Västgötaloppet 2017

I helgen har vi varit nere i Jönköping och Ulricehamn där sista deltävlingen i Långloppscupen gick av stapeln. Tävlingen låg inte med i mitt tänka schema, jag har ju som ni redan kanske vet kört mina 6 deltävlingar i cupen.

Då det har gått såpass bra som det faktiskt har gjort blev jag sugen att avsluta säsongen med tävlingen i Ulricehamn, dels för att försöka förbättra några poäng från de tidigaste tävlingarna men också för att det var just en avslutning för hela cupen också. Sagt och gjort, jag anmälde mig och vi bokade hotell och ordnade med större transport inför resan ner.

Jag fick också med mig en cykelkompis från Frösö IF ner, Marie Krysander. Hon hade kört fem deltävlingar innan helgen och hade god chans på pallplats. Jag peppade henne och vi åkte ner gemensamt, lite sällskap och tävlings-gemenskap var skoj.

Jag tog ledig från jobbet på fredagen och packade i bilen och åkte ner till Jönköping där vi skulle bo under helgen. Bilresan ner tog runt 9 timmar så vi var slitna hela allihop efter resandet. Jag kände mig dock fräsch och benen kändes sugna på ett sista ryck. Barnen gjorde det riktigt bra med så mycket resande utan gnäll och tjafs.

Det hade regnat en hel del de senaste veckorna i Ulricehamn, prognoserna en vecka innan visade på att det skulle bli lite varmare och fint väder under tävlingshelgen. Men liksom alltid håller inte SMHI’s prognoser alls vad de tidigt lovar så vi möttes av tråkväder, regn och temperaturer under tvåsiffrigt. Suget dalade lite men jag såg ändå fram mot att cykla, avsluta bra och kanske få några poäng till i cupen.

Vi åkte från Jönköping över till Ulricehamn på Lördag morgon, dimman låg tät över vägbanan och det kändes riktigt grått och trist, det dugg-regnade lite och blåste en aning.

Jag hämtade nummerlapp, gjorde mig i ordning och värmde upp lite. Kroppen svarade helt okej, men underlaget sög tag i cykel/däck och jag insåg snabbt att banan kommer bli jobbig om underlagt är såhär. Loppet mäter ju 8 mil i varierat terräng så det skulle helt klart bjudas på syra under de tre looparna i loppet.

Jag åkte till fållan 5 minuter efter öppning för att lägga in cykeln, redan då var det 4 led framför mig. Jag måste hänga på låset verkar det som för att hamna bättre till. Jag gick in i min bubbla och försökte peppa igång under de 30 långa minuterna innan starten skulle gå. Jag träffade några bekanta ansikten och vi pratade av oss lite nervositet.

Så går då starten, jag underskattade de runt om mig och tappar lite moment när klungan tuggar sig fram sakta men säkert. Alla kämpar på med det sugande underlaget och det blir lite ryckigt och svårcyklat i inledningen. Redan efter att de framför mig cyklat över den blöta marken har det blivit uppkört, geggigt och spårigt, det lovar inte alls gott om detta fortsätter tänker jag!

Snabbt kommer vi ut på grus och stigningar som tar oss ut på banans första loop som mäter 1 mil. Det cyklas snabbt och det gäller att hitta positioner och ryggar man kan tänka sig att samarbeta med. Jag hittar några, kanske blir jag lite bekväm i detta skedet och nöjer mig. Jag ligger med samma gäng in till varvning. Nu drar vi ut på loop två som mäter 3 mil.

Nu byter banan skepnad och vi hamnar på elljusspår, stig och skogspartier. Jag hoppar upp och drar gänget en stund innan jag hoppar vidare till nästa klunga och lägger mig på rulle. Det är mycket stigningar och jag är stark uppför, många har svårt med underlaget och kör linjer som inte är helt optimala, jag känner dock att jag lyckas hitta och köra smarta linjer trots förutsättningarna.

När vi kommer in i ett skogspart efter ca 15 km blir det en lång utförslöpa (utför från Åsen) i en snabb men ändå lite teknisk terräng. Det är lite slagigt och vi ligger på ca 30 km/h.

