Säsongen 2018 är nu över

Nu var det ett tag sedan jag skrev här och det av förklarliga skäl. Inget tävlande och heller inget matnyttigt att skriva hem om. Men jag lever så ni behöver inte oroa er.

Efter Cykelvasan så hade jag planerat att delta i några fler tävlingar, både Karlstad XC och Västgötaloppet. Såhär någon månad efter vasan så har luften helt gått ur mig. Jag är såklart oerhört ledsen och besviken.

Träningen går bra och jag har plockat upp både löpningen och även börjat simma. Jag har ett litet tävlingssug men där stannar det, tyvärr.

Jag får sikta på 2019 istället och försöka bygga upp både suget, det mentala och kosten för att göra det till en betydligt bättre säsong än 2018.

Det har varit en rolig säsong men samtidigt otroligt jobbig, tänk vilket väder vi har haft med många cykeldagar och värme som slår det mesta. De tävlingar jag ställt upp i har alla varit roliga men väder och huvudet har inte alltid varit till min fördel.

Den sista anhalten är Rapha 500 i mellandagarna, det ser jag fram mot! Får hoppas det blir en fin vinter med lagomt mycket snö och välplogade vägar.

Jag skall göra en hel del förändringar till 2019, mer om detta kommer i framtida inlägg. Jag tror det blir en del landsväg också nu när MTB blivit så hett att alla skall hålla på med det och dessutom har så enkelt för det.

Jag skall försöka ta mig in i Skoda Cyclingteam också. Min ansökan från förra året har förfinats och hoppas såklart på att få komma längre i processerna inför 2019.

Det kommer också bli ett byte av klubb inför nästa år, det har jag flaggar lite för tidigare. Jag behöver utvecklas, utmanas och hitta nya vänner. Det har jag inte lyckats med idag. det innebär också att jag kommer avsäga mig vidare styrelseuppdrag i min nuvarande klubb.

Det blir givetvis en insats för att göra min bästa cykelvasa under 2019, året då jag SKA under 3 timmar. Nu börjar arbetet inför det målet!

Jag ska försöka dela med mig lite mer hör på bloggen kring min träning och det upplägg jag kommer köra på. Jag har plockat lite godbitar som skall utgöra min träningsplanering inför 2019.

Jag har investerat i en Monark som skall hålla mig sällskap under vintern och dessutom är jag anmäld och skall delta i en kurs kring kost/nutrition för prestation. Det skall bli superskoj att lära sig mer och finslipa och optimera för bättre prestation och resultat.

Sedan kommer jag köra på med löpning, simning, längdskidor och cykel för att bygga upp en fin form inför nästa år.

Så jag hoppas ni vill hänga med på lite kortare men mer nördiga inlägg framöver. Hör gärna av er!

1

Cykelvasan 2018

Jag har precis varit ute och cyklat ur benen, det blev 2 mil i snabbtempo och sedan 1 mil lung av-rull. Nu sitter jag och frun och tittar på SVT’s sammandrag av Cykelvasan 2018. En fin produktion med fokus på eliten och några motionärer där glädjen och folkfesten belystes.

Jag har funderat på hur jag skall sammanfatta Cykelvasan på bästa sätt. Tävlingen har ju trots allt varit mitt största mål på säsongen och allt jobb jag har lagt ner under året har varit med fokus på denna tävlingsdag.

Jag kommer inte på något bra sätt att vägleda in er i min historia så det får bli en klassisk race-report med varning för mycket text.

Målet med Cykelvasan 2018 är ju att slå min fjolårstid och komma under den magiska 3 timmars gränsen. I fjol körde jag på 3:04 officiellt, men 3:03 från startbåge till målbågen (dvs om man räknar bort stillastående i starten). Med tanke på uppladdning och hur formen känns så borde inte 2:59 vara ett problem för mig.

Redan i Tisdags, efter jobbet, packade vi bilen full med cyklar, mat och packning och begav oss ner mot Lofsdalen där vi mellanlandade i stugan innan vi på torsdagsmorgon skulle bege oss vidare till Sälen och Lindvallen.

Vi hade trevliga dagar i Lofsdalen trots att vädret växlade mellan sol och regn. På Onsdagen körde jag mitt sista hårda pass inför Vasan. Det blev Lofssjön runt (42km) i tävlingstempo, det gick undan trots motvind i alla riktningar och jag pressade 30,5km/h i snitt själv under passet. Formen sitter där, skönt! Jag försökte vila och ladda med både bra dryck och mat för att ge kroppen bästa förutsättningarna.

På Torsdagsmorgnen packade vi återigen in i bilen och snurrade ner till Lindvallen och den lilla mysiga stugan på Fräkenvägen som vi hyrt. Perfekt för vår familj med gångavstånd till både tävling/mäss-området men också lunch och aktiviteter vid Gustavstorget.

Vi spenderade dagarna med att strosa runt på utställarområdet och engagera barnen i olika aktiviteter. Vi hittade de olika pumptrack spåren som barnen blev förälskade i, de har kört otaliga varv där senaste dagarna, även jag blev lite fast och körde ett par varv.

På fredagen deltog barnen i ”barnens vasalopp”. De var riktigt nöjda efter genomförda lopp och de tyckte det var häftigt med så mycket folk både på och vid sidan av banan, det gav lite extra kraft tror jag när alla hejjade och peppade dem framåt.

Därefter kikade vi på sprinten som blev rafflande och spännande. Efter tävlingarna så smög jag på mig träningskläderna och cyklade ner och körde 4 varv på sprintbanan även jag! Måste säga att det var riktigt skoj och något jag skall träna mer på, kortare rundor men mer fart och explosivitet.

Väderleksrapporten inför helgen hade växlat mellan regn och solsken beroende på när man kollade rapporterna. Fredagen var regning som attan så de stackare som körde öppet spår fick en blöt och kall resa. Hur skulle lördagen bli då? Mobilappen för SMHI gick varm på fredagen kan jag säga, det såg lovande ut med sol och lite kantvind.

Uppladdningen var kanon, jag hade en bra feeling i kroppen när jag lade mig på Fredag kväll. Jag sov lite halvdant och vaknade strax innan klockan ringde kl 05:45. Tävlingsritualen tog vid och jag klädde mig, åt frukost och satte i mig vatten och sportdryck innan jag rullade ner till Berga By vid 06:50.

Nerverna var på spänn och man kände vibrationerna i luften nere på startområdet. Jag gjorde några test-ryck på transporten fram till start, benen kändes starka och bra.

Väl på området slängde jag in cykeln direkt i fållan. Mycket folk på plats redan och jag hamnade bra till i ledet. Jag träffade på lite bekanta ansikten och snackade skit innan det var dags att dra av sig överdragskläderna och skicka väskan med lastbilen. Jag ryser lite när vasalopps-ledmotivet spelas innan damernas start, jösses vilken adrenalinkick jag fick.

Jag tittade på damerna som susade uppför backen innan jag tog plats i fållan, gjorde i ordning cykeldator, skor med mera. Speakern började räkna ner och pang, så går starten!

Precis som tidigare år så rullar täten iväg medan vi är många i led 2 och 3 som står och ser på innan vi ca 1,20 senare får börja röra oss. Frustrerande att veta att man på förhand har förlorat några minuter på de som står längre fram.

Vi svänger ut i startbacken och jag försöker direkt positionera mig bra för att kunna ladda på uppöver. Tyvärr är det extremt trångt i år och alla ligger i bredd utan att lämna något spår lite öppet.

Det är svårt att köra om. Jag skriker och tjoar att vänsterspåret skall vara för de som vill köra om/snabbare. Några surgubbar muttrar i spåret men skakar av mig det och försöker hitta luckor istället. ”Det går för sakta” – skriker jag.

Det slutar med att jag viker över längst ut till höger och kör om där, eftersom det går saktare i vänsterspåret. Jag kommer fram hyffsat men fastnar i en stor klunga där det är svårt att komma om. Det går fort men jag vill köra ännu snabbare – Frusterande!

Upp till Smågan ligger det stora fältet i 2-3 filer och kör. Det går lika fort i båda filerna och jag försöker ropa att lämna plats för de som vill köra om bakifrån, inget gehör alls. Det är bara ligga med och köra på.

Jag får några luckor innan det täpps till igen. Såhär håller det på fram till Mångsbodarna. Jag får några enstaka luckor men det är svårt att köra om. Det ser man också på mina tider på Strava där segmenten fram till Mångsbodarna är sämre än i fjol.

Från mångsbodarna och framåt får jag köra på i den fart jag vill. Jag hoppar från rygg till rygg. Det går bra och jag känner mig stark, jag ligger va 1-2 minuter före min fjolårstid, skönt att attackerna gett frukt tänker jag.

Jag seglar genom kontrollerna och hör familjen hejja på mig vid två tillfällen efter vägen. Jag blir lite känslosam när jag tänker på hur underbara de är som stöttar mig i detta.

Jag kör riktigt bra och hinner tänka mellan varven att jag har bra teknik, är stark och kör snyggt och smart. Jag är stark uppför och hjälper till att dra tåget flertalet gånger, långa sträckor. Det är kul när man får hejjarop bakifrån ledet.

Det går fort fram till Oxberg, men mellan Oxberg och Hökberg händer något med mig. Jag börjar må illa och slår nog lite omedvetet av på takten. jag ger allt som går men kroppen stretar mot lite. jag försöker dricka och äta lite men jag får inte i mig som jag ska. Jag ger allt jag har och kämpar på, är stark uppför men lyckas inte hänga på några som kör om.

Jag ser på klockan att mitt avslag har sänkt medelhastigheten och att det blir svårt att slå 3 timmars gränsen. Men jag ska försöka.

Det går lite upp och ner de två milen som återstår. Jag försöker trycka i mig dryck och en gel för att klara mig men jag inser att det kanske bara gör saken värre. Fortsätter med sportdrycken bara.

Jag undrar vad illamåendet beror på? Jag får för mig att det är pga bananen jag åt innan start, jag blev såhär för två år sedan också och då, liksom nu, åt jag banan på start.

Jag blir omkörd av fler och fler men inser att ska jag överleva måste jag ta det lungt och nästa tåg som kommer förbi hänger jag på och ligger på hjul för att få upp faten utan att slita för mycket. Nu är det en mil kvar och där brukar det vara lättåkt och snabbt.

Jag hakar på bra och får upp farten, illamåendet har släppt så jag har kunnat pressa lite mer, men på gräs-rallyt in i mora-parken tappar jag dem och illamåendet kommer tillbaka.

Jag kämpar på upp över broarna och svänger sedan in på målrakan. Hämtar in en position men är otroligt besviken när jag tittar ner på klockan. Jag rullar fram till ungdommarna som delar ut medaljer och sedan fram till de som plockar av chippen, flera medresenärer kommer fram och säger ”bra kört” men jag kan inte ta in det.

Jag försöker hålla tillbaka tårarna när jag vandrar genom myllret av cyklister. Alla ser så glada ut och stämningen är god. Varför kunde inte jag hålla ihop det och få göra en bra prestation också.

Jag träffar familjen och har svårt att hålla tillbaka vad jag känner. Besviken kramar jag om mina barn och vi letar oss en plats att sätta oss en stund. Jag tänker på vad som hänt och hur jag kunnat agera annorlunda.

jag koller statistiken (jag är ju en sucker för sådant) och ser att jag i princip körde på samma tid som förra året. Missförstå mig rätt, det är en bra tid, men jag spände bågen för något som var lite bättre.

Hade allt klaffat, dvs att jag fått gå fritt på de partier där det blev proppar och att illamåendet inte kommit så hade jag klarat det. kanske med några sekunders marginal.

Nu blev tiden 3:05 och jag kan inte glädjas åt det. Jag är nöjd då det egentligen inte är en förämring men otroligt besviken att jag inte lyckas nå mitt mål.

Jag stöter iho med lite lokala ansikten hemifrån stan och alla är glada. Bra tider på de flesta och personliga rekorden har haglat. men inte för mig.. -FAN.

Vid analys av resultatlistorna ser jag ut att bli 2a bäste jämte efter P.Lind från Åre som körde in under 3 timmar. Han är å andra sidan en riktigt stark ex. elitskidåkare.

Så för att sammanfatta så är jag nöjd men otroligt besviken, besvikelsen bevisar kanske att detta är något jag verkligen brinner för och bryr mig starkt kring även fast det bara är sport.

Men som frun berättade för mig på kvällen när familjen myste vid pumptracken, – ”Det kommer ett lopp 2019 också, bara att ladda om och göra det bästa av saken”.

Så med det tackar jag för att ni orkade läsa såhär långt. Vasan är något speciellt och en riktig folkfest för såväl åkare som åskådare. Sveriges bästa logistik, arena och funktionärer.

Fantastiskt roligt att få dela denna upplevelse med så många.

(bilden kommer från uunderbara mtbfoto.se)

1

Finnmarksturen 2018

Då var det dags för den sjätte tävlingen i långloppscupen, Finnmarksturen. Jag har hea veckan gått och längtat efter helgen och kommande Vasa veckan. Det är något med att längta till lopp, med pirr i magen och en positiv men ändå nervös känsla.

Förra året gjorde jag min absolut bästa tävling och placering i cupen på just Finnmarksturen. Jag siktade på att göra en lika bra tid och prestation även i år.

Familjen åkte i vanlig ordning ner mot Dalarna på fredagen, tidigare avfärd denna gång då jag tagit ledigt för att inte behöva stressa. Vi bodde i Borlänge, smidigt och bra hotell byter man inte bort.

Jag spenderade lördags-förmiddagen ute i superfin dala terräng med underbara stigar och grusvägar. Jag skickade nämligen ut en fråga i Borlänge CK’s strava grupp där jag undrade om det var någon som kunde rekommendera/visa en fin runda. Jag fick napp hos en trevlig herre som heter Martin.

Martin drog med mig ut på tur tillsammans med 4 andra glada cyklister. Turen gick upp mot falun. Det var en såndär super-runda med drömmiga stigar som man blir varm och glad av att bara tänka på. Några pokaler på segmenten blev det också, vilket skvallrar om att formen är på G. Mer sån här cykling tack!

Natten mot söndagen sov jag lite halvtaskigt, det var varmt och jag drömde konstiga drömmar. Men jag vaknade en stund innan klockan och gjorde min tävlingsritual. En stadig frukost och sedan packade vi bilen och begav oss med bilen ner till Ludvika.

Väl på plats hämtade jag nummerlappen och fixade fast den på cykel och kläder. Därefter körde jag lite sprätt i skogarna för att känna på formen. Jodå, lika bra som i lördags.

Jag placerade min cykel i fållan, som nu blivit uppgraderad till fålla 2. Wohoo! det är många snabba och starka cyklister runt om mig och pirret i magen växer lite. Tänk om jag får chans att gå med och inleder med en riktigt bra start.

Det är grått och regnet hänger i luften. Det småskvätter lite men inget som stör.

Startskottet går och vi drar ut från arenan och vidare ut på asfalten. Det är högt tempo för att vara masterstart men såhär i efterhand var det snabbare start förra året. Jag hänger med bra på asfalten och de första grusvägarna. Fältet delas fint och jag tror mig snabbt hitta en bra grupp att ligga med.

Vi kommer in på första skogspartiet och där tar det tvärstopp, det går sakta och vi är en lång korv som ligger och åker i 10-12 km/h. Jag blir frustrerad när takten är så låg när vi nyss låg i 40-45km/h. Vi harvar på ganska länge och det blir lite jojjo effekt i skogen.

Underlaget är fint, inte superblött men lite fuktigt på sina ställen vilket gör att det slirar till ibland på hala stenar. Det syns och känns att marken är torr och att vattnet gärna lägger sig uppepå.

Vi kommer ut på lite bredare väg med lite stigningar, här får jag chans att köra om och klättra lite positioner. Där och då kändes det som att jag förlorade flera minuter och kommer ha svårt att göra bra ifrån mig. Jag jagar ikapp en ny grupp som kör lite snabbare, vi är några därifrån som gör en attack och bryter oss loss.

Jag kommer inte ihåg så mycket detaljer från banan men här och där känner jag igen mig och kan planera loppet lite mer. Backarna kommer jag ihåg och satsa bra uppför. Grusrallyt är jag som alltid stark på och lyckas både dra andra men också jaga ikapp andra.

I två närliggande utförskörningar har jag en herre (#4221) som kör som en idiot. Fläker in cykeln precis framför mig så vi hakar i styret och jag är nära att vurpa. Jag skriker på honom att se sig för. Jag kör om honom i en av uppförsbackarna men några minuter senare gör han samma sak igen. Kör om och fläker in sig utan att ha ropat eller aviserat att han kommer, även denna gång är jag mycket nära att krascha.

Denna gång blir jag riktigt förbannad och skriker högt vad jag tycker. Funderar om jag ska vara en riktig surgubbe och ta upp detta i mål, för sådär kör man inte, livsfarligt. i mål orkar jag itne engagera mig men hoppas innerliggt att han funderar på hur han kör i framtiden. Usch!

Vid mitten av loppet är det en lång asfaltsraka där frun skall langa vatten till mig. Jag ser dem på håll och känner att farten är hög. Ska jag lyckas ta flaskan. Känns som jag lyckas men tappar taget. Nåja, jag har ju vatten med mig så det borde räcka. Växla tankarna och bara köra vidare.

Jag kämpar på bra genom hela loppet, jag är avvaktande utför då det ofta är mycket lösa stenar och halt på de blötare partierna. Vete tusan hur jag ska öva upp den egenskapen. Risktagande kan ju slå fel men vill så gärna komma bort från att vara ”rädd”.  Jag är riktigt stark uppför och grusrallysträckorna älskar jag, det är kul att jag känner mig stark.

Finnmarksturens backar är riktigt dryga och jobbiga, in mot Leos backe vet jag vad som väntar. Tar det i min egen takt men försöker öven utmana och ligger några pedaltag över vad jag tycker känns okej. plockar några placeringar och slöpper förbi förste dam som kommer bakifrån.

Musiken i backen peppar en riktigt bra, och uppe på toppen är det underbara människor som rabblar mellantider och instruktioner för banans karraktär närmsta kilometrarna.

Sliten drar jag på utöver och hämtar in några bekanta ryggar. Nu är det inte många meter kvar till mål och vi varvar nu asfalt med gräs-plättar och lite grus. Några snabba knixar innan vi kommer in på ABB arenas gräs-plättar. Två av ryggarna drar iväg men jag plockar ett par positioner och lägger på en spurt för att hålla de bakomvarande bakom mig.

Kommer i mål och ser att det står 4 minuter bättre än föregående år på cykeldatorn. Superskoj! Kikar igenom resultaten och jag har bättre total placering men har haft fler snabba h30 killar framför mig jämfört med i fjol. Nåja, en bra placering blev det ändå och det ger bra med poäng i cupen vilket varit mitt mål.

Vi klarade oss från regnet och vädret var helt okej, lite blåsigt bitvis men det var skönt med lite fläkt när man var svettig.

Nåja, ett kanonrace och formen är på G inför cykelvasan som är om bara en vecka. Nu ska jag jobba två dagar innan jag och familjen drar upp till Lindvallen för Vasa uppladdning.

Detta var nog mitt sista lopp i Långloppscupen, vi får se om jag får för mig att köra ulricehamn i år. Jag får spana väderleksrapporterna och se hur utsikterna ser ut.

Nu kör vi!

(Foto av underbara mtbfoto.se)

2

Engelbrektsturen 2018

I helgen har vi varit i Dalarna och haft minisemester i samband med cykel-tävlingen Engelbrektsturen. Ett fint, snabbt och dammigt lopp i underbar terräng.

Jag berättade ju i förra inlägget om att jag funderade på att avsluta tävlandet för i år (för att fokusera på Cykelvasan istället) men att jag beslutade att köra ändå eftersom att jag redan anmält mig och betalat avgifterna.

Under de senaste dagarna har jag fått lite mer lust till cyklingen igen, siffrorna pekar åter uppåt och jag har känt mig lite mer sugen. Det är bra tecken och klokt att jag beslutade att köra ändå.

Senaste dagarna har SM i XCO och XCE gått av stapeln hemma i Östersund. Helena, en cykelbekant från stan, ställde upp i flera olika dicipliner och vann både guld och silver i D30 klassen. Riktigt häftigt och det gav också lite inspiration. Även Marie körde hem en sjätteplats i XCO Dam-Elit vilket är superhäftigt!

Nåväl! Vi åkte ner till Borlänge redan i Fredags och bodde över på hotell under helgen. Vi har bott på detta hotell tidigare och det är ett bra och trevligt hotell som passar familjen bra.

På lördagen drog jag ut och körde en 4-mils runda i Borlänges skogar. Jag körde samma runda som jag värmde upp med förra året, det är alltid roligt att se vad som hänt i skog och natur på ett år.

Eftermiddagen spenderades på stan, ikea, kupolen och sedan i poolen på hotellet. jag somnade med ett lugn i kroppen och sov ändå bra. En stadig frukost och sedan packade vi oss in i bilen och tog sikte på Norberg.

Det är ju extremt väder denna sommar med sol, värme och torka som följd. Även på tävlingsdagen var det riktigt varmt, det fläktade lite men man blev svettig av att bara cykla lite lätt.

jag värmde upp i norbergskogarna och kikade lite på start-sträckan innan det var dags att lägga in cykeln i fållan. Förra året gjorde jag ju misstaget att komma sent till fållorna och fick lägga cykeln längst bak. Trodde jag var ute i god tid i år men icke, man hade äppnat fållan tidigre och jag hamnade 1 led från slutet, ruttnade lite men försökte peppa och glömma det.

Starten går och det blir jojjo effekt och en slö start ut på grusvägarna. Det dammar så otroligt mycket och det ligger 3-4 rader bredvid varandra så man får inte göra många misstag för då kan det sluta illa.

Dammet blev tjockare och tjockare och jag fick sikta på framförvarande cyklist däck. framåt såg man inte mer än 1-2 meter. det var såklart många krasher som följd.

När vi kom ut på lite bredare väg och några uppförsbackar splittrades klungan upp ganska snabbt. Tyvärr lyckas jag hamna bakom flera personer som lägger sig i vänsterfilen trots att de inte skall köra om, ibland känns det som man gör det bara för att jävlas. Så lite skrik blev det under racet för att få komma fram och jaga positioner.

Jag kände mig riktigt stark uppför och på grusrally-partierna. Inte fy skam i skogen heller men glädjande att jag är stark där jag vill vara som starkast.

Jag hittade några ryggar att växeldra med men fick ta mycket ansvar och drog många bakom mig. Jag önskar dock att jag kommit fram bättre i starten och lyckats hänga på några snabbingar, då tror jag att jag kört lite snabbare också.

Banan var riktigt fin, lite omgjord sedan förra året men det var till det bättre har jag en känsla av. Det är kul att huvudet kommer ihåg så mycket detaljer från racet förra året. Vissa passager och stigningar kände jag igen bra och kunde planera attacker och köra om.

Familjen agerade vätskeservice utefter banan och dök upp på fler än det avtalade stället för att kasta vattenflaskor till mig. Det behövdes och var riktigt uppskattat i värmen.

Mot slutet av racet kom jag ikapp en del personer som hade det jobbigare än mig. Jag körde smart och effektivt och klättrade fler placeringar genom att köra smart och attakera på rätt ställen.

Några kilometer från mål kom dam-täten ikapp mig och jag klev snällt åt sidan för att sedan försöka hänga på dem. Lyckades bra en bit, sedan komm vi ikapp fler herrar där de återigen lägger sig i bredd och låser oss bakom. Jag tappar ryggarna och försöker slita för att komma ikapp in mot mål.

In mot upploppet är det långa snabba grus och asfaltspartier, jag låg på bra i jakten på de ryggarna som jag just tappade. Håller avståndet men når inte ända fram. Fokucerar på att hålla tätt bakåt istället. jag lyckas bra och kör i mål med en fin känsla i kroppen.

Med tanke på värmen och dammet så gjorde jag ett kanonrace utifrån mina förutsättningar. Lite sämre tid mot förra året, 2:40 i år mot 2.31 förra året. De flesta fick nog lägga på några minuter på fjolårets tid, så jag var inte ensam om att missa Personbästa.

Glädjande så lyckades jag klättra nästan 10 placeringar i H30-klassen. Jag har därför bättre poäng och ranking än förra året vilket är super-roligt. Jag försöker ju tänka bort hetsen och tävla mot mig själv.

Jag är otroligt imponerad av de som är snabbast i startfältet, jag skulle verkligen vilja vara lika bra och få känna på hur det är att hålla samma hastigheter osom tex Henrik.

Nu laddar vi om för nästa race som går i Ludvika näst-nästa helg. Därefter är det dags för Cykelvasan som jag ser fram mot! Hoppas att alla mina förberedelser håller i sig och att siffrorna fortsätter vara med mig.

(Foto från underbara Cykelkanalen.se)

1

Mörksuggejakten 2018

För en vecka sedan körde jag Mörksuggejakten men har i ärlighetens namn inte kommit på vad jag skall skriva och hur jag skall uttrycka mig. Därför har inlägget fått vänta lite på att jag skall reda ut mina tankar och räta ut meningarna för er.

Anledningen har helt enkelt varit motivationsbrist, mycket på jobbet och min ”depp” som spökar. Jag försöker förklara lite innan vi kommer till race-rapporten. Vill ni inte läsa mitt ordbajsande så hoppa över ett par meningar så kommer ni till det köttiga.

Redan inför loppet hade jag en dålig känsla i kroppen, det har känts kasst sedan Lida Loop och jag har inte riktigt hittat vad det är men jag har kört på med min träning och mitt upplägg trots detta.

Jag tycker ju om min cykling så mycket men tävlandet har inte lockat fram de där sista procenten. Jag har väl insett att jag inte kommer över tröskeln jag står och stampar vid och det är frustrerande.

Jag har också insett att detta är sista året med tävlingsklass. Jag behöver känna mig bra bidra med något bra till sporten vilket jag inte alls känner idag, det känns mest som man vill och gnäller för mycket. Ett år i motionsklass kanske ger mig ny luft under vingarna.

Nåväl tillbaka till Mörksuggejakten! Jag funderade in i det sista på att skippa att åka ner och ställa upp, noll sug. Men vi åkte och deltog i tävlingen trots allt, dels för att familjen behöver lite gemensamt semestrande och för att barnen fixat och peppat inför loppet som de sett fram mot att köra.

Vi åkte ner på fredag kväll efter att jag slutat jobbet, det var rätt skönt att åka på eftermiddag och kväll när barnen var lite tröttare och inte uppe i varv. Vi kom ner i hyfsad tid och installerade oss i samma stuga som vi bott i senaste åren innan det var dags för läggdags.

På lördagen började vi med go-frukost och sedan avfärd in till Rättvik. Jag cyklade för att försöka få igång kroppen efter en intensiv arbetsvecka samt bilresande ner till Dalarna och familjen tog bilen in. Vi träffades på tävlingsarenan och barnen deltog i Lilla Mörksuggejakten som alltid är bra och rolig.

Efter barnens tävlingar så var vi på konditori för en gemensam fika och fira min och Marinas bröllopsdag, fruktbröllop. Det var supermysigt och uppskattat av alla familjemedlemmar. Efter fikat tog jag och körde en del av banan innan det blev hemfärd för att kolla Sveriges match i fotbolls-vm.

Efter den sedvanliga ritualen med att packa tröja, nåla nummerlapp och preppa cykeln gjorde vi tidig kväll och laddade med mycket vätska och föda. Jag sov inte helt bra natten mot söndag, drömde mycket konstigt och vaknade av och till.

Klockan ringde och då var det frukost och påklädning som gällde. Sedan tog jag cykeln in till rättvik som uppvärming innan det var dags att lägga in cykeln i fållan, redan en timme innan start. Jag passade på att relaxa och dricka mycket vätska då det var redigt varmt.

Det blev dags för start och jag stog på andra raden i startled 3. Ni som kört mörksuggan vet ju hur starten är, bred och ofta problematisk. Jag hade placerat mig strategiskt i mitten för att få en bra ingång i startbacken.

När startskottet går far alla iväg med en jäkla fart. men det blir som alltid jojo effekt och flera blir stående i backen och tvingas hoppa av som följd. Såklart får jag en sådan framför mig och mitt startled drar iväg.

När jag väl kommer upp så fortsätter jojo effekterna under masterstarten ut på asfalten. Folk är som galna och kör på trottoarer och gräsmattor i kamp om positionerna. Många svärord utdelas i klungan.

Jag kommer av mig och satsar på en stark körning uppför mot vidablick. Jag kämpar på men kroppen har ännu inte kickat igång riktigt. Jag kär på och ligger på rött ända upp men tar många positioner. Väl uppe börjar utförslöporna och med tanke på vädret dammar det otroligt mycket.

Jag blir lite rädd då man knappt ser något av underlaget i dammolnet. Jag kör på känsla och är riktigt nära att ramla en gång men lyckas hålla mig på hjulen. När vi väl kommer ut på grusvägarna lättar molnen lite men det är fortfarande svårt att se. Såhär fortsätter det genom hela racet där man är många personer samlade.

Det är också många vägar som är nygrusade, sliriga och med hjulsläpp som följd.

Jag grinar illa och kämpar på, inser att mitt tävlingssug inte finns där alls och lägger mig på rulle för att försöka ta mig igenom racet utan att bryta. Hittar en bra grupp som jag kör med nästan hela racet. En bekant instagram-kompis, Petrus, kör i samma grupp och han gör ett riktigt bra jobb längst fram medan jag sliter i väntan på att kroppen skall komma igång.

Banan är sig lik och riktigt rolig bitvis. snabb och ibland lite utmanande. Efter ca halva loppet Får jag feelingen tillbaka och känner mig stark uppför. Nu kör jag igång och får med mig några i en liten utbrytning som splittrar vår grupp en aning.

Jag kör på helt okej och jagar positioner och lägger mig på rulle när jag behöver vila lite. Sedan attack igen. Det lyckas förvånansvärt bra och jag känner mig stark ända in i mål.

Vid den näst sista vätskedepån är cyklisten framför riktigt oaktsamt och stannar mitt i langningen vilket gör att jag får vejja och tappar vätskan jag just tagit. Riktigt osmart kört av honom.

En annan man från samma klunga lyckas dessutom någon kilometer snyta sig i det fria, rakt över mig, utan att titta åt sidan eller bakom om det finns någon där. Jag blir riktigt förbannad och han ber såklart om ursäkt men det örat lyssnade jag inte riktigt på då.

Jag tappar Petrus men försöker köra på ändå i hopp om att han skall komma ikapp. När vi kommer in i skogspartiet med några kilometer kvar kommer han ikapp och kör om mig. Det var ha värd efter gediget dragjobb så jag försöker inte spurta ikapp eller så utan ser att jag har klart bakåt och gör min egen avslutning.

Kommer ikapp två andra på målrakan som jag spurtar förbi. Det kändes bra och jag var ändå hyffsat pigg och fräsh i mål trots att jag fått slita en del.

Rullar in på samma tid som förra året, dock så tappar jag någon placering men det gör inte så mycket med tanke på att jag hade noll motivation innan. Kul att kroppen kändes bra andra halvan av loppet och jag kände lite glädje i tävlandet.

Vi packar oss i bilen ganska direkt efter några cykelvänners målgångar.

Påvägen hem pratar jag och frun lite om de två LLC tävlingarna som är planerade. Jag funderande inför och under loppet om det kanske vore bäst att försöka skippa dem och försöka hitta motivationen att genomföra Cykelvasan helhjärtat istället, det är ju trots allt mitt huvudmål med året.

Jag har under veckan undersökt om man kan få tillbaka pengarna och avanmäla sig. Tyvärr fick man inte det bara sådär, så vi har tänkt om och åker iväg ändå. Vi  tar det som semestertrippar istället och se om motivationen känns bättre inför de två återstående tävlingarna, finns det diamanter att plocka fram så kör jag på.

Jag hade riktigt bra känsla på dessa tävlingar förra året och de var trots allt riktigt roliga. Det är också många som skall köra XCO SM istället för nästa deltävling i långloppscupen vilket gör att det finns lite potential för att göra lite bättre ifrån sig där.

Nu laddar vi om i finvädret och avslutar denna säsong med en något bättre känsla än hittills. Jag får varva in många fika-rundor och sociala cyklingar för att boosta mig inför mina utmaningar. Försöka trycka bort negativa tankar och människor som drar energi.

Men nästa år blir ett år för att komma på fötter igen och hitta tillbaka till vad som faktiskt betyder något och är roligt med sporten.

Tack för att du läste såhär långt, mycket svammel blev det.

(bild från mtbfoto.se)

1

Orsabajk’n 2018

Då var det midsommar igen och en ”ny” tradition som vi i familjen försöker få till är att åka till Orsa och köra Orsabajk’n. Så blev det i fjol och även i år.

Orsabajkn är ett snabbt MTB race på 25 kilometer i typisk dala-terräng. Tallhedar och sandiga stigar samt några rotiga skogspartier.

Efter jobbet igår Torsdag cyklade jag snabbt hem för att hjälpa familjen att packa in väskor, go-mat och cykelprylar i bilen för att sedan bege oss ner till Lofsdalen där vi slår läger för helgen. Vi käkade efter vägen och tog det lungt men kom ändå ner i bra tid vilket var skönt.

Vi kom i säng lite sent men det gjorde inte så mycket. Klockan ställdes på 0530 inför avfärd ner mot Orsa kl 0630. Vi gjorde iordning picnic-lunch som vi hade med oss ner och barnen käkade frukost i bilen.

