Västgötaloppet 2017

I helgen har vi varit nere i Jönköping och Ulricehamn där sista deltävlingen i Långloppscupen gick av stapeln. Tävlingen låg inte med i mitt tänka schema, jag har ju som ni redan kanske vet kört mina 6 deltävlingar i cupen.

Då det har gått såpass bra som det faktiskt har gjort blev jag sugen att avsluta säsongen med tävlingen i Ulricehamn, dels för att försöka förbättra några poäng från de tidigaste tävlingarna men också för att det var just en avslutning för hela cupen också. Sagt och gjort, jag anmälde mig och vi bokade hotell och ordnade med större transport inför resan ner.

Jag fick också med mig en cykelkompis från Frösö IF ner, Marie Krysander. Hon hade kört fem deltävlingar innan helgen och hade god chans på pallplats. Jag peppade henne och vi åkte ner gemensamt, lite sällskap och tävlings-gemenskap var skoj.

Jag tog ledig från jobbet på fredagen och packade i bilen och åkte ner till Jönköping där vi skulle bo under helgen. Bilresan ner tog runt 9 timmar så vi var slitna hela allihop efter resandet. Jag kände mig dock fräsch och benen kändes sugna på ett sista ryck. Barnen gjorde det riktigt bra med så mycket resande utan gnäll och tjafs.

Det hade regnat en hel del de senaste veckorna i Ulricehamn, prognoserna en vecka innan visade på att det skulle bli lite varmare och fint väder under tävlingshelgen. Men liksom alltid håller inte SMHI’s prognoser alls vad de tidigt lovar så vi möttes av tråkväder, regn och temperaturer under tvåsiffrigt. Suget dalade lite men jag såg ändå fram mot att cykla, avsluta bra och kanske få några poäng till i cupen.

Vi åkte från Jönköping över till Ulricehamn på Lördag morgon, dimman låg tät över vägbanan och det kändes riktigt grått och trist, det dugg-regnade lite och blåste en aning.

Jag hämtade nummerlapp, gjorde mig i ordning och värmde upp lite. Kroppen svarade helt okej, men underlaget sög tag i cykel/däck och jag insåg snabbt att banan kommer bli jobbig om underlagt är såhär. Loppet mäter ju 8 mil i varierat terräng så det skulle helt klart bjudas på syra under de tre looparna i loppet.

Jag åkte till fållan 5 minuter efter öppning för att lägga in cykeln, redan då var det 4 led framför mig. Jag måste hänga på låset verkar det som för att hamna bättre till. Jag gick in i min bubbla och försökte peppa igång under de 30 långa minuterna innan starten skulle gå. Jag träffade några bekanta ansikten och vi pratade av oss lite nervositet.

Så går då starten, jag underskattade de runt om mig och tappar lite moment när klungan tuggar sig fram sakta men säkert. Alla kämpar på med det sugande underlaget och det blir lite ryckigt och svårcyklat i inledningen. Redan efter att de framför mig cyklat över den blöta marken har det blivit uppkört, geggigt och spårigt, det lovar inte alls gott om detta fortsätter tänker jag!

Snabbt kommer vi ut på grus och stigningar som tar oss ut på banans första loop som mäter 1 mil. Det cyklas snabbt och det gäller att hitta positioner och ryggar man kan tänka sig att samarbeta med. Jag hittar några, kanske blir jag lite bekväm i detta skedet och nöjer mig. Jag ligger med samma gäng in till varvning. Nu drar vi ut på loop två som mäter 3 mil.

Nu byter banan skepnad och vi hamnar på elljusspår, stig och skogspartier. Jag hoppar upp och drar gänget en stund innan jag hoppar vidare till nästa klunga och lägger mig på rulle. Det är mycket stigningar och jag är stark uppför, många har svårt med underlaget och kör linjer som inte är helt optimala, jag känner dock att jag lyckas hitta och köra smarta linjer trots förutsättningarna.

När vi kommer in i ett skogspart efter ca 15 km blir det en lång utförslöpa (utför från Åsen) i en snabb men ändå lite teknisk terräng. Det är lite slagigt och vi ligger på ca 30 km/h.

Personen framför mig tappar sin vattenflaska som såklart snabbt hamnar precis under mitt framdäck. Jag hinner knappt uppfatta vad som sker men cykeln får ett slag åt höger rakt mot en hal och dumt placerad sten. Jag krashar och slår en frivolt rakt ut i gräset och buskaget på sidan om banan. Det är som om hela situationen passerar i slowmotion för man hinner med att tänka så mycket/snabbt när det väl händer.

Jag landar på höger axel och nacken med huvudet nedåt och fötterna upp i luften, vilande på sly/träd/buskar som är på sidan om banan. Jag tappar andan men rör mig snabbt upp och försöker hämta andan samtidigt som jag känner om kroppen är hel och försöker avgöra om cykeln är skadad.

Jag flyttar cykeln för de som kommer bakom. Jag rättar till sadeln som vridit sig lite i kraschen och kollar av ramen som verkar fått sig en smäll av styret som snurrat runt ett varv. Det verkar bara vara repor och inget allvarligt vid första anblicken.

Jag hoppar på cykeln igen och kör in i en lucka som uppstår mellan två grupper av cyklister. Efter 20-30 meter inser jag att jag har tappat både mobiltelefonen och min pump i fallet. Jag hoppar av banan och ställer cykeln på sidan samtidigt som jag springer tillbaka till olycksplatsen och letar reda på mina saker.

Stoppar på sig sakerna och springer tillbaka. Jag hoppar på cykeln och analyserar tiden, fan jag har förlorat 4-5 minuter på detta, jag lägger i en högre takt och cyklar ikapp många av de som passerat mig. Jag kämpar hårt samtidigt som jag försöker känna av om något är galet i kroppen, andningen är lite ansträngd efter att jag tappade andan, det känns lite läskigt.

Jag hämtar in många platser under de återstående 25 km på loop två. Vi kommer in i stenbrottet och i uppförsbacken där hinner jag känna att knät börjar ömma lite när jag ligger på, jag blöder från knät och nacken är stel och jag kan inte riktigt vrida på huvudet som jag vill.

Jag tänker över besluten under resans gång och kommer väl fram till att jag inte vågar riskera något ifall jag just nu bara går på adrenalin och inte känner av de faktiska skadorna jag kanske ådrog mig.

Det är många tankar som florerar i huvudet, ”jag behöver ju egentligen inte köra denna deltävling”, ”det är inte värt det”, ”det är inte ens kul med föret som är”, ”hur gick det med cykeln”. Jag känner också att jag inte går på mitt max, att jag avvaktar och inte kan/vill ge allt längre.

När vi kommer in för varvning igen känner jag av att det varit ett jobbigt race, jag har gjort hälften nu på 1.40. Jag skall alltså ut igen på ett varv som tar minst lika lång tid. Nä jag bryter nog och minimerar att ramla ytterligare gånger samt att riskera att skada kroppen.

i slutet av varvningen står familjen och hejar på. Jag stannar till och säger att jag vill bryta för att jag ramlat och skadat mig. De tycker väl att det är tråkigt men förstår att jag inte vill riskera något och tycker att jag gör ett klokt beslut.

Jag är så jäkla besviken men inser samtidigt att jag inte haft några incidenter alls under resten av säsongen. Inte ens en punktering att tala om. Det var skönt att det hände nu och inte tidigare, att jag inte skadade mig allvarligt!

Jag duschar av mig och sedan hejar vi på alla hjältar som tar sig i mål. Min kompis Marie kommer in som första dam i D30 klassen, hon vinner alltså hela loppet i sin klass. Superskoj, peppningen lyckades intalar jag mig och hon kliver nu upp på en andraplats i totala cupen för D30 klassen. Superskoj och hon var riktigt värd det.

Vi stannar på prisutdelning där man fick hederspris för att man kört minst sex tävlingar. En extra medalj och en cykelpump, perfekt!

Lördagkvällen bjöd på utemiddag med familjen för att ”fira”. Vi firade en bra säsong och att vi nu börjar uppladdningen för nästa års äventyr.

Söndagen spenderades i bil hem till Östersund. Vi gjorde ett stopp i Gränna påväg hem för att kika på polkagris bak samt inköp av några godbitar.

4

Finnmarksturen 2017

Då var det dags för Långloppscup igen, denna helg var vi åter i Dalarna och närmare bestämt Finnmarksturen i Ludvika. Det är deltävling 7 av 9 som går av stapeln.

