Locknesjön Runt 2017

I helgen var det dags för det familjära lilla motionsloppet Locknesjön Runt. Jag har sett fram mot detta lopp, dels för att få försvara förra årets delade seger med Fredrik men också för att de ger en bra bild av formen och utvecklingen under säsongen.

Veckoslutet har dock präglats av barn som varit krassliga samt kollegor på jobbet som hostat, snorat och nyst. Ni som känner mig vet att jag har nojjat och försökt hålla mig undan då jag inte alls gillar att bli sjuk.

Redan på fredag morgon kände jag mig lite sträv i halsen, jag skippade morgon cyklingen och körde lugnt till jobbet istället. Jag försökte bota känslan med allt möjligt, men det blev varken värre eller sämre.

På lördag morgon kände jag att det var bättre i halsen men att jag trots detta var hängig och hade sovit dåligt. Jag var i valet och kvalet om jag skulle utmana ödet och köra. Jag beslutade mig för att rulla ut till Ångsta tillsammans med Fredrik och där känna om kroppen ville vara med, kändes det konstigt så kunde jag cykla hem igen.

Vi rullade ut och jag gjorde några snabba ryck, ingen drömkropp alls men jag skulle nog orka med de 5 milen så jag beslutade mig för att köra. Betalade anmälningsavgiften och satte i mig gel och sportdryck i ett försök att bättre på känslan lite.

Det var många starka cyklister till start detta år, jag ställde mig längst fram och när skottet gick så drog vi iväg. Jag fick inte i ena skon direkt vilket gjorde att en annan cyklist spurtade fram och tog kommandot. Jag hängde på i rygg men strax innan vi skulle ut på landsvägen så körde jag om och tog kommandot.

Jag låg först i en grupp om 6 stycken som brutit sig ut. Jag drog mest hela tiden men det var några som gjorde några försök att hjälpa till, vi hade med oss tre som bara låg och snål-åkte hela racet. Jag ville ligga längst fram och bestämma tempo och fart, gjorde några försök att skaka av mig några, det lyckades och vi tappade en i en stigning.

Det snurrade på bra men jag kände av i kroppen att något var fel. Jag försökte köra smart och inte ge mig på några fler attacker.

När det var ca en mil kvar så kom vi in i motvinden, jag blev omkörd i en nedförslöpa när jag passade på att dricka lite vatten. Där kände jag att kroppen inte alls svarade, jag försökte hämta igen luckan som blivit 7-8 meter men bröstet sa ifrån. Jag fick kämpa men insåg snart att jag inte skulle hinna ikapp när jag tvingades klyva vinden helt själv.

Jag satsade på att köra det bästa jag kunde med kroppen som strejkade. Jag såg hela tiden ryggen på de framför mig. Det var på lite psykande och peppande.

Jag körde upp och igenom mål på 01:28:03 vilket gav mig plats 5 av ca 50 startande. Jag var 40 sekunder efter vinnaren. Det är bara inse att man skall lyssna på kroppen från start.

Nä, det blir revansch nästa år istället.

1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *