Denna helg har jag och familjen varit ner till Skövde för att köra första deltävlingen i Långloppscupen – Billingeracet.

Jag hade ju planerat att köra Lidingöloppet och därefter känna om jag var i form för att ta mig an Långloppscupen även i år. Lidingö gick väl inte fullt som jag önskat men Billingen lockade mig och familjen för att dels bryta av vardagen lite men också köra den bästa typen av träning – Tävling.

Jag velade flera dagar under veckan om vi skulle åka eller inte, det gnagde inom mig att det vore synd att ha missat Billingen om jag skulle komma på banan senare under säsongen. Det fanns ont om hotellrum och de få som gick att boka för oss fyra var rätt dyra men tillsut hittade vi ett som var överkomligt.

Vädret såg i början av veckan att bli riktigt bra med 25 grader och strålande sol.  På onsdagen fick jag tummen ur och bokade hotell och startplats och började planera för racet. Jag läste min racereport från förra året och tittade på bilder/youtube för att försöka minnas hur banan var, såhär i efterhand hade jag absolut nytta av det och kunde planera krafterna bättre.

På torsdagen kikade jag vädret och till min häpnad har man nu ändrat från sol till 30mm regn både fredag och lördag. Här viker mitt psyke och jag inser att det inte kommer bli sko att köra i sådana förhållanden och att det inte är värt att riskera säsongen på våldsblöta stigar och sliriga rötter. Vi överlägger i familjen om att ställa in resan men när jag lägger mig på torsdagen så beslutar vi att vakna tidigt på fredagen och då bestämma utifall utsikterna har ändrats.

Jag vaknar tidigt och kollar väder-apparna på telefonen. Nu har dom ändrat till finväder och uppehåll igen. Yes, vi packar och drar neröver. Det blev ett apr timmar i bil med barn som behövde äta, gå på toa med mera. Men vad gör man inte för världens bästa hejaklack.

Väl på plats i Skövde så hämtade vi ut nummerlapparna och checkade sedan in på hotellet och gjorde oss hemmastadd. Jag följde min ritual och packade tröja och gjorde klar alla saker till tävlingsdagen.

På lördag morgon vaknade jag tidigt då jag inte sovit helt hundra, orolig i kroppen och regnet hade smattrat mot rutan under natten – blött kommer det bli imorgon, hinner jag tänka. Jag käkar en stadig frukost och ger mig ut på uppvärmning.

Jag ger mig upp för startbacken för att inspektera Catepillar backen upp till billingen. Det är ändå rätt torrt i spåren men inser att det gäller att ligga långt fram om man inte vill få spåren sönderkörda.

Jag åker ner till start och lägger in cykeln i fållan. Pepp med familjen och sedan intag av gel och det sista av sportdrycken i extraflaskan. Jag träffar p lite instagram och strava kompisar och det avdramatiserar nervositeten lite.

Startskottet går och vi ger oss av uppöver. Asfalten går bra men när vi viker in mot backarna så blir det korvstoppning direkt och spåren i de jordiga backarna ger snabbt vika. Folk strular med växlar, vobblar över spåren och spinner vilket gör att alla som ligger bakom måste stanna, kliva av och springa upp. Fan – tänker jag och kutar upp.

Väl uppe så hoppar jag på ett par bra ryggar ganska omgående men inser att det kommer bli ett drygt lopp då spåren här uppe är rejält blöta och geggiga. Hjulen från alla framför gör inte sikten och föret bättre, snarare sämre.

Jag lyckas ändå köra rätt bra med tanke på att jag ännu inte fått till några timmar i hemmaskogarna med riktig stig-körning. Jag har skitkass teknik första biten men inser att jag får lyfta blicken och bara ösa på.

Jag hoppar lite mellan grupper, är stark på stigarna och gruspartierna men tappar lite i stigarna utför. Lite stressande då de bakom jagar på. Jag kämpar på och lyckas ändå ta mig fram utan större problem.

Ju längre in i skogarna vi kommer, ju stärre är gegg-hålen och stigar och rötter är rejält sönderkörda av de framför. Det slår, sliras och körs försiktigt.

jag kommer ikapp damerna i Sherides och ligger på deras rulle en stund innan jag drar förbi, men vid ett utförsparti någon mil senare kommer de ikapp mig igen och jag släpper förbi dem för att inte sinka deras chanser att hämta in placeringar på sina motståndare.

Jag kämpar på och känner igen mig rätt bra från förra året. Kan planera krafterna mot slutet när backarna upp mot Billingen väntar.

Vid 6 mil får jag känning i baksida höger lår, – ”nej det är kramp.” Jag slår av lite på takten och försöker stretcha ut det men det ger sig inte riktigt. Plågar mig vidare och dricker en del sportdryck samt trycker en gel vilket ger effekt. Tillslut får jag upp samma fart igen och drar vidare över de flowiga stigarna.

När jag kommer in mot Hästbacken och Strupen så hämtar jag in någon placering på de som kroknat. Jag kämpar mig upp och vidare in mot mål. På kanten uppe vid strupen står familjen och hejjar på, jag blir lite rörd över stödet jag har men kämpar mig i mål. Spanar bakåt men har ingen i anslutning så jag tar det lungt över mållinjen.

Efter loppet så inser jag att jag var 1,5 minuter segare i år jämfört med förra året men å andra sidan har föret varit fler gånger värre detta race. Jag förbättrar min placering i H30 med en placering så jag är ändå nöjd då formen och kraften helt klart känns bättre än förra året vid denna tidpunkt.

Efter loppet kollar jag som vanligt statistik för att se hur jag presterat, jag ser då hur eliten har kört. Fantastiska tider men jag inser ju också att de haft bra spår och stigarna hade ännu inte blivit helt uppkörda. Nåväl, riktigt bra jobbat av dem och jag ska ju inte jämföra mig med de absolut bästa då jag aldrig kommer kunna slåss där uppe.

På söndagen packade vi in i bilen på förmiddagen och åkte hemåt mot Östersund. Kvällen ägnades åt ett 40km återhämtningspass och sedan cykeltvätt.

Jag känner mig ändå nöjd med min prestation då jag klättrat ett jack i H30 och bara kört en minut segare under dessa förhållanden. Det är ändå ett styrkebesked jag tycker om att se trots att man vill ännu mer. Nu planerar vi för nästa race som verkar bli Långa Lugnet.

(foto av cykelkanalen.se)

2