Tobias Wallenqvist

Cykelvasan 2017

Då var helgen till ända och jag är fylld av lite tomrum, ett vakum efter en urladdning. Cykelvasan är över för i år och det i sig markerar slutet på tävlings-säsongen i viss mån. Det var ju nu i helgen man skulle vara och prestera som bäst, det var nu allt skulle stämma. Nu har jag ju några tävlingar kvar denna säsong men det känns ändå konstigt att inte ha något större att sikta på långt där borta.

Helgen då? Jo, jag åkte ju ner till Sälen redan i Torsdag för att komma in i Vasa stämningen på riktigt. Jag följde med min vän Fredrik och hans kompisgäng till två lägenheter i Lindvallen. Det var perfekt att få lite egentid och värma upp i miljön och atmosfären runt fenomenet Cykelvasan. De är riktigt häftigt att det är cyklister var än man tittar, alla har samma intresse och passion för cykling, alla är vänliga och peppande och allt ramas in av ett välsmort arrangemang.

Tidigare år har vi ju bott i stugan i Lofsdalen och rest ner till Sälen på morgonen men eftersom att jag i år kör tävlingsklass hade vi behövt kliva upp och resa super tidigt vilket inte hade varit till min fördel tävlingsmässigt.

Dagarna i Sälen spenderade med resa och vila på torsdagen, Morgoncykling upp på sälfjället samt besök på mässa under Fredagen. Jag var mycket själv och bearbetade tankar och liknande, det var riktigt skönt och nyttigt faktiskt.

Fredagskvällen spenderades med att packa cykeltröjan med alla saker som måste med, putsa på cykeln och gå igenom så allt var på topp inför lördagens lopp.

På Lördagsmorgon klev jag upp tidigt efter en natt med några panik uppvaknanden i tron om att jag försovit mig. Jag brukar sova lite räv natten mot viktiga händelser just för att jag är orolig att försova mig, jag lyckades ändå samla på mig bra med sömn så jag kände mig utvilad på lördagsmorgon. Jag åt en stadig frukost, uträttade toalettbesök, fyllde flaskor och klädde på mig tävlingskläderna.

Jag satte på mig hörlurarna och spelade igenom favoritlåtarna för att peppa upp mig själv medan jag käkade frukost, TopGun soundtrack är grejen! Nerverna var utanpå kroppen och jag rös och var lite känslosam. Det var nu på riktigt, första starten i Cykelvasans tävlingsklass.

Jag står i led 3 och nu skall jag prestera som bäst och försöka nå mina mål och visa ”alla” att jag vuxit som cyklist och att all träning gett effekt, nervöst minst sagt. Jag gick igenom allt i huvudet och intalade mig själv att jag tävlar mot mig själv, att slå mina tidigare prestationer och det spelar ingen roll att jag har 13000 andra runt mig.

Vädret var riktigt bra, lagom kyligt, vinden i ryggen och inget regn. Det hade regnat lite dagarna innan vilket gjort att banan satt sig fint. Det var riktigt premium före alltså.

Vi var ett gäng om 4 glada som gemensamt cyklade ner från Lindvallen till starten. Det var mycket folk redan 07:15 när vi anlände. Jag lade in cykeln i fållan innan vi kikade på elit-damernas start som gick 15 minuter senare. Jag fick ner cykeln mitt i fållan, det var många som var sugen att stå längt fram, så jag fick glatt ställa mig i kön.

Efter lite minglande i folkhavet och lämnande av väska på DHL lastbilen gick jag tillbaka till min cykel. Gick in i min bubbla och laddade upp det sista innan det var dags att köra igång. Allt kändes bra, som att allt stämde och jag var ivrig att komma iväg.

Den mäktiga musiken och nedräkningen inför start fick kroppen att rysa till. Nu gäller det, nu jävlar kör vi! Skottet går och vi blir stående i 40-50 sekunder innan det börjar röra på sig. ANTIKLIMAX, blev lite längre uppladdning innan det rör på sig.

När jag väl rullar iväg försöker jag snabbt hitta position i ingången till startbacken, det går väl sådär men till sist ser jag att vänsterkanten har marginal för mig och cykeln. Jag skriker ”VÄNSTER” som en galning och köttar på uppöver, det lyckas rätt bra och jag får ett tåg med folk bakom mig. Jag sicksackar mig upp för backen mellan allt folk innan vi når toppen och kan påbörja klungkörning, folk tog det riktigt lugnt i startbacken, det hade jag inte väntat mig i led 2-3 i tävlingsklass.

Jag är inte alls nöjd och bryter ut ur gruppen jag legat med någon minut. Efter lite jagande kommer jag ikapp nästa grupp som håller lite högre tempo. Vi kommer in på de lite smalare grusvägarna. Här var det inte läge att köra om alls, gruset på sidorna är stora stenar och det skriker punkavarning lång väg. Jag blir lite småsur men ligger med i klungan tillsvidare, men det går ju för sakta! Jag har ju snitthastigheten klar för mig, den som skall göra att mina mål nås, vi ligger för lågt just nu! Fan!

Efter ett par kilometer lyckas jag få en lucka och kan köra om och jaga nästa grupp. Skönt, men jag får slita lite för att hämta igen förlorad tid. Jag blir lite stressad men försöker göra det bästa av situationen, jag lyckas tappa ena flaskan också i ett gropigt/studsigt område. FAN, klarar jag mig en en halvliter sportdryck resterande mil, vad har jag för val? Inga alls, det blir till att kötta på och blir det akut får jag ta till kontrollerna mot slutet.

Sedan flyter det på hyffsat lika resten av racet, jag jagar och hoppar från grupp till grupp. Jag har 5-8 man som jag ligger tillsammans med en stor del av racet. Vi turas om med dragningar och hämtar in folk mest hela tiden.

Kilometrarna flyger iväg och vi håller runt 31kmh i snitt. Jag blir lite lugnare men vill upp ytterligare i hastighet. Försöker mig på några attacker, det lyckas delvis och några mannar droppar av medan vi hämtar in och kör om andra.

Det går riktigt fort och jag hänger på några välkända ansikten som jag vet kan köra riktigt snabbt. När jag till slut ser ”12 km kvar” skylten känner jag mig riktigt fräsch och känner att jag kan hålla högre hastighet sista milen, det är mitt landmärke som säger att det är dags att köra skiten ur mig sista biten. Jag växlar upp och blåser om de jag ligger med, de hejar på. Tyvärr får jag falla tillbaka lite när det precis kommer ett sandparti där mina däck sugs fast lite. Jag gör om manövern efteråt och lyckas då bättre.

Jag håller en riktigt hög hastighet sista biten in mot mål, jag räknar lite baklänges och inser att jag inte kommer nå mitt högt uppsatta mål med SUB3 tim, snittet ligger på 31km/h men jag ger det ett ärligt försök att bättra på det lite till.

Det kommer några som kör om i en jäkla fart men det känner jag inte gör något, jag ligger på min gräns och gör det jag kan, jag ska hålla hela vägen. Igenom campingen och upp över gång-tunneln går det undan, jag gör sista rycket och vänder in mot målportalen med en massa annat folk. Det kan inte vara lätt att stå på sidan och ta kort/heja på när det väller in cyklister i denna fart.

Jag rullar över mållinjen och pausar min klocka. 3:03:49 står den på, fan så nära 3 timmar, blir lite besviken men det vänder och jag blir riktigt glad att jag lyckades skala 10 minuter på fjolårets tid.

Jag träffar familjen och jag blir känslosam och faller i lite snabb gråt, jag är lite vimmelkantig direkt efter att ha klivit av cykeln men snart är jag på banan igen. Jag pratar med lite kompisar som droppar in bakom.

Jag blev 387:a totalt vilket jag är nöjd med, min tid 3:04:43 (som blev den officiella tiden) hade räckt till plats 10 totalt i motionsklassen. DET är jag riktigt jäkla nöjd med. Förra årets 119e plats hade jag med råge plockat med denna farten.

Efter målgång var jag inte så slut som jag varit tidigare år, jag är ju mer vältränad nu men samtidigt så ska man ju tömma sig i en sådan här urladdning vilket jag inte verkade ha gjort, givetvis var jag slut men inte så slut som jag skulle kunna vara.

Tittar man på statistiken från racet så har jag legat lågt i puls 25% av loppet, resterande 75% är som vanligt på tröskel och fina kurvor som korrelerar bra med hur banan varit.

Så jag hade helt klart kunnat ge mer, men den begränsande faktorn var faktiskt folket runt en. Jag måste verkligen fram i leden och få blomma ut helt enkelt. Det var riktigt dåligt med starten i tävlingsled, för mycket folk och korvstoppning i början vilket håller nere farterna.

Nåväl nu har jag något att arbeta mot nästa år, för då ska jag upp i startleden och ner under den magiska ”trean”.

Som ni ser på bilden som happyride.se tagit så var jag så snabb att kameran inte kunde fokusera på mig. Nä, får se om det dyker upp några bättre bilder på mig.

Finnmarksturen 2017

Då var det dags för Långloppscup igen, denna helg var vi åter i Dalarna och närmare bestämt Finnmarksturen i Ludvika. Det är deltävling 7 av 9 som går av stapeln.

Träningen senaste veckan har varit slöare än normalt. Det känner på nu och vädret är inte det bästa varken på hemmaplan eller ute i landet. Det drar ner motivationen en del. Väderleksrapporterna har hela veckan talat om regn, skyfall och misär i Ludvika. Det har pendlat mellan 20 och 30 mm regn i prognoserna.

Planen var att köra Lofssjön runt på lördagen och sedan svänga ner till Ludvika på lördags kväll. Vi struntade i Lofsdalen då prognosera för lördagen var redigt blöta.

På lördagen såg prognosen dock lite bättre ut för både Lofsdalen och Ludvika men långt ifrån de förhållanden som jag trivs bäst i. Lördagen spenderades i bil ner till Falun, där vi bodde natten mot söndagen.

På morgonen fick jag en bra start, kunde äta och relaxa så som jag ville. Vi rullade iväg från Falun i god tid. Uppladdningen blev kanon och på plats kunde jag hämta nummerlapp och värma upp i lugn och ro innan det var dags att lägga in cykel i Fållorna. Denna gången skulle jag minsann få en bättre plats i fållan.

Väl på plats så var vädret helt okej, det var blött i markerna men det regnade i alla fall inte. Jag värmde upp och insåg att jag trots allt skulle köra med skoskydd för att inte bli blöt/kall.

En halvtimme innan start så öppnade dock himlen sig och det började regna. Jag ruttnade ihop totalt på vädret och frågade mig själv ett par gånger om det verkligen var klokt att ställa upp, bli kall och eventuellt bli sjuk såhär en vecka innan Cykelvasan som på sätt och vis är årets mål.

Jag bet ihop och försökte tänka positivt, det är ju trots allt tävling 6 av 6 som man behöver för att vara med i Långloppscupen, det vore ju dumt att kasta bort det också bara för man inte ”gillar” regn och allt som det för med sig.

Starten går och jag kommer iväg hyfsat, jag tvingas dock köra om en del som slirar lite i vätan. känner mig stark men också mentalt svag då vädret påverkar mig. Jag ligger med bra och krigar mig fram i starthetsen, på bara ett par hundra meter blöt asfalt är jag dyngsur och skitig. Nu är det bara kötta på tänkte jag!

Racet går bra, det är mycket blött, slirigt och halt i skogarna. Grusvägarna och gräs/skogspartierna suger till under däcken. Det är riktigt tungt och det känns i benen att man får slita lite mer än normalt. Kroppen arbetar lite över tröskel men jag lyckas ändå balansera utgifterna bra.

Det är en riktigt rolig bana men stökigare än jag trodde. det är mycket upp och ner, stora stigningar och utmanande utförslöpor. Jag lyckas hänga med bra och har samma människor runt mig genom hela racet. Några seglar om i rasande fart men dessa träffar man på senare när de kroknat lite i någon stigning.

Jag gör det bra, trots tidvis dålig teknik/fokus i de stökigare partierna.

Den stora snackisen, ”Leos backe” var riktigt grym och välplacerad i slutet av racet. Många fick bekänna färg där och kämpa mot kramp och känslan att vilja kliva av cykeln. Måste även säga att folket och stämningen runt detta race varit fantastisk med allt från fiolspelande män till stora musikanläggningar med peppande musik.

Det blöta underlaget gör det nog lite värre än tidigare år. Jag skulle helt klart vilja köra denna tur under lite bättre förhållanden och kunna hålla lite högre hastighet.

Jag kör i mål på 2:53:53 och tycker att racet gått halvbra men att jag inte är nöjd, det känns som jag är bland de sista i H30 och allt i den dåliga känslan har jag med mig från start när jag ruttnade ur på vädret. Jag möte upp familjen som tjoar och meddelar att jag landat plats 18 i H30 och 129 totalt.

Jag vänder ganska snabbt humöret och blir positivt överraskad, glad över att jag faktiskt tagit mig ännu högre upp i resultatlistan. Det var verkligen superroligt och bra besked inför nästa helgs prövning mellan Sälen och Mora.

Jag lyckades kamma hem 40 poäng och klättrade upp till plats 28 i H30 sammandraget i Långloppscuppen. Räknar man bort sådana som inte kommer hinna köra minst 6 tävlingar så är jag på 21a plats. det hade jag inte förväntat mig men det är såklart superskoj!

Så, man ska nog ha lite skitkänsla för att kunna ge det lilla extra på tävlingarna. Det har fungerat förut och det kanske kan fungera igen, att vara sådär lite lagomt bitter och surgubbe.

Bild kommer som vanligt från fantastiska mtbfoto.se

EngelbrektsTuren 2017

Sista semesterdagarna har spenderats på resande fot. Vi tog oss ner till Dalarna och Borlänge ett par dagar för att under Söndagen besöka Norberg föra att köra Engelbrektsturen.

Dagarna innan har jag testat en lite annorlunda strategi, istället för vila så har jag legat på lite mer och tränat på som vanligt. Dagen innan tävling körde jag ett medium pass i Borlänge i deras fantastiska omgivning. Jag fick en bättre känsla och benen svarade bättre än på länge.

Jag har hört mycket gott om Engelbrektsturen, så det var med lite fjärilar i magen som jag såg fram mot att ta mig an banan. Jag noterade också att den förändrats en del genom åren men hoppades på att den skulle likna de tidigare åren.

Väl i Norberg hämtade jag nummerlappen och gjorde mig i ordning, jag tog ett par kilometer i omgivningarna för att trampa igång kroppen efter bilresan ner från Borlänge.

Jag anlände till startfållorna 45 minuter innan start, det var fullt med cyklar i fållan redan och jag fick klämma ner mig rätt långt bak. Jag blev besviken att jag inte kikade upp detta tidigare men hoppades att det skulle fyllas på lite bakifrån samt att det skulle röra på sig när de tog bort banden mellan fållorna. Tyvärr hände ingenting och jag fick i starten anstränga mig lite extra för att försöka jaga positioner framåt.

Attackerna lyckades rätt bra, körde om alla som inte ville hålla samma tempo tills jag hittade en grupp på 10 personer som körde i samma takt som mig. Jag lade mig på rulle och försökte kompensera upp lite för ansträngningen som gjordes i starten.

Jag gick upp och drog en hel del vid och efter klättringar, det känns som att klättring har blivit min styrka i loppen. Vi hängde av en del och hämtade in nya ryggar framåt. Jag körde hyfsat taktiskt och lade mig på rulle när jag blivit lagom trött för att samla kraft framåt, jag planerade loppet bra utifrån puls, distans och känsla.

Jag gjorde en del mindre bra beslut när vi var i skogen, där det var lite stökigare. Jag tappade lite fart här och någon position där, men jag lyckades hämta igen det trots allt.

Det var redigt dammigt på banan och det märktes direkt när man låg många i grupp. Starten var groteskt dammig, det hostades en del då man fick i sig mycket damm. Det var rejält skitig både utanpå och innanför efter loppet.

På upploppet så trampade jag på allt som jag kunde. Sista kilometerna hade fältet blandats upp med motionärerna som körde halva sträckningen. Det var både bra och dåligt tycker jag. Bra för att man hade ryggar att hämta in, attackera mot. Men samtidigt blev det många personer på samma gång och det gav ju svårigheter i att köra om utan att behöva skrika sig hes.

Jag körde i mål både nöjd och slut. Jag körde in på plats 30 i H30 och 121 totalt. Tiden blev 2:31:49.

Jag kan bara instämma i lovorden kring detta arrangemang, det var ett fantastiskt fint lopp med en riktigt rolig, snabb och krävande bana. Ett extra plus i kanten får arrangörerna för den fina inramning och trevliga bemötandet.

På bilden ser ni hur skitig man ser ut, redan i mitten av loppet. Fotot kommer från mtbfoto.se, fantastik service!

Fjällturen 2017

Semestern inleddes ju med race i Dalarna, efter detta åkte vi till Stugan i Lofsdalen för att bara vara och inte lägga all vikt på jobb och träning.

Efter ett par regniga och slappa dagar i Lofsdalen så styrde vi bilen till Funäsdalen för ett besök på Fjällturen, det är tredje året som jag ställer upp och det är en rolig tävling som visar mått på form och talang inför Cykelvasan. Detta år kör jag i Sportklassen då de inte har någon ren ålders/elit klass.

Både jag och min kropp verkar ha gått på semester vilket återspeglat sig i känslan och motivationsnivån dagarna innan tävlingen. Jag har följt väderprognoserna noga, då jag vet att Fjällturen kan bli riktigt grisig om det är dåligt väder innan och under racet.

Precis som alla tidigare år så har det regnat inför tävlingarna, just detta år har det tydligen varit extremt och bilder från banan visar på överfyllda bäckar, grisiga surhål och allmänt risiga förhållanden. SMHI visar i början a veckan regn, regn och 3-4 grader varmt. Men jag vet att det sällan stämmer.

Påväg ner till Funäsdalen funderar jag på om jag verkligen skall köra. Det kändes inte alls roligt och jag behöver ju inte köra, jag har ju mina seednings-poäng till Vasan och tävlingen ingår ju inte i Långloppscupen som är mitt årsmål.

Nä, jag biter ihop och försöker peppa igång mig så gott det går. Jag får göra det bästa av saken och kämpa mig igenom trots en dålig känsla.

Fredagen började med barntävling i Ramundberget för kidsen, de körde och var nöjda trots dåligt väder. De fick varsin godispåse och Fidget-spinner istället för den klassiska medaljen.

Vi åkte till lägenheten som vi skall bo i, vi bokade återigen in oss på Skilodgen i Funäsdalen. Ett av de bättre boenden som ja har testat på. Kan klart rekommenderas.

Under kvällen kommer Hans, en cyklist från klubben, upp och bor med oss natten mot tävlingsdagen. Roligt att ha en cyklist till i huset och prata lite skit på kvällen innan för att ta udden av nervositeten som smugit sig på.

På tävlingsdagen vaknade jag tidigt, det var superfint väder ute med ett par plusgrader och klarblå himmel. Perfekt för att lyfta motivationen lite och kompensera för att banan kommer vara super-jobbig.

Jag käkade frukost, klädde om och gjorde iordning cykel. Jag hoppade ut och värmde upp med 10 km cykling av starten genom byn. Sedan upp till startområde för att få en hyfsad plats för cykeln.

Starten går och jag positionerar mig rätt okej uppför startbacken som är riktigt dryg och jobbig trots att den går på asfalt och snitthastigheten i klungan är ca 40km/h. Jag ser några av mina klubbkamrater dra iväg med tätklungan, jag inser att mina ben/motivation inte kommer räcka för att hänga på. Lägger mig med klungan och försöker positionera mig bra i den istället.

In på första stigen ligger jag bra, får kämpa lite då växlingen börjar strula direkt. Får till det och kör på. Det suger till riktigt bra i den blöta marken. Jag ligger rätt högt i puls men drar på ändå.

Vi kommer upp på fjället och jag ifrågasätter mig själv flera gånger då jag ser hur föret är. Blött, halt och stora gegghål mest hela tiden. Det är tur att stig och fjällcyklingen varvas med grusvägar så man får en chans att dra upp snitthastighet och vila sig lite.

Det går hyffsat för mig, jag tappar inte allt för mycket och jag håller ändå en bra medelhastighet om man ser till prestationer under tidigre år. Efter 35km är kroppen som jag vill ha den och jag kan stå på bra uppför och tar för mig nerför och genom surhålen.

Jag har gett upp på att försöka köra smart för att inte bli allt för blöt eller geggig, nä det tjänar inget till och det går nästan snabbare att blåsa på sidan om spångar eller upp i blöt gräs för att komma fram snabbt.

Frun och barnen stod i passagen när man cyklar under vägen, precis innan mittåkläppen för att langa flaska. Jag hade knappt druckit något under racet så ja tog vattenflaskan och spolade av gegga/svett från glasögonen istället. Super med langning men det behövdes egentligen inte idag.

Uppför Mittåkläppen ligger jag och drar en kille nästan hela vägen, det är bra att ha någon flåsande i nacken men jag hade gärna fått lite draghjälp. Han tackade för bra och jämnt tempo när han drar om mig nerför. Jag hakar och försöker ligga på rulle.

Sista biten börjar jag känna mig sliten. Jag har på senaste träningarna och tävlingarna känt av en krampkänsla i vänster vad när jag är utmattad och försöker dra mig upp. Mitt under en stigning hugger det till och jag tappar moment, tvingas hoppa av och springa upp. Ingen fara men jag tappade såklart ryggen.

Bäckarna är vattenfyllda men de går att cykla över, det var inte som på en instagram-video jag såg någon dag innan. Där man tvingades vada över med vatten till knäna.

Sista biten ner mot målområdet var riktigt geggigt men det var nog tur att arrangören hade lagt ut mark-nät så marken höll ihop. Jag gjorde en vurpa men lyckades hoppa upp på cykeln kvickt och körade vidare.

Jag sparade mig lite och försökte köra snabbt men smart då klockan visade 50km, dvs 8 kilometer kvar till mål.

Efter lite flowig stig på el-ljusspåret börjar helt plötsligt sträckan upp mot mål. Vafasen tänker jag, de har alltså kortat ner banan från 58km till 54km utan att meddela oss åkare, det var dåligt då man (iallafall jag) ändå planerar utifrån hur långt det är kvar. Det var bara att flåsa på de sista metrarna upp till målportalen.

De hade gjort om målgången i år, gräspartier och sedan en kort grus sträcka upp till portalen. Det var väl ingen super-rolig målgång måste jag säga, tidigare år har varit betydligt bättre.

Jag gick i mål som 49 i Sportklassen och 52 totalt. Tiden blev 02:37 vilket är nästan 20 minuter snabbare än förra årets resultat. Hade jag kört motionsklass på samma sätt så hade jag gått in som tvåa.

Arrangemanget var bra, men det märks att man vuxit snabbt och vissa saker fått stå tillbaka. Barntävlingen dagen innan, information samt tidtagningen var en katastrof under vuxentävlingen. Det var flera namn som inte kört som ändå fick sluttider vilket är märkligt, det fattas mellantider och det har hoppat runt lite i resultatlistorna.

Lite besviken är jag men ändå glad jag körde och gjorde mitt bästa för dagen. Jag kan mer, men det får jag kompensera upp nästa helg när det är Engelbrektsturen i Norberg.

Bild är från Fjällturens egna fotografer. Se fjallturen.se

Mörksuggejakten 2017

Under helgen har vi i familjen Wallenqvist cyklat Mörksuggejakten för andra året.

Det var roligt att äntligen få besöka en bana som man känner igen. Mitt år i Långloppscuppen har ju gått i lärandets tecken i övrigt där alla banor varit nya bekantskaper, då är det svårt att ge 100 procent och mäta sig mot tidigare prestationer.

Jag fick efterlängtad semester i Torsdags eftermiddag. Fredag morgon packade vi en hel arsenal med cyklar på bilen och begav oss ner till Dalarna och Rättvik. Vi fick även detta år husera i en väns stuga i Stumsnäs vilket är riktigt härligt, slippa hotell och campingstressen som lätt kan uppstå.

På fredagen var vi in till Rättviks centrum och inhandlade en ny hjälm till mig då den förra blivit transportskadad, jag cyklade givetvis in och tillbaka. Hjälmen har inte mått så bra efter min krasch i höstas och har levt på en skör tråd en längre tid. Jag hittade en prisvärd Specialized hjälm som både satt bra och var lätt.

På lördagen åkte vi alla upp till TC då det vankades Lilla Mörksuggejakten. Båda barnen ville tävla och det gjorde dom med bravur, det är superroligt att se när dom har skoj på hoj. Ebba kämpade på och var både nöjd och slut efter sitt lopp. Måns däremot körde springcykel och tyckte det var skoj att alla hejade på runt banan. Efteråt fick man glass och vänta på att farsan kunde hämta ut sin nummerlapp.

På söndag morgon vaknade jag upp i bra tid, utvilad och pigg. Jag käkade en stadig frukost, klädde mig och peppade på i mina egna lilla bubbla. Ett par hörlurar och bra musik ger mig både lugn och kraft.

Jag cyklade in från stugan till TC, ca 16 km, som uppvärmning och anlände till startfållan precis när de släppte på cyklisterna. Jag står liksom tidigare i startled 3 och fick denna gång in cykel i andra ledet i fållan. Jag laddade upp fram till startskottet gick och hejade på några välkända ansikten.

När starten gick var det samma hets som alltid, jag lyckades åter igen hamna bakom några som ramlade samt några som inte kunde cykla upp för första backen. Jag blev grinig direkt och hävde ur mig några svordomar. Väl uppe för backen så rullade vi asfalten ner mot byn, där blev det två krascher till, riktigt illa och jag kände stressen när jag såg tåget gå framför mig.

Jag satsade lite uppför backen till vida blick, jag såg min chans att hämta in det jag hittills förlora utan att bränna mig. det gick enligt plan, jag var inte snabbast men heller inte segast. Hämtade in många positioner där.

Sedan gick det undan under hela racet, jag försökte köra smart och ligga en del på rulle för att få hjälp, fart och spara mig inför slutet. Det gick hyfsat men jag hoppade från rygg till rygg då jag tyckte det gick för sakta. Tyvärr så blir man ju lite boxad när det är mycket singletrack med begränsade möjligheter att köra om. Hade jag fått köra i den takt jag ville hela tiden så hade det nog gått lite snabbare.

Efter 20 km, på en grusväg där det gick undan fick jag ett stenskott från framförvarande cyklist, jag grinade illa precis i detta ögonblick vilket gjorde att jag hade munnen öppen och tänderna blottade. Jag fick stenen rakt på min högra framtand, det tjongade till rätt rejält i skallen och jag blev iskall. Jag kände försiktigt med både tunga och finger ifall tanden gått sönder, det kändes normalt så jag kämpade på och försökte att inte tänka mer på det.

Väl i mål kollade jag och det syns inget externt, lyste med mobillampan och det kanske är någon liten spricka men jag vet inte om det varit sedan tidigare. Jag får boka en tid hos tandläkaren efter semestern.

Loppet gick bra, jag hade fint flyt och var riktigt stark uppför. Jag fegade nerför i sand och gruspartierna. Jag har lite att jobba på där men inser också att jag skall våga testa några andra däck. Ser många som kör med andra modeller som är bättre lämpade för dessa underlag.

Jag låg och körde tillsammans med samma grupp som jag tagit ikapp vid 40km. Jag gick upp och drog några gånger så jag tror jag bidrog till att gruppen tog sig fram snabbt och bra.

Sista kilometrarna, när man kommer in på området för förvarningen var riktigt jobbiga mentalt. Jag gick på rött och kände att krafterna inte skulle räcka till mer än över målgången. Jag försökte köra smart och taktiskt och inte tappa allt för många placeringar mot de som spurtade på bakifrån.

På målrakan försökte jag köra om två, eller snarare en, som låg framför mig. De sladdade över körfältet så jag fick ingen chans att köra om. Jag gav upp och fokuserade på att hålla borta den som låg bakom mig istället.

Jag körde in i mål på tiden 02:54:13 och plats 30 i H30. 183 totalt i hela racet. Det var superroligt och jag är stolt över prestationen. Jag blev dessutom andre bästa Östersundare vilket också kändes riktigt gött.

Till helgen väntar Fjällturen, men först blir det relax, träning och semester i Lofsdalen.

Foto: Eva @ mtbfoto.se

Orsabajk’n 2017

Då midsommarafton såg ut att bli en regnig historia hemma i Östersund valde vi att styra bilen ner till Lofsdalen och svärföräldrarnas stuga.

Tidigare under veckan hade vi spanat fram att det skulle bli riktigt bra och fint väder neröver dalarna, vi försökte hitta en anledning att åka dit och då kom vi att tänka på Orsabajk’n. En liten mysig lokal tävling i hjärtat av Dalarna.

Jag slängde in en spontananmälan och på midsommaraftons morgon packade vi in barn, picknick och cyklar i bilen och körde ner till Orsa. Det är något speciellt med att åka genom fina landskap tidigt på morgonen på sommaren.

Väl på plats i Skattungbyn blev jag dumpad av familjen som åkte vidare mot målet i Orsa för att få en bra plats för bil och sig själv nära mål. Jag försökte värma upp så smått och smaka på inledningen av banan. Sedan blev det att ställa sig tillrätta i startledet.

Det anslöt många kändisar vid start och jag stod precis bakom dem, jag blev riktigt nervös då jag vet att många av dem håller riktigt hög fart och på en sådan här lättåkt bana lär det bara blixtra till. Jag blev osäker på cykelvalet och om jag skulle få problem att hänga mer pga endast framdämpning. Intalade mig själv att jag gör så gott jag kan och inte skall mäta mig med absoluta eliten.

Starten gick och jag fick ingen superbra position, halkade en bit efter när det korvade ihop sig vid ett par trånga passager. Jag låg mer på rulle bra men fick käka mycket damm i skogarna.

Jag kände mig inte på topp och slog av på det värsta trycket och försökte anpassa mig till den positionen jag hade. Vips så var jag helt själv ute i spåret och hade varken någon direkt bakom eller framför mig.

Jag lyckades hämta in ett par positioner efter banan då det var några som segnat till eller fått strul med cyklarna. Jag kände mig ändå stark men trampade igenom på alla växlar, inser att jag behöver klinga upp framdrevet inför Cykelvasan så att jag kan hålla högre hastighet utan att trampa i över 100 rpm.

Banan var riktigt fin, lättåkt och sådär mysig som jag föreställt mig. Jag kan verkligen sakna att vi inte har identiska arenor hemma i Östersund. Vi har mycket bra och roligt men terrängen i Dalarna är något speciellt, tycker jag.

Ett par kilometer innan mål kommer en cyklist ikapp mig bakifrån. Jag försöker köra taktiskt och inte låta han gå om och dra ifrån. Jag drar en hel del men jag hör att han vill försöka köra om, låter det ske men biter i och lägger mig på rulle ett tag och samlar kraft. Ett par hundra meter innan mål kör vi båda fel och jag inser det nog snabbast och hinner rätta till och ta tätpositionen ända in i målet.

Jag körde in som 44a bland herrar och 46 totalt, det var ca 80 till start i tävlingsklass. Tiden blev 58 minuter och jag hade siktat in mig på under timmen. Jag är nöjd trots att startfältet var tufft. Jag får glädja mig åt fina tider trots att jag inte kände mig helt hundra.

Helt klart ett annorlunda sätt att inleda midsommaraftonen. Det får helt klart bli fler gånger vi besöker denna roliga tillställning.

Åsarnatrampet 2017

I helgen har vi besökt Åsarna för Åsarnatrampet, det är gamla Åsarna MTB Challenge som man nu döpt om för att försöka locka mer besökare. Jag har ju kört detta lopp senaste två åren och har haft den lite som måttstock på formen under försäsongen.

Iår kändes det som att den lilla mysiga tävlingen ersatts av riktig tävlingshets, många starka namn i startlistorna och mycket marknadsföring i sociala medier. Jag tappade lite motivation att köra loppet just för att det familjära försvunnit lite och ersatt av det kommersiella. Jag har ju heller inget egentligt behov av tävlingen då jag har en massa annat inplanerat i år.

Alla övriga medlemmar i familjen ville dock köra så vi packade in alla cyklar i/på bilen och for ner till Åsarna. Ja, jag tog med mig min utrusning också ifall jag skulle ändra mig. Familjen peppade mig att jag skulle köra ändå, se det som ett träningspass bara.

Väl där så var det riktigt mycket folk, det blev nog deltagarrekord i samtliga klasser. Startlistan för 30km klassen växte från 25 föranmälda till närmare 50st vid start.

Jag bestämde mig för att köra och ta loppet som det kommer, jag skulle ändå inte ha någon som helst chans mot de starkaste. Uppvärmingen gick bra ch jag kände mig rapp i benen.

När startskottet väl gick så tog jag det lite lugnt i första smala passagen innan klättringen upp för den långa asfalterade backen började. Jag är ju stark uppför så jag kunde hämta in en del där.

Sedan bar det av runt banan. Det var blött och stökigt bitvis men ändå roligt med några nya ban-inslag efter vägen. Dock så hade man fallerat med banmarkeringen totalt och det kördes fel på flera ställen runt banan. Jag lyckades nästan köra fel två gången när jag låg på rulle och inte var riktigt uppmärksam.

Jag tog en del positioner efter vägen och kände mig stark, trots att jag låg redigt på rött och svettades som en grillad köttbit.

Ett par kilometer innan mål finns det en Y korsning där ska man vända upp i Y:ets högra ben mot en kulle ”runt masten”. Där hade en banmarkering/avspärrningsband lossnat och blåst och lagt sig precis över avfarten upp till höger. Jag låg på rulle och svängde tillsammans med alla andra vänster istället.

Denna felkörning gjorde att vi missade en tuff stigning och ca 1km stig. Jag kände att något saknades när vi efter en stund landade på asfalten, rullskidbanan, som tar en ner till målområdet. Efter ett tag insåg arrangören detta och rättade till bandet så inga fler skulle köra fel.

Jag kom in på plats 6 och tiden 1:19, endast 27 sekunder bakom ”vinnaren”. Men eftersom vi var många som kört fel valde man att dela upp resultaten i två delar, fuskare och ickefuskare, istället för att ge tidstillägg.

Jag kollade i efterhand hur lång tid de som legat runt mig kört denna extrakilometer på. De låg på mellan 4-6 minuter. Räknar jag upp min och övriga i min klungas tid med 5 minuter så slutar jag på en 9-10 plats med en tiden 1:24.

Det blev helt okej race men riktigt surt med missarna med markeringar. Det var många som körde fel tidigare på banan samt i den passagen där även jag körde fel. Nåväl, det blev en bra träning och bevis på att formen är betydligt bättre än föregående år.

Jag väntar med spänning på vad Cykelvasan kommer innebära för mig i år.

Lida Loop 2017

Igår var det dags för det tredje loppet i Långloppscupen, Lida Loop. Ett lopp som jag sett fram mot lite då det sades vara fint, semi-tekniskt och snabbt race. Väderleksrapporterna varvades mellan Sol och Regn så jag försökte planera utifrån vädret som presenterades på Lördagen, alla sorters kläder var med i packningen.

Jag åkte ner till Stockholm i lördags morse, x3000 tåget ner till Uppsala och sedan pendeltåget vidare till Svågerns lägenhet i Upplands Väsby som jag fått låna över helgen.

Tanken var att dumpa cykeln i lägenheten för att sedan bege mig direkt till Lida för nummerlapps uthämtning samt spana in banan, tyvärr så räckte inte tiden till och jag stannade kvar i Väsby. De hade bara nummerlapps-utdelning till 14:00 på lördagen vilket jag tyckte var aningen snålt men å andra sidan jag fick tid att montera ihop cykel och göra alla förberedelser i lugn och ro.

Tidigt på söndags morgonen tog jag pendeln ner till Tullinge och cyklade ut till Lida. Det var fler som tog sig ut tidigt för att hämta nummerlappar och värma upp. Jag spanade in delar av banan och peppade igång mig. Natten mot söndagen hade det regnat en del så det var fuktigt i skogarna, men solen och vinden torkade upp snabbt.

Många värmde upp i startbacken och jag såg att många slet som djur och hoppade av vid toppen då det var tuff stigning, jag avvaktade och struntade sedan i att testa på backen innan loppet. Jag brukar ju vara stark uppför så jag såg det som min chans att briljera lite och inte skrämma upp mig.

Jag placerade ut min cykel i fållan direkt klockan 10:00, lite ute i vänsterkant. Jag gick sedan en runda för att dricka vatten, sätta på näsutvidgare och ta en gel. Därefter ställde vi oss tillrätta i fållorna och startskottet ljöd.

Jag kom iväg hyffsat men såg många starka som bara flög upp för backen medan några kämpade upp och hoppade av. Jag tog det lugnt men låg ändå på och kom upp rätt okej. Därefter väntade den första loopen som var riktigt snabb, grusväg varvat med eljjusspår och några enstaka singletracks. Inget att säga om den loopen egentligen mer än att den var till min fördel, jag gillar ju att mata grusväg och hålla en hög hastighet. Låg taktiskt och hoppade från rygg till rygg.

Vid varvningen bytte jag vattenflaska och körde om några vid kontrollerna. Därefter väntade den tuffaste delen av hela racet, loop nummer två. Mycket stig/single track med rotiga partier och stenhällar. Det var lite blött på sina ställen efter nattens regnande men jag lyckades ta mig igenom loopen utan att ramla eller punktera.

Jag inser att de stökigaste partierna är något jag måste jobba på och våga släppa på mer, jag reserverar mig för mycket och lyckas därmed göra dåliga linjeval. Jag blev omkörd av en stark cyklist från CK X flera gånger, men jag lyckades komma ikapp och köra om honom i klättringarna genom hela racet. Det är samma person som jag legat och dragit tillsammans med på tidigare LLC tävlingar, roligt att vi varit så jämna och lyckats ligga tillsammans i flera race.

Under loop två så händer något med min Garmin. Skärm-bakgrunden blir svart och det flashar förbi att den tappat signal med satelliterna. Jag hinner inte riktgt uppfatta utan kör vidare, efter ett tag piper den till igen och har då återfått kontakten, jag uppfattar inte detta heller utan tror bara den varnat för puls eller liknande. Såhär i efterhand resulterar det i att datorn inte kunnat spara korrekt positions data för ca 4 km, tråkigt för statistiknörden.

Ut på tredje loopen känner jag att solen och värmen börjat ta ut sin rätt men loopen sägs vara snabb och det går att ligga på bra. Det dyker upp lite tekniska partier men cykeln glider över dem bra, jag hämtar in en del ryggar som jag tappat under loop två. I en sväng får jag rullgrus-glid med framdäcket och är millimeter från att krasha, men lyckas klicka ur snabbt och stötta upp med foten.

Det rullar på riktigt bra och vi är en grupp om 5 personer som växeldrar i skogarna. Helt plötsligt dyker det upp en skylt som säger 5 km kvar till mål. Vafan, det stämmer ju inte, jag håller ju koll på min GPS och där står ju bara 55 körda kilometer. Då går det upp för mig att GPS stöket tidigare på andra loopen troligen har gjort att kilometerdata inte sparats pga satellitproblem.

Nu gäller det att ge allt som finns kvar då det inte är långt kvar till mål. Jag passerar 4, 3, 2 skyltarna i en rasande fart, känns det som. Jag lyckades tappa ryggen på min CK X följeslagare strax efter 4km markeringen.

Jag kämpar på fram till Lida där vi vänder uppför serpentinvägarna till målområdet. Det var riktigt tungt de sista klättringarna när man hörde speaker och sorlet från målfållan och visste att det handlade om endast hundratalet meter. Jag kämpade på, ställde mig upp och körde förbi en person i sista klättringen. De som legat och flåsat mig i ryggen är nu inte längre hack i häl.

Jag rullar igenom målet på 2:49 och plats 38 i H30. Jag är inte helt nöjd med tanke på att jag fegat på andra loopen. Efter att ha pratat med frun i telefon så blir jag lite gladare då jag hör att jag återigen lyckats klättra några placeringar jämfört med tidigare tävlingar. Det tar sig med andra ord!

(bild från happyride.se)

Jämthjulingen 2017

Sveriges nationaldag firades liksom tidigare år med att cykla Jämthjulingen. Ett trivsamt motionslopp som ändå har lite tävlingsinslag då det är många skarpa cyklister som tar tillfället i akt när det anordnas något på hemmaplan.

Jag tycker också att det är trevligt att varva den vanliga mountainbike träningen med lite fartfylld klungkörning. Jag är ju relativt ny på racer men tycker ändå att det är riktigt skoj och jag lär mig otroligt mycket. Taktiken i det hela är också annorlunda än mtb.

Till skillnad från Vårloppet så lyckades jag hänga med när ”tåget gick” och klamrade mig fast vid klungan. Det var lite motvind från stan ut till Brunflo men det gick undan ändå.

Det blev lite småryck i början när man ville testa av läget, lyckades hänga med och täppa till när de sprintade iväg. I ett bra ryck gick tre glada herrar ifrån klungan och seglade iväg tillsammans, vi kom aldrig ifatt dem.

Det var stökigt i klungan med mycket gruffande, puttande, spottande och allmänt otrevlig stämning. Inget som hör hemma här, tycker jag. Jag har bett arrangören kontakta de som ansvarar för cykelteamet som misskötte sig. Som följd av detta blev det två eller tre krascher efter vägen, otroligt illa men glad att jag klarade mig.

Jag lyckades hänga med tätklungan hela vägen runt samt över Vallsundsbron, vi snittade 45km/h över den 1.6 km långa bron. Ni som har cyklat över den vet hur jobbig den kan vara och i dessa farter blir det än jobbigare.

Jag körde i mål som tionde person på tiden 0:58:10 och hade en snittfart på 39,9km/h runt banan. Jag lyckades köra om några precis på upploppet och hämtade in mitt mål på topp 10.

Nu siktar jag framåt mot helgen och tredje deltävlingen i Långloppscupen. Denna gång väntar Lida Loop.

Långa Lugnet 2017

Redan i lördags blev jag orolig när jag såg väderleksrapporterna, det var sol och värme som skulle vänta mig under färden runt Långa Lugnet. Jag vet att man inte skall gnälla men det var nästan för varmt för en norrlandpojke som knappt fått cykla i kortkort ännu. Känslan försvann aldrig riktigt och jag var inte super-peppad inför starten då jag visste att det skulle bli riktigt jobbigt och varmt, jag försökte vätska mycket innan loppet.

Jag hade med mig familjen ner till Dalarna, superskoj med teamet. Vi anlände till Borlänge där vi skulle bo på lördag förmiddag. Ja, vi blev tvungna att bo i Borlänge då man lyckats lägga tävlingen samtidigt som en stor innebandyturnering så boende på tävlingsorten var bara att glömma.

Innan racet så gick vi runt på varvnings-området och tittade efter lämpliga platser för lagning av vatten/sportdryck. Vi hittade bra platser där vi passerade efter första och andra loopen. Frun fick sig en snabbkurs i lagnings-teknik och vi spanade var man kunde fylla flaskorna med isande vatten. Tur var väl det, vattnet behöves verkligen för att både kyla in- och utvändigt.

Enligt termometern i cykeldatorn pendlade tempen mellan 25 och 29 grader utefter banan, det blåste på vissa ställen men det var bara skönt och svalkande. På vissa kalhyggen kändes det som att cykla in i en vägg där luften stod still och solen gassade på, ljuvligt men superjobbigt.

Racet då, jo jag blev lite boxad i starten och kom sent ut till ”mördarbacken”. Jag fick några sista minuten tips av Hasse att det var hårdare och mer lättrullat ute i högerkanten på backarna så jag tog till mig och drog ut till höger och började klättra och lyckades nog hämta in några placeringar redan där.

Första loopen var snabb och vi rullade på bra, en fin blandning av skog, grusväg och stig. Banan var mycket snirklig och ”stökig” på sina ställen men jag var stark uppför och försökte hoppa från rygg till rygg på de snabba partierna som är min styrka.

Jag hade ställt in mig på att första loopen bara skulle vara ca 20km lång men den slutade på närmare 28, så det blev en liten miss av vattenransonen men det löste sig med flaskbyte på varvningen. de flow:iga partierna nerför inför varvningen, tror de kallar den gamla mormor(?), var skoj och man kunde flyta med fint i svängarna.

Ut på andra loopen blev det stökigare och den gick i stig och elljusspårens tecken. Det var skoj men jag gjorde många dåliga linjeval och tappade lite moment på vissa ställen, jag måste verkligen våga ta för mig mer och lyfta blicken lite till. Det uppstod också proppar på några ställen i skogarna där flera hoppade av och sprang tvärs över lederna, vilket gjorde att man fick stanna upp och tappade värde full kraft och fart.

In på tredje loopen kände jag att nu är det bara köra hårt så länge kroppen pallar med. Enligt ryktet skulle tredje loopen vara mer i min smak med snabba lättrullade spår på grus och elljusspår. Mycket riktigt uppfyllde loopen mina önskningar men hettan hade gjort mig riktigt seg i överkroppen vilket gjorde att jag inte orkade hålla takten uppe sista milen.

Backarna verkade aldrig heller ta slut, det var en kille som låg bakom mig in i sista backarna som konstaterade samma sak. Jag tänkte på piggelin-glass och vatten mot slutet, när jag såg målområdet så fick jag lite extra kraft och tryckte på det som gick över de små kullarna in på målområdet.

Målgången var lite konstig måste jag säga, först upp mot målfållan som låg uppe på en höjd, för att sedan rulla ner igen och göra en kort runda på innerplanen för att sedan ta samma backe upp igen till målet som låg på höjden. Familjens och Helena/Hasses hejande peppade mig att trycka till lite extra trots att jag helst hade velat lägga mig ner på backen.

Jag gick in som 42:a i H30 (av ca 65 startande) och 186:a totalt, inte helt nöjd men jag fixade det och får kämpa ytterligare på nästa race. Som referens så hade jag kommit på 5e plats om jag kört motion. Jag får vara nöjd trots att jag helt klart kunnat prestera mer om jag inte segnat till sista biten. Benen var inte slut, snarare överkroppen och huvudet som led pga värmen och spänningar.

Kan sammanfatta tävlingen som jobbig, intensiv och väldigt varm. Ser fram mot att förbättra denna tiden nästa år då jag nu känner till banan lite mer.

Vårloppet 2017

I helgen blev det spontantävling på Racer. Det är Storsjön Runt som anordnar ett vårlopp där man får väcka kroppen under roliga former i början på säsongen. Loppet är lilla varianten av Storsjön Runt, dvs 80km

Här uppe i Jämtland har det just blivit Vår och under Söndagen var det, trots dystra väderleksrapporter, strålande sol och blå himmel. Det blåste dock en del vilket skvallrade om att det inte skulle bli några rekord tider.

Jag cyklade in till starten som uppvärmning, ca 17km, det var skönt att skrämma igång kroppen lite då jag kände på mig att loppet skulle bli tufft.

Väl på start så rullade vi med Masterbil genom centrum ut till Odensala, det var en riktigt trist transportsträcka på 20km/h som varken gjorde från eller till. När bilen lämnade oss så blev det direkt körning om täten, cykeldatorn visade en spik på 52km/h en kort stund.

Jag kom med dåligt och i rycket får jag en smäll i ryggen, det är min kotförskjutning som inte tyckte om min snabba manöver. Efter ett par hundra meter ordnar kroppen till sig men jag är avhängd av frontklungan.

Jag försöker jaga ikapp men ligger mest själv och klyver motvinden. När vi cyklat ca 25-30km så kommer jag ikapp några som droppat av klungan. Vi växeldrar i ca 10 km. Vi växlar mellan 30km/h och 35km/h beroende på vem som drar. efter Vallsundsbron är det två jobbiga stigningar, där tog jag min chans och skakade av följeslagarna och fick återigen köra solo.

Jag var kände mig stark trots nederlaget i starten och motvinden. Jag såg folk framför mig och kämpade på för att hinna ikapp och körde om dem. Vid 5 km från målet ser jag ytterligare en avknoppad klunga på 3 personer, jag försökte jaga ikapp dem och var bara 20 meter bakom innan sista stigningen upp till målet.

De spurtdrog varandra uppför så jag hade ingen chans att hinna ikapp. Jag slappnade av lite men körde ändå på då jag såg att klockan skulle kunna stanna under 2.30 om jag kämpade sista biten, vilken den också gjorde.

Jag slutade på plats 10 totalt, enligt plan, och plats 8 bland herrarna.

Efter racet trampade jag ur benen i medvinden hem, det var riktigt skönt när temperaturen klättrade upp mot 20 strecket. En lite cykelbränna lyckades jag också få på köpet.

Roligt att göra något annat och få utmana sig lite.

Billingeracet 2017

I helgen har jag och familjen varit i Skövde. Jag har kört Billingeracet som är första deltävlingen i Långloppscupen.

Inför racet har jag försökt läsa på och höra mig för hos de lokala cyklister som har kört banan tidigare, hur de tyckte den var och vilken typ av cykel jag skulle satsa på. Flera vittnade om en ”skrämmande”, teknisk och jobbig bana. Race-filmerna på Youtube var inte heller nådiga där det regnar och cyklister ramlar till höger och vänster.

Efter mycket velande efter Lidingöloppet beslöt jag mig ändå att åka ner och delta. Det var en fin resa ner, finväder efter vägen och gräs och skogar blev bara grönare och grönare vilket gav en skön känsla i kroppen.

på tävlingsdagen var jag ut och trampade igång benen vid 9 tiden på morgonen, racet startade 11. Det var lite annorlunda upplägg med att lägga cyklar i fållorna, det fick man göra först 15 minuter innan start.

Jag startade i fålla 4, som alla ”nybörjare” får göra. Väl iväg börjar det med en rejäl stigning på asfalt och sedermera skog och singletrack. Jag var avvaktande första 25% av racet och tvekade på några ställen i början vilket gjorde att jag nästan gjorde en volt över styret. När den incidenten inträffade sade jag åt mig själv att sluta fega och blåsa på.

”Det är ju fan inte farligare än en skogsrunda på Frösön” sade jag till mig själv. Efter det peptalket så gick det å mycket bättre och jag släppte alla skräckhistorier jag hört/sett och körde på enligt det jag såg framför mig.

Jag hade en klunga på 3-4 man som jag låg med mest hela racet, som vanligt låg jag och drog mycket i de snabba gruspartierna och fick draghjälp på de stökigare partierna. Flow-stigarna i skogen var hur roliga som helst.

Sista backen upp till målet var inte att leka med, jäklar vad benen skrek av mjölksyra. Men jag är glad att jag kämpade på, slog ner blicken i backen och bara trampade på. Det var många som klev av och gick vilket måste vara ännu drygare. Jag hämtade nog in både tid och placeringar där.

Det var en tuff bana men inte så himla teknisk som den framställs. Jag hade nog kunna lega på mer i början och tjänat in en 5-10 minuter på totalen. Det var tufft med tanke på längden och den sista stigningen.

Jag kom i mål på plats 44 av 75 i min kategori (H30) och 183 av ca 700 totalt. Jag är nöjd med tanke på att jag tvekade innan, fegade i början och släppte loss på slutet. Jag har fin statistik och de jag klättrar i personer jag mäter mig mot.

Jag fick hela 7 poäng i Långloppscupen vilket är skoj, jag är iallafall med och är just nu rankad 43a. nu blickar vi framåt mot Långa Lugnet som är om två veckor.

Lidingöloppet MTB 2017

Så var tävlingssäsongen igång på riktigt. Första tävlingen för i år blev Lidingöloppet. Jag reste ner redan i fredags för att få en lugn morgon på lördagen och kunna tagga upp.

På tävlingsdagen cyklade vi ut från city två timmar innan start. Det blev lite minglande innan det var dags att lägga cykel i fållan och värma upp. Det var häftigt att få stå med eliten och starta i tävlingsleden för första gången. Jag tittade och försökte lära/göra som alla andra, anpassa mig till omgivningen.

När startskottet väl gick var det bara att hänga på, rös lite då den höga pumpande musiken skickade iväg oss. Jag lyckades dock hamna precis bakom dem som vurpade mitt på asfalten så det blev trixa sig runt och jaga ikapp. Sedan blev det korvstoppning vid vänstersvängen från bilvägen upp i skogen.

Efter dessa passager var det ett ända långt jagande hela resan till mål. Många kördes om men jag lyckades nog ligga med en handfull likasinnade av och till genom hela loppet.

Vid 45km blev det en krash mitt framför mig så jag blev stoppad och förlorade värdefulla sekunder vid stannande och igångdrag. De som ramlade skadade sig inte så vi behövde inte stanna helt. Olyckligt för dem då de blev stående flera minuter.

Det var jobbigt men riktigt roligt, det var fina förhållanden och inte lika varmt som 2016. Jag kom i mål som 119 i klassen och 150 i hela racet på tiden 2 tim och 32 minuter. Jag skalade av 20 minuter mot förra årets tid och det får man ju vara nöjd med.

Trots detta är jag inte helt nöjd med prestationen, jag hade siktat på top 100 och kände efter racet att jag kunnat gett lite till. Hade det inte varit från stoppen som blev så kanske jag kunnat kommit lite högre.

Jag får skylle lite på premiärnerver och rädslan att vara ivägen också, men det är ju bara ta för sig nu när man ser att de som tävlar inte alls är så mycket bättre än topp cyklisterna i tex motionsklass.

Nåväl, första tävlingen för i år många mer tävlingar väntar framöver.

Swe Cup till Östersund

Idag fick jag veta att vi fått chansen att anordna två deltävlingar av SweCup MTB här i ett Östersund tack vare Frösö IF. Det är häftigt att vi får chansen att visa upp vår vackra natur och omgivning för alla inom svensk cykelsport.

Förhoppningsvis kommer detta att vara en språngbräda till fler tävlingar här i de norra delarna av Sverige. Det känns bra att det också fixas en ”riktig” cykel arena på min hemmaplan också, nu kommer det ju troligen bara att anläggas banor men det är något iallafall.

Jag ska definitivt försöka att få en startplats i någon av tävlingarna inför eller efter eliten.

Läs mer här

Ny cykelklubb

Jag har nu beslutat mig för att byta cykelklubb.

Från och med nu kommer jag köra för Östersunds CK. Det känns bra och har redan fått bra kontakt med personer i klubben och kommande säsong skall bli rolig att genomföra i klubbens namn.

Under klubbens årsmöte blev jag också invalda i styrelsen som Kassör. Kombinera två intressen, cykling och ekonomi blir väl en oslagbar kombo får en hoppas.

År 2016 i backspegeln

Nu är det den tiden på året när man skall försöka blicka bakåt och summera året som gått med ord. Det är inte det lättaste! Nedan är några av reflektionerna som jag tar med mig från året.

Gott nytt år till er alla.

Träning

Vilket fantastiskt träningsår det har varit. Jag har tränat riktigt hårt och har verkligen lagt alla de där extra timmar i gymmet och i sadeln. Jag har blivit mycket bättre och nått mina mål för 2016, nu blickar vi framåt och tar fram nya spännande mål för 2017. En liten shoutout till en av mina topp tränings kompisar Helena som också nämns i filmen ovan, vi har sammanstrålat många gånger tack vare Happy Ride communityn.

I filmen kan man även se lite av min statistik från Strava, ja jag är en Strava knarkare. Statistiken är bara från tiden i sadeln, jag antar att jag har ca 90 timmar med regelbunden gym pass också.

Jag är riktigt stolt och glad över mina resultat i år!

Jag har köpt nya cyklar och har ansökt om en tävlingslicens för att ta min cykel-karriär längre under 2017. Jag längtar redan efter att få komma ut och tävla, träffa och hänga med alla fantastiska cykel personligheter runt om i Sverige.

Familj

Detta år har varit riktigt speciell på många sätt, sätt jag inte vill skriva om här. Det fina är att relationerna med min familj och barn har blivit mycket bättre under 2016. Jag försöker också att prioritera att vara mer med barn / familj, vilket känns bra.

Jag har försökt börjat prata mer och försöka att uttrycka all rädsla och ångest som har haft hängande över mig detta år. Ja, jag har haft ett riktigt mörkt och hårt år.

Jag har också vuxit i år och börjat lyssna mer på mig själv och min familj, det är en positiv effekt. Jag har anammat mindfullness och kommer att arbeta med att återuppbygga min självkänsla under 2017.

Arbete

I förra årets årskrönika skrev jag att jag skulle byta arbetsplats under januari, bytet till GDM visade det sig vara ett riktigt dåligt val och jag har inte alls blivit väl behandlad av varesig chefer, medarbetare eller bolaget i stort.

Jag vill inte skriva om det så utförligt här men det var ett riktigt dumt drag som har påverkat mig hela året och har varit den främsta orsaken till min depression och att jag mått dåligt.

Jag har nu sagt upp mig från min nuvarande position och jag hoppas att framtiden kommer att bli bättre.

Jag hoppas veeerkligen att 2017 kommer bli MITT år.

Rapha Festive 500

Wow, jag gjorde det!

Under december bestämde jag mig för att gå med i Strava och Rapha’s utmaning som kallas #Festive500. Utmaningen går ut på att cykla 500km mellan jul och nyårsafton (8 dagar).

det kanske inte låter varken långt eller jobbigt men då jag bor i norra delarna av sverige har vi faktorer som inte gör det lättare. Under dessa åtta dagar har jag kämpat med en ”mancold”, regn, kräksnö, oplogade vägar, hård vind (storm), mörker och isiga vägar.

Jag har också genomfört utmaningen på min gamla fulldämpade cykel. Vi kan kalla henne för järnhästen, då den väger mycket och med vinterdäck och vintermundering väger ekipaget ännu mer. Jag har också som bekant ett fulltidsarbete och barn vilket komplicerat tillvaron lite också.

Mitt i utmaningen när allt verkligen kändes tungt funderade jag på att ge upp. ”det är inte värt det bara för en liten utmaning ingen bryr sig om”. Det regnade och blåste och motivationen var inte alls på topp. Men jag satt ner och rpatade med min underbara fru som fick mig på andra tankar, hon peppade mig till att fortsätta och klara av utmaningen. Vi planerade om rutter och tog med oss väderleksrapporterna in i planeringen.

En strikt plan och många motiverande ord fick mig att genomföra hela veckan. Jag cyklade till och från jobbet, samt tog lite längre rundor på lunchen.

Jag är riktigt stolt över att ha klarat av utmaningen trots alla omständigheter runtomkring. Det är en rolig utmaning som jag önskar fler hade deltagit i. Jag var nog ensam i Jämtland att anta utmaningen iallafall. Jag skäms inte för att säga att jag grät en liten tår när jag rullade in hemma efter sista passet, otroligt stark känsla när kroppen är helt slut.

Du bör defentivt testa utmaningen nästa år. Även om det var tufft så byggde det karaktär och pannben.

Trasig hand

Igår morse lyckades jag krasha med min cykel på en isfläck i början av ett distanspass. Jag ramlade 5 km hemifrån, jag kände redan när jag begav mig ut att jag borde lagt på vinterdäck, årets första riktiga natt-kyla och blöta väglag har gjort det riktigt halt. Jag ignorerade såklart känslan och fick nu sota för det.

Krashen inträffade när jag skulle cykla över järnvägsövergången i ope. Jag svängde lite lätt på plankorna/ribborna som ligger mellan spåren utan att tänka mig för. I svängen så släpper framhjulet och jag slår en sidovolt och ramlar md huvud och hand först rakt ner i backen.

Jag ställde mig upp och hade riktigt ont i både arm, ben och huvud men borstade av mig och trampade vidare. Jag kände att något inte var helt bra i handen då smärtan aldrig riktigt avtog. Jag fullföljde dock hela distanspasset på 65 km. Inte alls smart!

idag var jag till sjukhuset och kollade upp handen då den svullnat upp och det känns inte alls bra. Efter undersökningen kom de fram till att jag förstört ligament mellan finger och hand-benen.

Så nu blir det gips i 3 veckor och jag hoppas att jag slipper det efter bar 3 veckor, känns det inte bra kan det då bli ytterligare tre veckor. Riktigt ledsen att inte kunna fortsätta träningen som jag nu kommit in så bra i.

Locknetrampet 2016

Idag har vi kört Locknesjön Runt.

Väderleksrapporterna talade om lätt regn och blåst, jag var inte alls på hugget för att cykla när jag steg upp. Men efter att klivit upp och gjort alla förberedelser och taggat upp infann sig lite finare väder och jag kände mig redo med en bra känsla i kroppen.

Lockesjön runt är en förhållandevis liten tävling, eller motionslopp som det heter. Det är ett familjeevent med klasser för stora som små. Jag körde den längre sträckan på 47km. Det var ändå med några skarpa cyklister så det kändes kul att få kämpa.

Efter starten tog jag täten och höll en hög hastighet de första milen, jag höll lite högre fart för att skaka av mig så många som möjligt. Det fungerade och det var endast jag och min vän Fredrik som var kvar i frontklungan. Vi slog av lite på takten och drog varandra i omgångar, jag drog nog lite mer eftersom jag gillar att ligga i fronten.

Vi var båda riktigt starka men valde att inte göra några attacker, vi pratade och körde på hela racet. Vi korsade mållinjen samtidigt och delade på förstapriset, äran. Vi slog också rekord för tävlingen med en tid på 1 timme och 29 minuter. Det var tydligen 5 minuter snabbare än tidigare rekord.

Sammantaget en riktigt rolig dag med en riktigt bra känsla i kropp och knopp.

Cykelvasan 2016

Wow, vilken helg jag har haft!

Jag har varit i Dalarna och kört Cykelvasan 95km. Jag har ju haft denna tävling som mål hela året och nu skulle jag äntligen få bekänna färg och se om träningen gett den utdelning som jag önskat.

Cykelvasan är ju den största tävlingen i norden med mer än 12.000 deltagare som cyklar mellan Sälen och Mora. En riktigt stor apparat med andra ord.

Jag har ju, som de flesta vet, kört en hel del tävlingar i år för att försöka få bättre startplats på Vasan. Man seedar ju upp sig mde hjälp av bra prestationer i andra tävlingar. Jag har lyckats kämpa mig ner till startgrupp 8 och startar tidigt, redan klockan 08:45 på morgonen.

Tävlingen gick superbra, jag hade en välpresterande cykel och kroppen var verkligen på topp. Alla mina förberedelser gav utdelning och jag cyklade igenom portalen i Mora på tiden 3tim och 13 minuter. Jag cyklade med andra ord 1 timme och 4 minuter snabbare än förra året, jag slutade på plats 117 av nästa 11.000 deltagare. Det kallar jag utveckling.

Jag är mäkta stolt över mig själv och att jag faktiskt kämpat hårt för att uppnå detta, det är fantastiskt vad mål och dedikation kan göra för ens prestation.

Målet för nästa år är att skala av ytterligare ett par minuter. det är inte omöjligt att komma under 3 timmar. Såhär efter en stor urladdning känner man sig tom och har inget riktigt att fokusera på, det kommer men man letar efter något som skall ta vid.

Nu siktar vi på några mindre tävlingar på hemmaplan och sedan börjar uppbyggnad för 2017.

Once you fight for it, nothing is impossible.