Personen framför mig tappar sin vattenflaska som såklart snabbt hamnar precis under mitt framdäck. Jag hinner knappt uppfatta vad som sker men cykeln får ett slag åt höger rakt mot en hal och dumt placerad sten. Jag krashar och slår en frivolt rakt ut i gräset och buskaget på sidan om banan. Det är som om hela situationen passerar i slowmotion för man hinner med att tänka så mycket/snabbt när det väl händer.

Jag landar på höger axel och nacken med huvudet nedåt och fötterna upp i luften, vilande på sly/träd/buskar som är på sidan om banan. Jag tappar andan men rör mig snabbt upp och försöker hämta andan samtidigt som jag känner om kroppen är hel och försöker avgöra om cykeln är skadad.

Jag flyttar cykeln för de som kommer bakom. Jag rättar till sadeln som vridit sig lite i kraschen och kollar av ramen som verkar fått sig en smäll av styret som snurrat runt ett varv. Det verkar bara vara repor och inget allvarligt vid första anblicken.

Jag hoppar på cykeln igen och kör in i en lucka som uppstår mellan två grupper av cyklister. Efter 20-30 meter inser jag att jag har tappat både mobiltelefonen och min pump i fallet. Jag hoppar av banan och ställer cykeln på sidan samtidigt som jag springer tillbaka till olycksplatsen och letar reda på mina saker.

Stoppar på sig sakerna och springer tillbaka. Jag hoppar på cykeln och analyserar tiden, fan jag har förlorat 4-5 minuter på detta, jag lägger i en högre takt och cyklar ikapp många av de som passerat mig. Jag kämpar hårt samtidigt som jag försöker känna av om något är galet i kroppen, andningen är lite ansträngd efter att jag tappade andan, det känns lite läskigt.

Jag hämtar in många platser under de återstående 25 km på loop två. Vi kommer in i stenbrottet och i uppförsbacken där hinner jag känna att knät börjar ömma lite när jag ligger på, jag blöder från knät och nacken är stel och jag kan inte riktigt vrida på huvudet som jag vill.

Jag tänker över besluten under resans gång och kommer väl fram till att jag inte vågar riskera något ifall jag just nu bara går på adrenalin och inte känner av de faktiska skadorna jag kanske ådrog mig.

Det är många tankar som florerar i huvudet, ”jag behöver ju egentligen inte köra denna deltävling”, ”det är inte värt det”, ”det är inte ens kul med föret som är”, ”hur gick det med cykeln”. Jag känner också att jag inte går på mitt max, att jag avvaktar och inte kan/vill ge allt längre.

När vi kommer in för varvning igen känner jag av att det varit ett jobbigt race, jag har gjort hälften nu på 1.40. Jag skall alltså ut igen på ett varv som tar minst lika lång tid. Nä jag bryter nog och minimerar att ramla ytterligare gånger samt att riskera att skada kroppen.

i slutet av varvningen står familjen och hejar på. Jag stannar till och säger att jag vill bryta för att jag ramlat och skadat mig. De tycker väl att det är tråkigt men förstår att jag inte vill riskera något och tycker att jag gör ett klokt beslut.

Jag är så jäkla besviken men inser samtidigt att jag inte haft några incidenter alls under resten av säsongen. Inte ens en punktering att tala om. Det var skönt att det hände nu och inte tidigare, att jag inte skadade mig allvarligt!

Jag duschar av mig och sedan hejar vi på alla hjältar som tar sig i mål. Min kompis Marie kommer in som första dam i D30 klassen, hon vinner alltså hela loppet i sin klass. Superskoj, peppningen lyckades intalar jag mig och hon kliver nu upp på en andraplats i totala cupen för D30 klassen. Superskoj och hon var riktigt värd det.

Vi stannar på prisutdelning där man fick hederspris för att man kört minst sex tävlingar. En extra medalj och en cykelpump, perfekt!

Lördagkvällen bjöd på utemiddag med familjen för att ”fira”. Vi firade en bra säsong och att vi nu börjar uppladdningen för nästa års äventyr.

Söndagen spenderades i bil hem till Östersund. Vi gjorde ett stopp i Gränna påväg hem för att kika på polkagris bak samt inköp av några godbitar.

4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *