Cykelvasan 2017

Då var helgen till ända och jag är fylld av lite tomrum, ett vakum efter en urladdning. Cykelvasan är över för i år och det i sig markerar slutet på tävlings-säsongen i viss mån. Det var ju nu i helgen man skulle vara och prestera som bäst, det var nu allt skulle stämma. Nu har jag ju några tävlingar kvar denna säsong men det känns ändå konstigt att inte ha något större att sikta på långt där borta.

Helgen då? Jo, jag åkte ju ner till Sälen redan i Torsdag för att komma in i Vasa stämningen på riktigt. Jag följde med min vän Fredrik och hans kompisgäng till två lägenheter i Lindvallen. Det var perfekt att få lite egentid och värma upp i miljön och atmosfären runt fenomenet Cykelvasan. De är riktigt häftigt att det är cyklister var än man tittar, alla har samma intresse och passion för cykling, alla är vänliga och peppande och allt ramas in av ett välsmort arrangemang.

Tidigare år har vi ju bott i stugan i Lofsdalen och rest ner till Sälen på morgonen men eftersom att jag i år kör tävlingsklass hade vi behövt kliva upp och resa super tidigt vilket inte hade varit till min fördel tävlingsmässigt.

Dagarna i Sälen spenderade med resa och vila på torsdagen, Morgoncykling upp på sälfjället samt besök på mässa under Fredagen. Jag var mycket själv och bearbetade tankar och liknande, det var riktigt skönt och nyttigt faktiskt.

Fredagskvällen spenderades med att packa cykeltröjan med alla saker som måste  med, putsa på cykeln och gå igenom så allt var på topp inför lördagens lopp.

På Lördagsmorgon klev jag upp tidigt efter en natt med några panik uppvaknanden i tron om att jag försovit mig. Jag brukar sova lite räv natten mot viktiga händelser just för att jag är orolig att försova mig, jag lyckades ändå samla på mig bra med sömn så jag kände mig utvilad på lördagsmorgon. Jag åt en stadig frukost, uträttade toalettbesök, fyllde flaskor och klädde på mig tävlingskläderna.

Jag satte på mig hörlurarna och spelade igenom favoritlåtarna för att peppa upp mig själv medan jag käkade frukost, TopGun soundtrack är grejen! Nerverna var utanpå kroppen och jag rös och var lite känslosam. Det var nu på riktigt, första starten i Cykelvasans tävlingsklass.

Jag står i led 3 och nu skall jag prestera som bäst och försöka nå mina mål och visa ”alla” att jag vuxit som cyklist och att all träning gett effekt, nervöst minst sagt. Jag gick igenom allt i huvudet och intalade mig själv att jag tävlar mot mig själv, att slå mina tidigare prestationer och det spelar ingen roll att jag har 13000 andra runt mig.

Vädret var riktigt bra, lagom kyligt, vinden i ryggen och inget regn. Det hade regnat lite dagarna innan vilket gjort att banan satt sig fint. Det var riktigt premium före alltså.

Vi var ett gäng om 4 glada som gemensamt cyklade ner från Lindvallen till starten. Det var mycket folk redan 07:15 när vi anlände. Jag lade in cykeln i fållan innan vi kikade på elit-damernas start som gick 15 minuter senare. Jag fick ner cykeln mitt i fållan, det var många som var sugen att stå längt fram, så jag fick glatt ställa mig i kön.

Efter lite minglande i folkhavet och lämnande av väska på DHL lastbilen gick jag tillbaka till min cykel. Gick in i min bubbla och laddade upp det sista innan det  var dags att köra igång. Allt kändes bra, som att allt stämde och jag var ivrig att komma iväg.

Den mäktiga musiken och nedräkningen inför start fick kroppen att rysa till. Nu gäller det, nu jävlar kör vi! Skottet går och vi blir stående i 40-50 sekunder innan det börjar röra på sig. ANTIKLIMAX, blev lite längre uppladdning innan det rör på sig.

När jag väl rullar iväg försöker jag snabbt hitta position i ingången till startbacken, det går väl sådär men till sist ser jag att vänsterkanten har marginal för mig och cykeln. Jag skriker ”VÄNSTER” som en galning och köttar på uppöver, det lyckas rätt bra och jag får ett tåg med folk bakom mig. Jag sicksackar mig upp för backen mellan allt folk innan vi når toppen och kan påbörja klungkörning, folk tog det riktigt lugnt i startbacken, det hade jag inte väntat mig i led 2-3 i tävlingsklass.

Jag är inte alls nöjd och bryter ut ur gruppen jag legat med någon minut. Efter lite jagande kommer jag ikapp nästa grupp som håller lite högre tempo. Vi kommer in på de lite smalare grusvägarna. Här var det inte läge att köra om alls, gruset på sidorna är stora stenar och det skriker punkavarning lång väg. Jag blir lite småsur men ligger med i klungan tillsvidare, men det går ju för sakta! Jag har ju snitthastigheten klar för mig, den som skall göra att mina mål nås, vi ligger för lågt just nu! Fan!

Efter ett par kilometer lyckas jag få en lucka och kan köra om och jaga nästa grupp. Skönt, men jag får slita lite för att hämta igen förlorad tid. Jag blir lite stressad men försöker göra det bästa av situationen, jag lyckas tappa ena flaskan också i ett gropigt/studsigt område. FAN, klarar jag mig en en halvliter sportdryck resterande mil, vad har jag för val? Inga alls, det blir till att kötta på och blir det akut får jag ta till kontrollerna mot slutet.

Sedan flyter det på hyffsat lika resten av racet, jag jagar och hoppar från grupp till grupp. Jag har 5-8 man som jag ligger tillsammans med en stor del av racet. Vi turas om med dragningar och hämtar in folk mest hela tiden.

Kilometrarna flyger iväg och vi håller runt 31kmh i snitt. Jag blir lite lugnare men vill upp ytterligare i hastighet. Försöker mig på några attacker, det lyckas delvis och några mannar droppar av medan vi hämtar in och kör om andra.

Det går riktigt fort och jag hänger på några välkända ansikten som jag vet kan köra riktigt snabbt. När jag till slut ser ”12 km kvar” skylten känner jag mig riktigt fräsch och känner att jag kan hålla högre hastighet sista milen, det är mitt landmärke som säger att det är dags att köra skiten ur mig sista biten. Jag växlar upp och blåser om de jag ligger med, de hejar på. Tyvärr får jag falla tillbaka lite när det precis kommer ett sandparti där mina däck sugs fast lite. Jag gör om manövern efteråt och lyckas då bättre.

Jag håller en riktigt hög hastighet sista biten in mot mål, jag räknar lite baklänges och inser att jag inte kommer nå mitt högt uppsatta mål med SUB3 tim, snittet ligger på 31km/h men jag ger det ett ärligt försök att bättra på det lite till.

Det kommer några som kör om i en jäkla fart men det känner jag inte gör något, jag ligger på min gräns och gör det jag kan, jag ska hålla hela vägen. Igenom campingen och upp över gång-tunneln går det undan, jag gör sista rycket och vänder in mot målportalen med en massa annat folk. Det kan inte vara lätt att stå på sidan och ta kort/heja på när det väller in cyklister i denna fart.

Jag rullar över mållinjen och pausar min klocka. 3:03:49 står den på, fan så nära 3 timmar, blir lite besviken men det vänder och jag blir riktigt glad att jag lyckades skala 10 minuter på fjolårets tid.

Jag träffar familjen och jag blir känslosam och faller i lite snabb gråt, jag är lite vimmelkantig direkt efter att ha klivit av cykeln men snart är jag på banan igen. Jag pratar med lite kompisar som droppar in bakom.

Jag blev 387:a totalt vilket jag är nöjd med, min tid 3:04:43 (som blev den officiella tiden) hade räckt till plats 10 totalt i motionsklassen. DET är jag riktigt jäkla nöjd med. Förra årets 119e plats hade jag med råge plockat med denna farten.

Efter målgång var jag inte så slut som jag varit tidigare år, jag är ju mer vältränad nu men samtidigt så ska man ju tömma sig i en sådan här urladdning vilket jag inte verkade ha gjort, givetvis var jag slut men inte så slut som jag skulle kunna vara.

Tittar man på statistiken från racet så har jag legat lågt i puls 25% av loppet, resterande 75% är som vanligt på tröskel och fina kurvor som korrelerar bra med hur banan varit.

Så jag hade helt klart kunnat ge mer, men den begränsande faktorn var faktiskt folket runt en. Jag måste verkligen fram i leden och få blomma ut helt enkelt. Det var riktigt dåligt med starten i tävlingsled, för mycket folk och korvstoppning i början vilket håller nere farterna.

Nåväl nu har jag något att arbeta mot nästa år, för då ska jag upp i startleden och ner under den magiska ”trean”.

Som ni ser på bilden som happyride.se tagit så var jag så snabb att kameran inte kunde fokusera på mig. Nä, får se om det dyker upp några bättre bilder på mig.

5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *