på loop två som mäter 3 mil.

Nu byter banan skepnad och vi hamnar på elljusspår, stig och skogspartier. Jag hoppar upp och drar gänget en stund innan jag hoppar vidare till nästa klunga och lägger mig på rulle. Det är mycket stigningar och jag är stark uppför, många har svårt med underlaget och kör linjer som inte är helt optimala, jag känner dock att jag lyckas hitta och köra smarta linjer trots förutsättningarna.

När vi kommer in i ett skogspart efter ca 15 km blir det en lång utförslöpa (utför från Åsen) i en snabb men ändå lite teknisk terräng. Det är lite slagigt och vi ligger på ca 30 km/h.

Personen framför mig tappar sin vattenflaska som såklart snabbt hamnar precis under mitt framdäck. Jag hinner knappt uppfatta vad som sker men cykeln får ett slag åt höger rakt mot en hal och dumt placerad sten. Jag krashar och slår en frivolt rakt ut i gräset och buskaget på sidan om banan. Det är som om hela situationen passerar i slowmotion för man hinner med att tänka så mycket/snabbt när det väl händer.

Jag landar på höger axel och nacken med huvudet nedåt och fötterna upp i luften, vilande på sly/träd/buskar som är på sidan om banan. Jag tappar andan men rör mig snabbt upp och försöker hämta andan samtidigt som jag känner om kroppen är hel och försöker avgöra om cykeln är skadad.

Jag flyttar cykeln för de som kommer bakom. Jag rättar till sadeln som vridit sig lite i kraschen och kollar av ramen som verkar fått sig en smäll av styret som snurrat runt ett varv. Det verkar bara vara repor och inget allvarligt vid första anblicken.

Jag hoppar på cykeln igen och kör in i en lucka som uppstår mellan två grupper av cyklister. Efter 20-30 meter inser jag att jag har tappat både mobiltelefonen och min pump i fallet. Jag hoppar av banan och ställer cykeln på sidan samtidigt som jag springer tillbaka till olycksplatsen och letar reda på mina saker.

Stoppar på sig sakerna och springer tillbaka. Jag hoppar på cykeln och analyserar tiden, fan jag har förlorat 4-5 minuter på detta, jag lägger i en högre takt och cyklar ikapp många av de som passerat mig. Jag kämpar hårt samtidigt som jag försöker känna av om något är galet i kroppen, andningen är lite ansträngd efter att jag tappade andan, det känns lite läskigt.

Jag hämtar in många platser under de återstående 25 km på loop två. Vi kommer in i stenbrottet och i uppförsbacken där hinner jag känna att knät börjar ömma lite när jag ligger på, jag blöder från knät och nacken är stel och jag kan inte riktigt vrida på huvudet som jag vill.

Jag tänker över besluten under resans gång och kommer väl fram till att jag inte vågar riskera något ifall jag just nu bara går på adrenalin och inte känner av de faktiska skadorna jag kanske ådrog mig.

Det är många tankar som florerar i huvudet, ”jag behöver ju egentligen inte köra denna deltävling”, ”det är inte värt det”, ”det är inte ens kul med föret som är”, ”hur gick det med cykeln”. Jag känner också att jag inte går på mitt max, att jag avvaktar och inte kan/vill ge allt längre.

När vi kommer in för varvning igen känner jag av att det varit ett jobbigt race, jag har gjort hälften nu på 1.40. Jag skall alltså ut igen på ett varv som tar minst lika lång tid. Nä jag bryter nog och minimerar att ramla ytterligare gånger samt att riskera att skada kroppen.

i slutet av varvningen står familjen och hejar på. Jag stannar till och säger att jag vill bryta för att jag ramlat och skadat mig. De tycker väl att det är tråkigt men förstår att jag inte vill riskera något och tycker att jag gör ett klokt beslut.

Jag är så jäkla besviken men inser samtidigt att jag inte haft några incidenter alls under resten av säsongen. Inte ens en punktering att tala om. Det var skönt att det hände nu och inte tidigare, att jag inte skadade mig allvarligt!

Jag duschar av mig och sedan hejar vi på alla hjältar som tar sig i mål. Min kompis Marie kommer in som första dam i D30 klassen, hon vinner alltså hela loppet i sin klass. Superskoj, peppningen lyckades intalar jag mig och hon kliver nu upp på en andraplats i totala cupen för D30 klassen. Superskoj och hon var riktigt värd det.

Vi stannar på prisutdelning där man fick hederspris för att man kört minst sex tävlingar. En extra medalj och en cykelpump, perfekt!

Lördagkvällen bjöd på utemiddag med familjen för att ”fira”. Vi firade en bra säsong och att vi nu börjar uppladdningen för nästa års äventyr.

Söndagen spenderades i bil hem till Östersund. Vi gjorde ett stopp i Gränna påväg hem för att kika på polkagris bak samt inköp av några godbitar.

Finnmarksturen 2017

Då var det dags för Långloppscup igen, denna helg var vi åter i Dalarna och närmare bestämt Finnmarksturen i Ludvika. Det är deltävling 7 av 9 som går av stapeln.

Träningen senaste veckan har varit slöare än normalt. Det känner på nu och vädret är inte det bästa varken på hemmaplan eller ute i landet. Det drar ner motivationen en del. Väderleksrapporterna har hela veckan talat om regn, skyfall och misär i Ludvika. Det har pendlat mellan 20 och 30 mm regn i prognoserna.

Planen var att köra Lofssjön runt på lördagen och sedan svänga ner till Ludvika på lördags kväll. Vi struntade i Lofsdalen då prognosera för lördagen var redigt blöta.

På lördagen såg prognosen dock lite bättre ut för både Lofsdalen och Ludvika men långt ifrån de förhållanden som jag trivs bäst i. Lördagen spenderades i bil ner till Falun, där vi bodde natten mot söndagen.

På morgonen fick jag en bra start, kunde äta och relaxa så som jag ville. Vi rullade iväg från Falun i god tid. Uppladdningen blev kanon och på plats kunde jag hämta nummerlapp och värma upp i lugn och ro innan det var dags att lägga in cykel i Fållorna. Denna gången skulle jag minsann få en bättre plats i fållan.

Väl på plats så var vädret helt okej, det var blött i markerna men det regnade i alla fall inte. Jag värmde upp och insåg att jag trots allt skulle köra med skoskydd för att inte bli blöt/kall.

En halvtimme innan start så öppnade dock himlen sig och det började regna. Jag ruttnade ihop totalt på vädret och frågade mig själv ett par gånger om det verkligen var klokt att ställa upp, bli kall och eventuellt bli sjuk såhär en vecka innan Cykelvasan som på sätt och vis är årets mål.

Jag bet ihop och försökte tänka positivt, det är ju trots allt tävling 6 av 6 som man behöver för att vara med i Långloppscupen, det vore ju dumt att kasta bort det också bara för man inte ”gillar” regn och allt som det för med sig.

Starten går och jag kommer iväg hyfsat, jag tvingas dock köra om en del som slirar lite i vätan. känner mig stark men också mentalt svag då vädret påverkar mig. Jag ligger med bra och krigar mig fram i starthetsen, på bara ett par hundra meter blöt asfalt är jag dyngsur och skitig. Nu är det bara kötta på tänkte jag!

Racet går bra, det är mycket blött, slirigt och halt i skogarna. Grusvägarna och gräs/skogspartierna suger till under däcken. Det är riktigt tungt och det känns i benen att man får slita lite mer än normalt. Kroppen arbetar lite över tröskel men jag lyckas ändå balansera utgifterna bra.

Det är en riktigt rolig bana men stökigare än jag trodde. det är mycket upp och ner, stora stigningar och utmanande utförslöpor. Jag lyckas hänga med bra och har samma människor runt mig genom hela racet. Några seglar om i rasande fart men dessa träffar man på senare när de kroknat lite i någon stigning.

Jag gör det bra, trots tidvis dålig teknik/fokus i de stökigare partierna.

Den stora snackisen, ”Leos backe” var riktigt grym och välplacerad i slutet av racet. Många fick bekänna färg där och kämpa mot kramp och känslan att vilja kliva av cykeln. Måste även säga att folket och stämningen runt detta race varit fantastisk med allt från fiolspelande män till stora musikanläggningar med peppande musik.

Det blöta underlaget gör det nog lite värre än tidigare år. Jag skulle helt klart vilja köra denna tur under lite bättre förhållanden och kunna hålla lite högre hastighet.

Jag kör i mål på 2:53:53 och tycker att racet gått halvbra men att jag inte är nöjd, det känns som jag är bland de sista i H30 och allt i den dåliga känslan har jag med mig från start när jag ruttnade ur på vädret. Jag möte upp familjen som tjoar och meddelar att jag landat plats 18 i H30 och 129 totalt.

Jag vänder ganska snabbt humöret och blir positivt överraskad, glad över att jag faktiskt tagit mig ännu högre upp i resultatlistan. Det var verkligen superroligt och bra besked inför nästa helgs prövning mellan Sälen och Mora.

Jag lyckades kamma hem 40 poäng och klättrade upp till plats 28 i H30 sammandraget i Långloppscuppen. Räknar man bort sådana som inte kommer hinna köra minst 6 tävlingar så är jag på 21a plats. det hade jag inte förväntat mig men det är såklart superskoj!

Så, man ska nog ha lite skitkänsla för att kunna ge det lilla extra på tävlingarna. Det har fungerat förut och det kanske kan fungera igen, att vara sådär lite lagomt bitter och surgubbe.

Bild kommer som vanligt från fantastiska mtbfoto.se

EngelbrektsTuren 2017

Sista semesterdagarna har spenderats på resande fot. Vi tog oss ner till Dalarna och Borlänge ett par dagar för att under Söndagen besöka Norberg föra att köra Engelbrektsturen.

Dagarna innan har jag testat en lite annorlunda strategi, istället för vila så har jag legat på lite mer och tränat på som vanligt. Dagen innan tävling körde jag ett medium pass i Borlänge i deras fantastiska omgivning. Jag fick en bättre känsla och benen svarade bättre än på länge.

Jag har hört mycket gott om Engelbrektsturen, så det var med lite fjärilar i magen som jag såg fram mot att ta mig an banan. Jag noterade också att den förändrats en del genom åren men hoppades på att den skulle likna de tidigare åren.

Väl i Norberg hämtade jag nummerlappen och gjorde mig i ordning, jag tog ett par kilometer i omgivningarna för att trampa igång kroppen efter bilresan ner från Borlänge.

Jag anlände till startfållorna 45 minuter innan start, det var fullt med cyklar i fållan redan och jag fick klämma ner mig rätt långt bak. Jag blev besviken att jag inte kikade upp detta tidigare men hoppades att det skulle fyllas på lite bakifrån samt att det skulle röra på sig när de tog bort banden mellan fållorna. Tyvärr hände ingenting och jag fick i starten anstränga mig lite extra för att försöka jaga positioner framåt.

Attackerna lyckades rätt bra, körde om alla som inte ville hålla samma tempo tills jag hittade en grupp på 10 personer som körde i samma takt som mig. Jag lade mig på rulle och försökte kompensera upp lite för ansträngningen som gjordes i starten.

Jag gick upp och drog en hel del vid och efter klättringar, det känns som att klättring har blivit min styrka i loppen. Vi hängde av en del och hämtade in nya ryggar framåt. Jag körde hyfsat taktiskt och lade mig på rulle när jag blivit lagom trött för att samla kraft framåt, jag planerade loppet bra utifrån puls, distans och känsla.

Jag gjorde en del mindre bra beslut när vi var i skogen, där det var lite stökigare. Jag tappade lite fart här och någon position där, men jag lyckades hämta igen det trots allt.

Det var redigt dammigt på banan och det märktes direkt när man låg många i grupp. Starten var groteskt dammig, det hostades en del då man fick i sig mycket damm. Det var rejält skitig både utanpå och innanför efter loppet.

På upploppet så trampade jag på allt som jag kunde. Sista kilometerna hade fältet blandats upp med motionärerna som körde halva sträckningen. Det var både bra och dåligt tycker jag. Bra för att man hade ryggar att hämta in, attackera mot. Men samtidigt blev det många personer på samma gång och det gav ju svårigheter i att köra om utan att behöva skrika sig hes.

Jag körde i mål både nöjd och slut. Jag körde in på plats 30 i H30 och 121 totalt. Tiden blev 2:31:49.

Jag kan bara instämma i lovorden kring detta arrangemang, det var ett fantastiskt fint lopp med en riktigt rolig, snabb och krävande bana. Ett extra plus i kanten får arrangörerna för den fina inramning och trevliga bemötandet.

På bilden ser ni hur skitig man ser ut, redan i mitten av loppet. Fotot kommer från mtbfoto.se, fantastik service!

Mörksuggejakten 2017

Under helgen har vi i familjen Wallenqvist cyklat Mörksuggejakten för andra året.

Det var roligt att äntligen få besöka en bana som man känner igen. Mitt år i Långloppscuppen har ju gått i lärandets tecken i övrigt där alla banor varit nya bekantskaper, då är det svårt att ge 100 procent och mäta sig mot tidigare prestationer.

Jag fick efterlängtad semester i Torsdags eftermiddag. Fredag morgon packade vi en hel arsenal med cyklar på bilen och begav oss ner till Dalarna och Rättvik. Vi fick även detta år husera i en väns stuga i Stumsnäs vilket är riktigt härligt, slippa hotell och campingstressen som lätt kan uppstå.

På fredagen var vi in till Rättviks centrum och inhandlade en ny hjälm till mig då den förra blivit transportskadad, jag cyklade givetvis in och tillbaka. Hjälmen har inte mått så bra efter min krasch i höstas och har levt på en skör tråd en längre tid. Jag hittade en prisvärd Specialized hjälm som både satt bra och var lätt.

På lördagen åkte vi alla upp till TC då det vankades Lilla Mörksuggejakten. Båda barnen ville tävla och det gjorde dom med bravur, det är superroligt att se när dom har skoj på hoj. Ebba kämpade på och var både nöjd och slut efter sitt lopp. Måns däremot körde springcykel och tyckte det var skoj att alla hejade på runt banan. Efteråt fick man glass och vänta på att farsan kunde hämta ut sin nummerlapp.

På söndag morgon vaknade jag upp i bra tid, utvilad och pigg. Jag käkade en stadig frukost, klädde mig och peppade på i mina egna lilla bubbla. Ett par hörlurar och bra musik ger mig både lugn och kraft.

Jag cyklade in från stugan till TC, ca 16 km, som uppvärmning och anlände till startfållan precis när de släppte på cyklisterna. Jag står liksom tidigare i startled 3 och fick denna gång in cykel i andra ledet i fållan. Jag laddade upp fram till startskottet gick och hejade på några välkända ansikten.

När starten gick var det samma hets som alltid, jag lyckades åter igen hamna bakom några som ramlade samt några som inte kunde cykla upp för första backen. Jag blev grinig direkt och hävde ur mig några svordomar. Väl uppe för backen så rullade vi asfalten ner mot byn, där blev det två krascher till, riktigt illa och jag kände stressen när jag såg tåget gå framför mig.

Jag satsade lite uppför backen till vida blick, jag såg min chans att hämta in det jag hittills förlora utan att bränna mig. det gick enligt plan, jag var inte snabbast men heller inte segast. Hämtade in många positioner där.

Sedan gick det undan under hela racet, jag försökte köra smart och ligga en del på rulle för att få hjälp, fart och spara mig inför slutet. Det gick hyfsat men jag hoppade från rygg till rygg då jag tyckte det gick för sakta. Tyvärr så blir man ju lite boxad när det är mycket singletrack med begränsade möjligheter att köra om. Hade jag fått köra i den takt jag ville hela tiden så hade det nog gått lite snabbare.

Efter 20 km, på en grusväg där det gick undan fick jag ett stenskott från framförvarande cyklist, jag grinade illa precis i detta ögonblick vilket gjorde att jag hade munnen öppen och tänderna blottade. Jag fick stenen rakt på min högra framtand, det tjongade till rätt rejält i skallen och jag blev iskall. Jag kände försiktigt med både tunga och finger ifall tanden gått sönder, det kändes normalt så jag kämpade på och försökte att inte tänka mer på det.

Väl i mål kollade jag och det syns inget externt, lyste med mobillampan och det kanske är någon liten spricka men jag vet inte om det varit sedan tidigare. Jag får boka en tid hos tandläkaren efter semestern.

Loppet gick bra, jag hade fint flyt och var riktigt stark uppför. Jag fegade nerför i sand och gruspartierna. Jag har lite att jobba på där men inser också att jag skall våga testa några andra däck. Ser många som kör med andra modeller som är bättre lämpade för dessa underlag.

Jag låg och körde tillsammans med samma grupp som jag tagit ikapp vid 40km. Jag gick upp och drog några gånger så jag tror jag bidrog till att gruppen tog sig fram snabbt och bra.

Sista kilometrarna, när man kommer in på området för förvarningen var riktigt jobbiga mentalt. Jag gick på rött och kände att krafterna inte skulle räcka till mer än över målgången. Jag försökte köra smart och taktiskt och inte tappa allt för många placeringar mot de som spurtade på bakifrån.

På målrakan försökte jag köra om två, eller snarare en, som låg framför mig. De sladdade över körfältet så jag fick ingen chans att köra om. Jag gav upp och fokuserade på att hålla borta den som låg bakom mig istället.

Jag körde in i mål på tiden 02:54:13 och plats 30 i H30. 183 totalt i hela racet. Det var superroligt och jag är stolt över prestationen. Jag blev dessutom andre bästa Östersundare vilket också kändes riktigt gött.

Till helgen väntar Fjällturen, men först blir det relax, träning och semester i Lofsdalen.

Foto: Eva @ mtbfoto.se

Lida Loop 2017

Igår var det dags för det tredje loppet i Långloppscupen, Lida Loop. Ett lopp som jag sett fram mot lite då det sades vara fint, semi-tekniskt och snabbt race. Väderleksrapporterna varvades mellan Sol och Regn så jag försökte planera utifrån vädret som presenterades på Lördagen, alla sorters kläder var med i packningen.

Jag åkte ner till Stockholm i lördags morse, x3000 tåget ner till Uppsala och sedan pendeltåget vidare till Svågerns lägenhet i Upplands Väsby som jag fått låna över helgen.

Tanken var att dumpa cykeln i lägenheten för att sedan bege mig direkt till Lida för nummerlapps uthämtning samt spana in banan, tyvärr så räckte inte tiden till och jag stannade kvar i Väsby. De hade bara nummerlapps-utdelning till 14:00 på lördagen vilket jag tyckte var aningen snålt men å andra sidan jag fick tid att montera ihop cykel och göra alla förberedelser i lugn och ro.

Tidigt på söndags morgonen tog jag pendeln ner till Tullinge och cyklade ut till Lida. Det var fler som tog sig ut tidigt för att hämta nummerlappar och värma upp. Jag spanade in delar av banan och peppade igång mig. Natten mot söndagen hade det regnat en del så det var fuktigt i skogarna, men solen och vinden torkade upp snabbt.

Många värmde upp i startbacken och jag såg att många slet som djur och hoppade av vid toppen då det var tuff stigning, jag avvaktade och struntade sedan i att testa på backen innan loppet. Jag brukar ju vara stark uppför så jag såg det som min chans att briljera lite och inte skrämma upp mig.

Jag placerade ut min cykel i fållan direkt klockan 10:00, lite ute i vänsterkant. Jag gick sedan en runda för att dricka vatten, sätta på näsutvidgare och ta en gel. Därefter ställde vi oss tillrätta i fållorna och startskottet ljöd.

Jag kom iväg hyffsat men såg många starka som bara flög upp för backen medan några kämpade upp och hoppade av. Jag tog det lugnt men låg ändå på och kom upp rätt okej. Därefter väntade den första loopen som var riktigt snabb, grusväg varvat med eljjusspår och några enstaka singletracks. Inget att säga om den loopen egentligen mer än att den var till min fördel, jag gillar ju att mata grusväg och hålla en hög hastighet. Låg taktiskt och hoppade från rygg till rygg.

Vid varvningen bytte jag vattenflaska och körde om några vid kontrollerna. Därefter väntade den tuffaste delen av hela racet, loop nummer två. Mycket stig/single track med rotiga partier och stenhällar. Det var lite blött på sina ställen efter nattens regnande men jag lyckades ta mig igenom loopen utan att ramla eller punktera.

Jag inser att de stökigaste partierna är något jag måste jobba på och våga släppa på mer, jag reserverar mig för mycket och lyckas därmed göra dåliga linjeval. Jag blev omkörd av en stark cyklist från CK X flera gånger, men jag lyckades komma ikapp och köra om honom i klättringarna genom hela racet. Det är samma person som jag legat och dragit tillsammans med på tidigare LLC tävlingar, roligt att vi varit så jämna och lyckats ligga tillsammans i flera race.

Under loop två så händer något med min Garmin. Skärm-bakgrunden blir svart och det flashar förbi att den tappat signal med satelliterna. Jag hinner inte riktgt uppfatta utan kör vidare, efter ett tag piper den till igen och har då återfått kontakten, jag uppfattar inte detta heller utan tror bara den varnat för puls eller liknande. Såhär i efterhand resulterar det i att datorn inte kunnat spara korrekt positions data för ca 4 km, tråkigt för statistiknörden.

Ut på tredje loopen känner jag att solen och värmen börjat ta ut sin rätt men loopen sägs vara snabb och det går att ligga på bra. Det dyker upp lite tekniska partier men cykeln glider över dem bra, jag hämtar in en del ryggar som jag tappat under loop två. I en sväng får jag rullgrus-glid med framdäcket och är millimeter från att krasha, men lyckas klicka ur snabbt och stötta upp med foten.

Det rullar på riktigt bra och vi är en grupp om 5 personer som växeldrar i skogarna. Helt plötsligt dyker det upp en skylt som säger 5 km kvar till mål. Vafan, det stämmer ju inte, jag håller ju koll på min GPS och där står ju bara 55 körda kilometer. Då går det upp för mig att GPS stöket tidigare på andra loopen troligen har gjort att kilometerdata inte sparats pga satellitproblem.

Nu gäller det att ge allt som finns kvar då det inte är långt kvar till mål. Jag passerar 4, 3, 2 skyltarna i en rasande fart, känns det som. Jag lyckades tappa ryggen på min CK X följeslagare strax efter 4km markeringen.

Jag kämpar på fram till Lida där vi vänder uppför serpentinvägarna till målområdet. Det var riktigt tungt de sista klättringarna när man hörde speaker och sorlet från målfållan och visste att det handlade om endast hundratalet meter. Jag kämpade på, ställde mig upp och körde förbi en person i sista klättringen. De som legat och flåsat mig i ryggen är nu inte längre hack i häl.

Jag rullar igenom målet på 2:49 och plats 38 i H30. Jag är inte helt nöjd med tanke på att jag fegat på andra loopen. Efter att ha pratat med frun i telefon så blir jag lite gladare då jag hör att jag återigen lyckats klättra några placeringar jämfört med tidigare tävlingar. Det tar sig med andra ord!

(bild från happyride.se)

Långa Lugnet 2017

Redan i lördags blev jag orolig när jag såg väderleksrapporterna, det var sol och värme som skulle vänta mig under färden runt Långa Lugnet. Jag vet att man inte skall gnälla men det var nästan för varmt för en norrlandpojke som knappt fått cykla i kortkort ännu. Känslan försvann aldrig riktigt och jag var inte super-peppad inför starten då jag visste att det skulle bli riktigt jobbigt och varmt, jag försökte vätska mycket innan loppet.

Jag hade med mig familjen ner till Dalarna, superskoj med teamet. Vi anlände till Borlänge där vi skulle bo på lördag förmiddag. Ja, vi blev tvungna att bo i Borlänge då man lyckats lägga tävlingen samtidigt som en stor innebandyturnering så boende på tävlingsorten var bara att glömma.

Innan racet så gick vi runt på varvnings-området och tittade efter lämpliga platser för lagning av vatten/sportdryck. Vi hittade bra platser där vi passerade efter första och andra loopen. Frun fick sig en snabbkurs i lagnings-teknik och vi spanade var man kunde fylla flaskorna med isande vatten. Tur var väl det, vattnet behöves verkligen för att både kyla in- och utvändigt.

Enligt termometern i cykeldatorn pendlade tempen mellan 25 och 29 grader utefter banan, det blåste på vissa ställen men det var bara skönt och svalkande. På vissa kalhyggen kändes det som att cykla in i en vägg där luften stod still och solen gassade på, ljuvligt men superjobbigt.

Racet då, jo jag blev lite boxad i starten och kom sent ut till ”mördarbacken”. Jag fick några sista minuten tips av Hasse att det var hårdare och mer lättrullat ute i högerkanten på backarna så jag tog till mig och drog ut till höger och började klättra och lyckades nog hämta in några placeringar redan där.

Första loopen var snabb och vi rullade på bra, en fin blandning av skog, grusväg och stig. Banan var mycket snirklig och ”stökig” på sina ställen men jag var stark uppför och försökte hoppa från rygg till rygg på de snabba partierna som är min styrka.

Jag hade ställt in mig på att första loopen bara skulle vara ca 20km lång men den slutade på närmare 28, så det blev en liten miss av vattenransonen men det löste sig med flaskbyte på varvningen. de flow:iga partierna nerför inför varvningen, tror de kallar den gamla mormor(?), var skoj och man kunde flyta med fint i svängarna.

Ut på andra loopen blev det stökigare och den gick i stig och elljusspårens tecken. Det var skoj men jag gjorde många dåliga linjeval och tappade lite moment på vissa ställen, jag måste verkligen våga ta för mig mer och lyfta blicken lite till. Det uppstod också proppar på några ställen i skogarna där flera hoppade av och sprang tvärs över lederna, vilket gjorde att man fick stanna upp och tappade värde full kraft och fart.

In på tredje loopen kände jag att nu är det bara köra hårt så länge kroppen pallar med. Enligt ryktet skulle tredje loopen vara mer i min smak med snabba lättrullade spår på grus och elljusspår. Mycket riktigt uppfyllde loopen mina önskningar men hettan hade gjort mig riktigt seg i överkroppen vilket gjorde att jag inte orkade hålla takten uppe sista milen.

Backarna verkade aldrig heller ta slut, det var en kille som låg bakom mig in i sista backarna som konstaterade samma sak. Jag tänkte på piggelin-glass och vatten mot slutet, när jag såg målområdet så fick jag lite extra kraft och tryckte på det som gick över de små kullarna in på målområdet.

Målgången var lite konstig måste jag säga, först upp mot målfållan som låg uppe på en höjd, för att sedan rulla ner igen och göra en kort runda på innerplanen för att sedan ta samma backe upp igen till målet som låg på höjden. Familjens och Helena/Hasses hejande peppade mig att trycka till lite extra trots att jag helst hade velat lägga mig ner på backen.

Jag gick in som 42:a i H30 (av ca 65 startande) och 186:a totalt, inte helt nöjd men jag fixade det och får kämpa ytterligare på nästa race. Som referens så hade jag kommit på 5e plats om jag kört motion. Jag får vara nöjd trots att jag helt klart kunnat prestera mer om jag inte segnat till sista biten. Benen var inte slut, snarare överkroppen och huvudet som led pga värmen och spänningar.

Kan sammanfatta tävlingen som jobbig, intensiv och väldigt varm. Ser fram mot att förbättra denna tiden nästa år då jag nu känner till banan lite mer.

Billingeracet 2017

I helgen har jag och familjen varit i Skövde. Jag har kört Billingeracet som är första deltävlingen i Långloppscupen.

Inför racet har jag försökt läsa på och höra mig för hos de lokala cyklister som har kört banan tidigare, hur de tyckte den var och vilken typ av cykel jag skulle satsa på. Flera vittnade om en ”skrämmande”, teknisk och jobbig bana. Race-filmerna på Youtube var inte heller nådiga där det regnar och cyklister ramlar till höger och vänster.

Efter mycket velande efter Lidingöloppet beslöt jag mig ändå att åka ner och delta. Det var en fin resa ner, finväder efter vägen och gräs och skogar blev bara grönare och grönare vilket gav en skön känsla i kroppen.

på tävlingsdagen var jag ut och trampade igång benen vid 9 tiden på morgonen, racet startade 11. Det var lite annorlunda upplägg med att lägga cyklar i fållorna, det fick man göra först 15 minuter innan start.

Jag startade i fålla 4, som alla ”nybörjare” får göra. Väl iväg börjar det med en rejäl stigning på asfalt och sedermera skog och singletrack. Jag var avvaktande första 25% av racet och tvekade på några ställen i början vilket gjorde att jag nästan gjorde en volt över styret. När den incidenten inträffade sade jag åt mig själv att sluta fega och blåsa på.

”Det är ju fan inte farligare än en skogsrunda på Frösön” sade jag till mig själv. Efter det peptalket så gick det å mycket bättre och jag släppte alla skräckhistorier jag hört/sett och körde på enligt det jag såg framför mig.

Jag hade en klunga på 3-4 man som jag låg med mest hela racet, som vanligt låg jag och drog mycket i de snabba gruspartierna och fick draghjälp på de stökigare partierna. Flow-stigarna i skogen var hur roliga som helst.

Sista backen upp till målet var inte att leka med, jäklar vad benen skrek av mjölksyra. Men jag är glad att jag kämpade på, slog ner blicken i backen och bara trampade på. Det var många som klev av och gick vilket måste vara ännu drygare. Jag hämtade nog in både tid och placeringar där.

Det var en tuff bana men inte så himla teknisk som den framställs. Jag hade nog kunna lega på mer i början och tjänat in en 5-10 minuter på totalen. Det var tufft med tanke på längden och den sista stigningen.

Jag kom i mål på plats 44 av 75 i min kategori (H30) och 183 av ca 700 totalt. Jag är nöjd med tanke på att jag tvekade innan, fegade i början och släppte loss på slutet. Jag har fin statistik och de jag klättrar i personer jag mäter mig mot.

Jag fick hela 7 poäng i Långloppscupen vilket är skoj, jag är iallafall med och är just nu rankad 43a. nu blickar vi framåt mot Långa Lugnet som är om två veckor.