Tobias Wallenqvist

Igår var det dags för det tredje loppet i Långloppscupen, Lida Loop. Ett lopp som jag sett fram mot lite då det sades vara fint, semi-tekniskt och snabbt race. Väderleksrapporterna varvades mellan Sol och Regn så jag försökte planera utifrån vädret som presenterades på Lördagen, alla sorters kläder var med i packningen.

Jag åkte ner till Stockholm i lördags morse, x3000 tåget ner till Uppsala och sedan pendeltåget vidare till Svågerns lägenhet i Upplands Väsby som jag fått låna över helgen.

Tanken var att dumpa cykeln i lägenheten för att sedan bege mig direkt till Lida för nummerlapps uthämtning samt spana in banan, tyvärr så räckte inte tiden till och jag stannade kvar i Väsby. De hade bara nummerlapps-utdelning till 14:00 på lördagen vilket jag tyckte var aningen snålt men å andra sidan jag fick tid att montera ihop cykel och göra alla förberedelser i lugn och ro.

Tidigt på söndags morgonen tog jag pendeln ner till Tullinge och cyklade ut till Lida. Det var fler som tog sig ut tidigt för att hämta nummerlappar och värma upp. Jag spanade in delar av banan och peppade igång mig. Natten mot söndagen hade det regnat en del så det var fuktigt i skogarna, men solen och vinden torkade upp snabbt.

Många värmde upp i startbacken och jag såg att många slet som djur och hoppade av vid toppen då det var tuff stigning, jag avvaktade och struntade sedan i att testa på backen innan loppet. Jag brukar ju vara stark uppför så jag såg det som min chans att briljera lite och inte skrämma upp mig.

Jag placerade ut min cykel i fållan direkt klockan 10:00, lite ute i vänsterkant. Jag gick sedan en runda för att dricka vatten, sätta på näsutvidgare och ta en gel. Därefter ställde vi oss tillrätta i fållorna och startskottet ljöd.

Jag kom iväg hyffsat men såg många starka som bara flög upp för backen medan några kämpade upp och hoppade av. Jag tog det lugnt men låg ändå på och kom upp rätt okej. Därefter väntade den första loopen som var riktigt snabb, grusväg varvat med eljjusspår och några enstaka singletracks. Inget att säga om den loopen egentligen mer än att den var till min fördel, jag gillar ju att mata grusväg och hålla en hög hastighet. Låg taktiskt och hoppade från rygg till rygg.

Vid varvningen bytte jag vattenflaska och körde om några vid kontrollerna. Därefter väntade den tuffaste delen av hela racet, loop nummer två. Mycket stig/single track med rotiga partier och stenhällar. Det var lite blött på sina ställen efter nattens regnande men jag lyckades ta mig igenom loopen utan att ramla eller punktera.

Jag inser att de stökigaste partierna är något jag måste jobba på och våga släppa på mer, jag reserverar mig för mycket och lyckas därmed göra dåliga linjeval. Jag blev omkörd av en stark cyklist från CK X flera gånger, men jag lyckades komma ikapp och köra om honom i klättringarna genom hela racet. Det är samma person som jag legat och dragit tillsammans med på tidigare LLC tävlingar, roligt att vi varit så jämna och lyckats ligga tillsammans i flera race.

Under loop två så händer något med min Garmin. Skärm-bakgrunden blir svart och det flashar förbi att den tappat signal med satelliterna. Jag hinner inte riktgt uppfatta utan kör vidare, efter ett tag piper den till igen och har då återfått kontakten, jag uppfattar inte detta heller utan tror bara den varnat för puls eller liknande. Såhär i efterhand resulterar det i att datorn inte kunnat spara korrekt positions data för ca 4 km, tråkigt för statistiknörden.

Ut på tredje loopen känner jag att solen och värmen börjat ta ut sin rätt men loopen sägs vara snabb och det går att ligga på bra. Det dyker upp lite tekniska partier men cykeln glider över dem bra, jag hämtar in en del ryggar som jag tappat under loop två. I en sväng får jag rullgrus-glid med framdäcket och är millimeter från att krasha, men lyckas klicka ur snabbt och stötta upp med foten.

Det rullar på riktigt bra och vi är en grupp om 5 personer som växeldrar i skogarna. Helt plötsligt dyker det upp en skylt som säger 5 km kvar till mål. Vafan, det stämmer ju inte, jag håller ju koll på min GPS och där står ju bara 55 körda kilometer. Då går det upp för mig att GPS stöket tidigare på andra loopen troligen har gjort att kilometerdata inte sparats pga satellitproblem.

Nu gäller det att ge allt som finns kvar då det inte är långt kvar till mål. Jag passerar 4, 3, 2 skyltarna i en rasande fart, känns det som. Jag lyckades tappa ryggen på min CK X följeslagare strax efter 4km markeringen.

Jag kämpar på fram till Lida där vi vänder uppför serpentinvägarna till målområdet. Det var riktigt tungt de sista klättringarna när man hörde speaker och sorlet från målfållan och visste att det handlade om endast hundratalet meter. Jag kämpade på, ställde mig upp och körde förbi en person i sista klättringen. De som legat och flåsat mig i ryggen är nu inte längre hack i häl.

Jag rullar igenom målet på 2:49 och plats 38 i H30. Jag är inte helt nöjd med tanke på att jag fegat på andra loopen. Efter att ha pratat med frun i telefon så blir jag lite gladare då jag hör att jag återigen lyckats klättra några placeringar jämfört med tidigare tävlingar. Det tar sig med andra ord!

(bild från happyride.se)

Redan i lördags blev jag orolig när jag såg väderleksrapporterna, det var sol och värme som skulle vänta mig under färden runt Långa Lugnet. Jag vet att man inte skall gnälla men det var nästan för varmt för en norrlandpojke som knappt fått cykla i kortkort ännu. Känslan försvann aldrig riktigt och jag var inte super-peppad inför starten då jag visste att det skulle bli riktigt jobbigt och varmt, jag försökte vätska mycket innan loppet.

Jag hade med mig familjen ner till Dalarna, superskoj med teamet. Vi anlände till Borlänge där vi skulle bo på lördag förmiddag. Ja, vi blev tvungna att bo i Borlänge då man lyckats lägga tävlingen samtidigt som en stor innebandyturnering så boende på tävlingsorten var bara att glömma.

Innan racet så gick vi runt på varvnings-området och tittade efter lämpliga platser för lagning av vatten/sportdryck. Vi hittade bra platser där vi passerade efter första och andra loopen. Frun fick sig en snabbkurs i lagnings-teknik och vi spanade var man kunde fylla flaskorna med isande vatten. Tur var väl det, vattnet behöves verkligen för att både kyla in- och utvändigt.

Enligt termometern i cykeldatorn pendlade tempen mellan 25 och 29 grader utefter banan, det blåste på vissa ställen men det var bara skönt och svalkande. På vissa kalhyggen kändes det som att cykla in i en vägg där luften stod still och solen gassade på, ljuvligt men superjobbigt.

Racet då, jo jag blev lite boxad i starten och kom sent ut till ”mördarbacken”. Jag fick några sista minuten tips av Hasse att det var hårdare och mer lättrullat ute i högerkanten på backarna så jag tog till mig och drog ut till höger och började klättra och lyckades nog hämta in några placeringar redan där.

Första loopen var snabb och vi rullade på bra, en fin blandning av skog, grusväg och stig. Banan var mycket snirklig och ”stökig” på sina ställen men jag var stark uppför och försökte hoppa från rygg till rygg på de snabba partierna som är min styrka.

Jag hade ställt in mig på att första loopen bara skulle vara ca 20km lång men den slutade på närmare 28, så det blev en liten miss av vattenransonen men det löste sig med flaskbyte på varvningen. de flow:iga partierna nerför inför varvningen, tror de kallar den gamla mormor(?), var skoj och man kunde flyta med fint i svängarna.

Ut på andra loopen blev det stökigare och den gick i stig och elljusspårens tecken. Det var skoj men jag gjorde många dåliga linjeval och tappade lite moment på vissa ställen, jag måste verkligen våga ta för mig mer och lyfta blicken lite till. Det uppstod också proppar på några ställen i skogarna där flera hoppade av och sprang tvärs över lederna, vilket gjorde att man fick stanna upp och tappade värde full kraft och fart.

In på tredje loopen kände jag att nu är det bara köra hårt så länge kroppen pallar med. Enligt ryktet skulle tredje loopen vara mer i min smak med snabba lättrullade spår på grus och elljusspår. Mycket riktigt uppfyllde loopen mina önskningar men hettan hade gjort mig riktigt seg i överkroppen vilket gjorde att jag inte orkade hålla takten uppe sista milen.

Backarna verkade aldrig heller ta slut, det var en kille som låg bakom mig in i sista backarna som konstaterade samma sak. Jag tänkte på piggelin-glass och vatten mot slutet, när jag såg målområdet så fick jag lite extra kraft och tryckte på det som gick över de små kullarna in på målområdet.

Målgången var lite konstig måste jag säga, först upp mot målfållan som låg uppe på en höjd, för att sedan rulla ner igen och göra en kort runda på innerplanen för att sedan ta samma backe upp igen till målet som låg på höjden. Familjens och Helena/Hasses hejande peppade mig att trycka till lite extra trots att jag helst hade velat lägga mig ner på backen.

Jag gick in som 42:a i H30 (av ca 65 startande) och 186:a totalt, inte helt nöjd men jag fixade det och får kämpa ytterligare på nästa race. Som referens så hade jag kommit på 5e plats om jag kört motion. Jag får vara nöjd trots att jag helt klart kunnat prestera mer om jag inte segnat till sista biten. Benen var inte slut, snarare överkroppen och huvudet som led pga värmen och spänningar.

Kan sammanfatta tävlingen som jobbig, intensiv och väldigt varm. Ser fram mot att förbättra denna tiden nästa år då jag nu känner till banan lite mer.

I helgen har jag och familjen varit i Skövde. Jag har kört Billingeracet som är första deltävlingen i Långloppscupen.

Inför racet har jag försökt läsa på och höra mig för hos de lokala cyklister som har kört banan tidigare, hur de tyckte den var och vilken typ av cykel jag skulle satsa på. Flera vittnade om en ”skrämmande”, teknisk och jobbig bana. Race-filmerna på Youtube var inte heller nådiga där det regnar och cyklister ramlar till höger och vänster.

Efter mycket velande efter Lidingöloppet beslöt jag mig ändå att åka ner och delta. Det var en fin resa ner, finväder efter vägen och gräs och skogar blev bara grönare och grönare vilket gav en skön känsla i kroppen.

på tävlingsdagen var jag ut och trampade igång benen vid 9 tiden på morgonen, racet startade 11. Det var lite annorlunda upplägg med att lägga cyklar i fållorna, det fick man göra först 15 minuter innan start.

Jag startade i fålla 4, som alla ”nybörjare” får göra. Väl iväg börjar det med en rejäl stigning på asfalt och sedermera skog och singletrack. Jag var avvaktande första 25% av racet och tvekade på några ställen i början vilket gjorde att jag nästan gjorde en volt över styret. När den incidenten inträffade sade jag åt mig själv att sluta fega och blåsa på.

”Det är ju fan inte farligare än en skogsrunda på Frösön” sade jag till mig själv. Efter det peptalket så gick det å mycket bättre och jag släppte alla skräckhistorier jag hört/sett och körde på enligt det jag såg framför mig.

Jag hade en klunga på 3-4 man som jag låg med mest hela racet, som vanligt låg jag och drog mycket i de snabba gruspartierna och fick draghjälp på de stökigare partierna. Flow-stigarna i skogen var hur roliga som helst.

Sista backen upp till målet var inte att leka med, jäklar vad benen skrek av mjölksyra. Men jag är glad att jag kämpade på, slog ner blicken i backen och bara trampade på. Det var många som klev av och gick vilket måste vara ännu drygare. Jag hämtade nog in både tid och placeringar där.

Det var en tuff bana men inte så himla teknisk som den framställs. Jag hade nog kunna lega på mer i början och tjänat in en 5-10 minuter på totalen. Det var tufft med tanke på längden och den sista stigningen.

Jag kom i mål på plats 44 av 75 i min kategori (H30) och 183 av ca 700 totalt. Jag är nöjd med tanke på att jag tvekade innan, fegade i början och släppte loss på slutet. Jag har fin statistik och de jag klättrar i personer jag mäter mig mot.

Jag fick hela 7 poäng i Långloppscupen vilket är skoj, jag är iallafall med och är just nu rankad 43a. nu blickar vi framåt mot Långa Lugnet som är om två veckor.