Träningen senaste veckan har varit slöare än normalt. Det känner på nu och vädret är inte det bästa varken på hemmaplan eller ute i landet. Det drar ner motivationen en del. Väderleksrapporterna har hela veckan talat om regn, skyfall och misär i Ludvika. Det har pendlat mellan 20 och 30 mm regn i prognoserna.

Planen var att köra Lofssjön runt på lördagen och sedan svänga ner till Ludvika på lördags kväll. Vi struntade i Lofsdalen då prognosera för lördagen var redigt blöta.

På lördagen såg prognosen dock lite bättre ut för både Lofsdalen och Ludvika men långt ifrån de förhållanden som jag trivs bäst i. Lördagen spenderades i bil ner till Falun, där vi bodde natten mot söndagen.

På morgonen fick jag en bra start, kunde äta och relaxa så som jag ville. Vi rullade iväg från Falun i god tid. Uppladdningen blev kanon och på plats kunde jag hämta nummerlapp och värma upp i lugn och ro innan det var dags att lägga in cykel i Fållorna. Denna gången skulle jag minsann få en bättre plats i fållan.

Väl på plats så var vädret helt okej, det var blött i markerna men det regnade i alla fall inte. Jag värmde upp och insåg att jag trots allt skulle köra med skoskydd för att inte bli blöt/kall.

En halvtimme innan start så öppnade dock himlen sig och det började regna. Jag ruttnade ihop totalt på vädret och frågade mig själv ett par gånger om det verkligen var klokt att ställa upp, bli kall och eventuellt bli sjuk såhär en vecka innan Cykelvasan som på sätt och vis är årets mål.

Jag bet ihop och försökte tänka positivt, det är ju trots allt tävling 6 av 6 som man behöver för att vara med i Långloppscupen, det vore ju dumt att kasta bort det också bara för man inte ”gillar” regn och allt som det för med sig.

Starten går och jag kommer iväg hyfsat, jag tvingas dock köra om en del som slirar lite i vätan. känner mig stark men också mentalt svag då vädret påverkar mig. Jag ligger med bra och krigar mig fram i starthetsen, på bara ett par hundra meter blöt asfalt är jag dyngsur och skitig. Nu är det bara kötta på tänkte jag!

Racet går bra, det är mycket blött, slirigt och halt i skogarna. Grusvägarna och gräs/skogspartierna suger till under däcken. Det är riktigt tungt och det känns i benen att man får slita lite mer än normalt. Kroppen arbetar lite över tröskel men jag lyckas ändå balansera utgifterna bra.

Det är en riktigt rolig bana men stökigare än jag trodde. det är mycket upp och ner, stora stigningar och utmanande utförslöpor. Jag lyckas hänga med bra och har samma människor runt mig genom hela racet. Några seglar om i rasande fart men dessa träffar man på senare när de kroknat lite i någon stigning.

Jag gör det bra, trots tidvis dålig teknik/fokus i de stökigare partierna.

Den stora snackisen, ”Leos backe” var riktigt grym och välplacerad i slutet av racet. Många fick bekänna färg där och kämpa mot kramp och känslan att vilja kliva av cykeln. Måste även säga att folket och stämningen runt detta race varit fantastisk med allt från fiolspelande män till stora musikanläggningar med peppande musik.

Det blöta underlaget gör det nog lite värre än tidigare år. Jag skulle helt klart vilja köra denna tur under lite bättre förhållanden och kunna hålla lite högre hastighet.

Jag kör i mål på 2:53:53 och tycker att racet gått halvbra men att jag inte är nöjd, det känns som jag är bland de sista i H30 och allt i den dåliga känslan har jag med mig från start när jag ruttnade ur på vädret. Jag möte upp familjen som tjoar och meddelar att jag landat plats 18 i H30 och 129 totalt.

Jag vänder ganska snabbt humöret och blir positivt överraskad, glad över att jag faktiskt tagit mig ännu högre upp i resultatlistan. Det var verkligen superroligt och bra besked inför nästa helgs prövning mellan Sälen och Mora.

Jag lyckades kamma hem 40 poäng och klättrade upp till plats 28 i H30 sammandraget i Långloppscuppen. Räknar man bort sådana som inte kommer hinna köra minst 6 tävlingar så är jag på 21a plats. det hade jag inte förväntat mig men det är såklart superskoj!

Så, man ska nog ha lite skitkänsla för att kunna ge det lilla extra på tävlingarna. Det har fungerat förut och det kanske kan fungera igen, att vara sådär lite lagomt bitter och surgubbe.

Bild kommer som vanligt från fantastiska mtbfoto.se

2

EngelbrektsTuren 2017

Sista semesterdagarna har spenderats på resande fot. Vi tog oss ner till Dalarna och Borlänge ett par dagar för att under Söndagen besöka Norberg föra att köra Engelbrektsturen.

Dagarna innan har jag testat en lite annorlunda strategi, istället för vila så har jag legat på lite mer och tränat på som vanligt. Dagen innan tävling körde jag ett medium pass i Borlänge i deras fantastiska omgivning. Jag fick en bättre känsla och benen svarade bättre än på länge.

Jag har hört mycket gott om Engelbrektsturen, så det var med lite fjärilar i magen som jag såg fram mot att ta mig an banan. Jag noterade också att den förändrats en del genom åren men hoppades på att den skulle likna de tidigare åren.

Väl i Norberg hämtade jag nummerlappen och gjorde mig i ordning, jag tog ett par kilometer i omgivningarna för att trampa igång kroppen efter bilresan ner från Borlänge.

Jag anlände till startfållorna 45 minuter innan start, det var fullt med cyklar i fållan redan och jag fick klämma ner mig rätt långt bak. Jag blev besviken att jag inte kikade upp detta tidigare men hoppades att det skulle fyllas på lite bakifrån samt att det skulle röra på sig när de tog bort banden mellan fållorna. Tyvärr hände ingenting och jag fick i starten anstränga mig lite extra för att försöka jaga positioner framåt.

Attackerna lyckades rätt bra, körde om alla som inte ville hålla samma tempo tills jag hittade en grupp på 10 personer som körde i samma takt som mig. Jag lade mig på rulle och försökte kompensera upp lite för ansträngningen som gjordes i starten.

Jag gick upp och drog en hel del vid och efter klättringar, det känns som att klättring har blivit min styrka i loppen. Vi hängde av en del och hämtade in nya ryggar framåt. Jag körde hyfsat taktiskt och lade mig på rulle när jag blivit lagom trött för att samla kraft framåt, jag planerade loppet bra utifrån puls, distans och känsla.

Jag gjorde en del mindre bra beslut när vi var i skogen, där det var lite stökigare. Jag tappade lite fart här och någon position där, men jag lyckades hämta igen det trots allt.

Det var redigt dammigt på banan och det märktes direkt när man låg många i grupp. Starten var groteskt dammig, det hostades en del då man fick i sig mycket damm. Det var rejält skitig både utanpå och innanför efter loppet.

På upploppet så trampade jag på allt som jag kunde. Sista kilometerna hade fältet blandats upp med motionärerna som körde halva sträckningen. Det var både bra och dåligt tycker jag. Bra för att man hade ryggar att hämta in, attackera mot. Men samtidigt blev det många personer på samma gång och det gav ju svårigheter i att köra om utan att behöva skrika sig hes.

Jag körde i mål både nöjd och slut. Jag körde in på plats 30 i H30 och 121 totalt. Tiden blev 2:31:49.

Jag kan bara instämma i lovorden kring detta arrangemang, det var ett fantastiskt fint lopp med en riktigt rolig, snabb och krävande bana. Ett extra plus i kanten får arrangörerna för den fina inramning och trevliga bemötandet.

På bilden ser ni hur skitig man ser ut, redan i mitten av loppet. Fotot kommer från mtbfoto.se, fantastik service!

1

Mörksuggejakten 2017

Under helgen har vi i familjen Wallenqvist cyklat Mörksuggejakten för andra året.

Det var roligt att äntligen få besöka en bana som man känner igen. Mitt år i Långloppscuppen har ju gått i lärandets tecken i övrigt där alla banor varit nya bekantskaper, då är det svårt att ge 100 procent och mäta sig mot tidigare prestationer.

Jag fick efterlängtad semester i Torsdags eftermiddag. Fredag morgon packade vi en hel arsenal med cyklar på bilen och begav oss ner till Dalarna och Rättvik. Vi fick även detta år husera i en väns stuga i Stumsnäs vilket är riktigt härligt, slippa hotell och campingstressen som lätt kan uppstå.

På fredagen var vi in till Rättviks centrum och inhandlade en ny hjälm till mig då den förra blivit transportskadad, jag cyklade givetvis in och tillbaka. Hjälmen har inte mått så bra efter min krasch i höstas och har levt på en skör tråd en längre tid. Jag hittade en prisvärd Specialized hjälm som både satt bra och var lätt.

På lördagen åkte vi alla upp till TC då det vankades Lilla Mörksuggejakten. Båda barnen ville tävla och det gjorde dom med bravur, det är superroligt att se när dom har skoj på hoj. Ebba kämpade på och var både nöjd och slut efter sitt lopp. Måns däremot körde springcykel och tyckte det var skoj att alla hejade på runt banan. Efteråt fick man glass och vänta på att farsan kunde hämta ut sin nummerlapp.

På söndag morgon vaknade jag upp i bra tid, utvilad och pigg. Jag käkade en stadig frukost, klädde mig och peppade på i mina egna lilla bubbla. Ett par hörlurar och bra musik ger mig både lugn och kraft.

Jag cyklade in från stugan till TC, ca 16 km, som uppvärmning och anlände till startfållan precis när de släppte på cyklisterna. Jag står liksom tidigare i startled 3 och fick denna gång in cykel i andra ledet i fållan. Jag laddade upp fram till startskottet gick och hejade på några välkända ansikten.

När starten gick var det samma hets som alltid, jag lyckades åter igen hamna bakom några som ramlade samt några som inte kunde cykla upp för första backen. Jag blev grinig direkt och hävde ur mig några svordomar. Väl uppe för backen så rullade vi asfalten ner mot byn, där blev det två krascher till, riktigt illa och jag kände stressen när jag såg tåget gå framför mig.

Jag satsade lite uppför backen till vida blick, jag såg min chans att hämta in det jag hittills förlora utan att bränna mig. det gick enligt plan, jag var inte snabbast men heller inte segast. Hämtade in många positioner där.

Sedan gick det undan under hela racet, jag försökte köra smart och ligga en del på rulle för att få hjälp, fart och spara mig inför slutet. Det gick hyfsat men jag hoppade från rygg till rygg då jag tyckte det gick för sakta. Tyvärr så blir man ju lite boxad när det är mycket singletrack med begränsade möjligheter att köra om. Hade jag fått köra i den takt jag ville hela tiden så hade det nog gått lite snabbare.

Efter 20 km, på en grusväg där det gick undan fick jag ett stenskott från framförvarande cyklist, jag grinade illa precis i detta ögonblick vilket gjorde att jag hade munnen öppen och tänderna blottade. Jag fick stenen rakt på min högra framtand, det tjongade till rätt rejält i skallen och jag blev iskall. Jag kände försiktigt med både tunga och finger ifall tanden gått sönder, det kändes normalt så jag kämpade på och försökte att inte tänka mer på det.

Väl i mål kollade jag och det syns inget externt, lyste med mobillampan och det kanske är någon liten spricka men jag vet inte om det varit sedan tidigare. Jag får boka en tid hos tandläkaren efter semestern.

Loppet gick bra, jag hade fint flyt och var riktigt stark uppför. Jag fegade nerför i sand och gruspartierna. Jag har lite att jobba på där men inser också att jag skall våga testa några andra däck. Ser många som kör med andra modeller som är bättre lämpade för dessa underlag.

Jag låg och körde tillsammans med samma grupp som jag tagit ikapp vid 40km. Jag gick upp och drog några gånger så jag tror jag bidrog till att gruppen tog sig fram snabbt och bra.

Sista kilometrarna, när man kommer in på området för förvarningen var riktigt jobbiga mentalt. Jag gick på rött och kände att krafterna inte skulle räcka till mer än över målgången. Jag försökte köra smart och taktiskt och inte tappa allt för många placeringar mot de som spurtade på bakifrån.

På målrakan försökte jag köra om två, eller snarare en, som låg framför mig. De sladdade över körfältet så jag fick ingen chans att köra om. Jag gav upp och fokuserade på att hålla borta den som låg bakom mig istället.

Jag körde in i mål på tiden 02:54:13 och plats 30 i H30. 183 totalt i hela racet. Det var superroligt och jag är stolt över prestationen. Jag blev dessutom andre bästa Östersundare vilket också kändes riktigt gött.

Till helgen väntar Fjällturen, men först blir det relax, träning och semester i Lofsdalen.

Foto: Eva @ mtbfoto.se

1

Lida Loop 2017

Igår var det dags för det tredje loppet i Långloppscupen, Lida Loop. Ett lopp som jag sett fram mot lite då det sades vara fint, semi-tekniskt och snabbt race. Väderleksrapporterna varvades mellan Sol och Regn så jag försökte planera utifrån vädret som presenterades på Lördagen, alla sorters kläder var med i packningen.

Jag åkte ner till Stockholm i lördags morse, x3000 tåget ner till Uppsala och sedan pendeltåget vidare till Svågerns lägenhet i Upplands Väsby som jag fått låna över helgen.

Tanken var att dumpa cykeln i lägenheten för att sedan bege mig direkt till Lida för nummerlapps uthämtning samt spana in banan, tyvärr så räckte inte tiden till och jag stannade kvar i Väsby. De hade bara nummerlapps-utdelning till 14:00 på lördagen vilket jag tyckte var aningen snålt men å andra sidan jag fick tid att montera ihop cykel och göra alla förberedelser i lugn och ro.

Tidigt på söndags morgonen tog jag pendeln ner till Tullinge och cyklade ut till Lida. Det var fler som tog sig ut tidigt för att hämta nummerlappar och värma upp. Jag spanade in delar av banan och peppade igång mig. Natten mot söndagen hade det regnat en del så det var fuktigt i skogarna, men solen och vinden torkade upp snabbt.

Många värmde upp i startbacken och jag såg att många slet som djur och hoppade av vid toppen då det var tuff stigning, jag avvaktade och struntade sedan i att testa på backen innan loppet. Jag brukar ju vara stark uppför så jag såg det som min chans att briljera lite och inte skrämma upp mig.

Jag placerade ut min cykel i fållan direkt klockan 10:00, lite ute i vänsterkant. Jag gick sedan en runda för att dricka vatten, sätta på näsutvidgare och ta en gel. Därefter ställde vi oss tillrätta i fållorna och startskottet ljöd.

Jag kom iväg hyffsat men såg många starka som bara flög upp för backen medan några kämpade upp och hoppade av. Jag tog det lugnt men låg ändå på och kom upp rätt okej. Därefter väntade den första loopen som var riktigt snabb, grusväg varvat med eljjusspår och några enstaka singletracks. Inget att säga om den loopen egentligen mer än att den var till min fördel, jag gillar ju att mata grusväg och hålla en hög hastighet. Låg taktiskt och hoppade från rygg till rygg.

Vid varvningen bytte jag vattenflaska och körde om några vid kontrollerna. Därefter väntade den tuffaste delen av hela racet, loop nummer två. Mycket stig/single track med rotiga partier och stenhällar. Det var lite blött på sina ställen efter nattens regnande men jag lyckades ta mig igenom loopen utan att ramla eller punktera.

Jag inser att de stökigaste partierna är något jag måste jobba på och våga släppa på mer, jag reserverar mig för mycket och lyckas därmed göra dåliga linjeval. Jag blev omkörd av en stark cyklist från CK X flera gånger, men jag lyckades komma ikapp och köra om honom i klättringarna genom hela racet. Det är samma person som jag legat och dragit tillsammans med på tidigare LLC tävlingar, roligt att vi varit så jämna och lyckats ligga tillsammans i flera race.

Under loop två så händer något med min Garmin. Skärm-bakgrunden blir svart och det flashar förbi att den tappat signal med satelliterna. Jag hinner inte riktgt uppfatta utan kör vidare, efter ett tag piper den till igen och har då återfått kontakten, jag uppfattar inte detta heller utan tror bara den varnat för puls eller liknande. Såhär i efterhand resulterar det i att datorn inte kunnat spara korrekt positions data för ca 4 km, tråkigt för statistiknörden.

Ut på tredje loopen känner jag att solen och värmen börjat ta ut sin rätt men loopen sägs vara snabb och det går att ligga på bra. Det dyker upp lite tekniska partier men cykeln glider över dem bra, jag hämtar in en del ryggar som jag tappat under loop två. I en sväng får jag rullgrus-glid med framdäcket och är millimeter från att krasha, men lyckas klicka ur snabbt och stötta upp med foten.

Det rullar på riktigt bra och vi är en grupp om 5 personer som växeldrar i skogarna. Helt plötsligt dyker det upp en skylt som säger 5 km kvar till mål. Vafan, det stämmer ju inte, jag håller ju koll på min GPS och där står ju bara 55 körda kilometer. Då går det upp för mig att GPS stöket tidigare på andra loopen troligen har gjort att kilometerdata inte sparats pga satellitproblem.

Nu gäller det att ge allt som finns kvar då det inte är långt kvar till mål. Jag passerar 4, 3, 2 skyltarna i en rasande fart, känns det som. Jag lyckades tappa ryggen på min CK X följeslagare strax efter 4km markeringen.

Jag kämpar på fram till Lida där vi vänder uppför serpentinvägarna till målområdet. Det var riktigt tungt de sista klättringarna när man hörde speaker och sorlet från målfållan och visste att det handlade om endast hundratalet meter. Jag kämpade på, ställde mig upp och körde förbi en person i sista klättringen. De som legat och flåsat mig i ryggen är nu inte längre hack i häl.

Jag rullar igenom målet på 2:49 och plats 38 i H30. Jag är inte helt nöjd med tanke på att jag fegat på andra loopen. Efter att ha pratat med frun i telefon så blir jag lite gladare då jag hör att jag återigen lyckats klättra några placeringar jämfört med tidigare tävlingar. Det tar sig med andra ord!

(bild från happyride.se)

3

Långa Lugnet 2017

Redan i lördags blev jag orolig när jag såg väderleksrapporterna, det var sol och värme som skulle vänta mig under färden runt Långa Lugnet. Jag vet att man inte skall gnälla men det var nästan för varmt för en norrlandpojke som knappt fått cykla i kortkort ännu. Känslan försvann aldrig riktigt och jag var inte super-peppad inför starten då jag visste att det skulle bli riktigt jobbigt och varmt, jag försökte vätska mycket innan loppet.

Jag hade med mig familjen ner till Dalarna, superskoj med teamet. Vi anlände till Borlänge där vi skulle bo på lördag förmiddag. Ja, vi blev tvungna att bo i Borlänge då man lyckats lägga tävlingen samtidigt som en stor innebandyturnering så boende på tävlingsorten var bara att glömma.

Innan racet så gick vi runt på varvnings-området och tittade efter lämpliga platser för lagning av vatten/sportdryck. Vi hittade bra platser där vi passerade efter första och andra loopen. Frun fick sig en snabbkurs i lagnings-teknik och vi spanade var man kunde fylla flaskorna med isande vatten. Tur var väl det, vattnet behöves verkligen för att både kyla in- och utvändigt.

Enligt termometern i cykeldatorn pendlade tempen mellan 25 och 29 grader utefter banan, det blåste på vissa ställen men det var bara skönt och svalkande. På vissa kalhyggen kändes det som att cykla in i en vägg där luften stod still och solen gassade på, ljuvligt men superjobbigt.

Racet då, jo jag blev lite boxad i starten och kom sent ut till ”mördarbacken”. Jag fick några sista minuten tips av Hasse att det var hårdare och mer lättrullat ute i högerkanten på backarna så jag tog till mig och drog ut till höger och började klättra och lyckades nog hämta in några placeringar redan där.

Första loopen var snabb och vi rullade på bra, en fin blandning av skog, grusväg och stig. Banan var mycket snirklig och ”stökig” på sina ställen men jag var stark uppför och försökte hoppa från rygg till rygg på de snabba partierna som är min styrka.

Jag hade ställt in mig på att första loopen bara skulle vara ca 20km lång men den slutade på närmare 28, så det blev en liten miss av vattenransonen men det löste sig med flaskbyte på varvningen. de flow:iga partierna nerför inför varvningen, tror de kallar den gamla mormor(?), var skoj och man kunde flyta med fint i svängarna.

Ut på andra loopen blev det stökigare och den gick i stig och elljusspårens tecken. Det var skoj men jag gjorde många dåliga linjeval och tappade lite moment på vissa ställen, jag måste verkligen våga ta för mig mer och lyfta blicken lite till. Det uppstod också proppar på några ställen i skogarna där flera hoppade av och sprang tvärs över lederna, vilket gjorde att man fick stanna upp och tappade värde full kraft och fart.

In på tredje loopen kände jag att nu är det bara köra hårt så länge kroppen pallar med. Enligt ryktet skulle tredje loopen vara mer i min smak med snabba lättrullade spår på grus och elljusspår. Mycket riktigt uppfyllde loopen mina önskningar men hettan hade gjort mig riktigt seg i överkroppen vilket gjorde att jag inte orkade hålla takten uppe sista milen.

Backarna verkade aldrig heller ta slut, det var en kille som låg bakom mig in i sista backarna som konstaterade samma sak. Jag tänkte på piggelin-glass och vatten mot slutet, när jag såg målområdet så fick jag lite extra kraft och tryckte på det som gick över de små kullarna in på målområdet.

Målgången var lite konstig måste jag säga, först upp mot målfållan som låg uppe på en höjd, för att sedan rulla ner igen och göra en kort runda på innerplanen för att sedan ta samma backe upp igen till målet som låg på höjden. Familjens och Helena/Hasses hejande peppade mig att trycka till lite extra trots att jag helst hade velat lägga mig ner på backen.

Jag gick in som 42:a i H30 (av ca 65 startande) och 186:a totalt, inte helt nöjd men jag fixade det och får kämpa ytterligare på nästa race. Som referens så hade jag kommit på 5e plats om jag kört motion. Jag får vara nöjd trots att jag helt klart kunnat prestera mer om jag inte segnat till sista biten. Benen var inte slut, snarare överkroppen och huvudet som led pga värmen och spänningar.

Kan sammanfatta tävlingen som jobbig, intensiv och väldigt varm. Ser fram mot att förbättra denna tiden nästa år då jag nu känner till banan lite mer.

3

Billingeracet 2017

I helgen har jag och familjen varit i Skövde. Jag har kört Billingeracet som är första deltävlingen i Långloppscupen.

Inför racet har jag försökt läsa på och höra mig för hos de lokala cyklister som har kört banan tidigare, hur de tyckte den var och vilken typ av cykel jag skulle satsa på. Flera vittnade om en ”skrämmande”, teknisk och jobbig bana. Race-filmerna på Youtube var inte heller nådiga där det regnar och cyklister ramlar till höger och vänster.

Efter mycket velande efter Lidingöloppet beslöt jag mig ändå att åka ner och delta. Det var en fin resa ner, finväder efter vägen och gräs och skogar blev bara grönare och grönare vilket gav en skön känsla i kroppen.

på tävlingsdagen var jag ut och trampade igång benen vid 9 tiden på morgonen, racet startade 11. Det var lite annorlunda upplägg med att lägga cyklar i fållorna, det fick man göra först 15 minuter innan start.

Jag startade i fålla 4, som alla ”nybörjare” får göra. Väl iväg börjar det med en rejäl stigning på asfalt och sedermera skog och singletrack. Jag var avvaktande första 25% av racet och tvekade på några ställen i början vilket gjorde att jag nästan gjorde en volt över styret. När den incidenten inträffade sade jag åt mig själv att sluta fega och blåsa på.

”Det är ju fan inte farligare än en skogsrunda på Frösön” sade jag till mig själv. Efter det peptalket så gick det å mycket bättre och jag släppte alla skräckhistorier jag hört/sett och körde på enligt det jag såg framför mig.

Jag hade en klunga på 3-4 man som jag låg med mest hela racet, som vanligt låg jag och drog mycket i de snabba gruspartierna och fick draghjälp på de stökigare partierna. Flow-stigarna i skogen var hur roliga som helst.

Sista backen upp till målet var inte att leka med, jäklar vad benen skrek av mjölksyra. Men jag är glad att jag kämpade på, slog ner blicken i backen och bara trampade på. Det var många som klev av och gick vilket måste vara ännu drygare. Jag hämtade nog in både tid och placeringar där.

Det var en tuff bana men inte så himla teknisk som den framställs. Jag hade nog kunna lega på mer i början och tjänat in en 5-10 minuter på totalen. Det var tufft med tanke på längden och den sista stigningen.

Jag kom i mål på plats 44 av 75 i min kategori (H30) och 183 av ca 700 totalt. Jag är nöjd med tanke på att jag tvekade innan, fegade i början och släppte loss på slutet. Jag har fin statistik och de jag klättrar i personer jag mäter mig mot.

Jag fick hela 7 poäng i Långloppscupen vilket är skoj, jag är iallafall med och är just nu rankad 43a. nu blickar vi framåt mot Långa Lugnet som är om två veckor.

5