Jag sov riktigt bra för första gången på länge. Kanske är det känslan av ”semester” som infunnit sig vilket gjorde att jag slappnade av lite mer. Nu ska ju jag knappt ha semester i år så man får vara glad för helgdagar. Det var hur som haver riktigt skönt att sova skönt och bra.

Vädret i Lofsadalen var aningen kallt och blåsigt men utsikterna för Dalarna och Orsa var lite bättre. Normal mundering men med armvärmare för att slippa att bli allt för nerkyld.

Resan ner till Orsa gick kanon och barnen, som alltid följer med, skötte sig exemplariskt. Är verkligen tacksam för att de följer med, tycker det är skoj och hejjar. Om ett par veckor är det Mörksuggejakten och då ska ungarna få tävla också, vilket de verkligen ser fram mot.

Nåväl, vi kom ner till parkeringen vid Skattungbyn och jag klädde på mig de sista grejerna och gjorde iordning cykeln. Jag tänkte testa den heldämpade detta år eftersom det snart är Långlopp igen och jag har gjort lite justeringar på hojjen.

Jag drog iväg för att hämta nummerlapp och skickade familjen till Orsa. Lite uppvärmning hann jag med på början av spåret. Körde några ryck och försökte hitta flowet, kroppen kändes inte helt rapp men det kändes okej.

Klockan tickade och jag var tvungen att bege mig tillbaka trots att jag kände att jag inte kommit igång riktigt. Jag brukar ju behöva någon mil i benen innan kroppen vaknar till liv, idag fick jag inte till det helt.

Efter att ha hejjat på ett par bekanta ansikten vra det dags för start.

Jag tog plats ganska långt fram i startfältet och inväntade start. Skottet gick och vi drog iväg. Det är bilstart över bron innan alla släpps fri. Trots detta hetsades det direkt och en av damerna snubblar till vid en inbromsning mitt på bron och tappar fästet på trampan och blir stående.. mitt framför mig.

Jahopp! Där seglade tät-klungan iväg och jag försökte hämta igen luckan men inser att jag inte kommer lyckas utan att bränna för mycket engergi.

Jag hoppar från rygg till rygg genom racet och blir även passerad av några enstaka men lyckas ta tillbaka positionen i några av backarna. Jag är rätt stark i backarn har jag märkt, fegis utför dock så det måste jag jobbat på.

Banan är riktigt fin, det har regnat lite vilket gjort att sanden och de dammiga partierna är lite mer satta och inte lika torra som tidigare. det blåser en hel del och det är både mot och kantvind genom racet.

Jag känner igen mig väl och kan planera lite mer än förra året. Det är en skän känsla att vara lite mer berädd på vad som kommer framför en istället för att köra osett.

Jag sköter mig bra och hittar fina linjer. Men fegar när det känns som framhjulet ska ge vika. Jag lider av någon spärr sedan kraschen förra året. Jag måste se till att få bort det inför kommande tävlingar.

Jag hämtar igen två dam-ryggar som jag tappade tidigare. De är riktigt snabba men jag drar om en av dem på ett stigparti. Försöker att göra det så snyggt som möjligt utan att störa, det går vägen och jag kommer förbi. Den andra ligger i en grupp framför.

In mot slutet av banan hämtar jag igen den lilla gruppen med 5 personer. När vi kommer in på gräspartierna in mot mål så drar de snabbaste iväg och jag hänger på bra.

Det blir två inhämtade till, en dam och en herre, innan jag passerar mållinjen. Jag slog fjolårstiden med nästan en minut men kollar man placeringar så har jag hoppat upp tio placeringar. 37a totalt och 35 bland herrarna.

Jag är riktigt nöjd då jag var snabbare på hela sträckan, bättre placeringar och strava visar PR på alla segment på sträckan.

Efter loppet är det picnic på fotbollsplanen innan vi sätter oss i bilen och beger oss tillbaka mot Lofsdalen. Familjen är nöjda och så även jag.

En toppen-midsommar helt enkelt!

1

Lida Loop 2018

Då var det dags igen, en race report från mitt cykliga liv. Denna gång har jag varit och besökt Lida Loop i Stockholmsregionen. Och vilket lidande det blev sen, men det kommer mer om det strax!

Jag och familjen slutade lite tidigare på Fredagen och bilade ner till Stockholm där vi bodde i min svågers lägenhet som ligger i Upplands Väsby. Han är hemma i Östersund nu under sommaren så då passar vi på att låna lägenheten är vi ändå har chansen.

Jag läste igenom min blogg/rapport från förra året och jag minns det som att banan var i toppskick med några riktigt stökiga partier och några enstaka vattenpölar och surhål.

Detta året ser det dock ut att bli soligt och redigt varmt med en torr bana som följd. Väderleksrapporterna inför helgen visar på 25-27 grader och soligt. Får verkligen hoppas det håller sig i de nedre regionerna.

På lördagen tog vi det lungt, besökte Mall of Scandinavia och sedan Fjärilshuset i hagaparken. Det var en upplevelse för barnen men också för oss vuxna. Efter en dag ute i farten åkte vi hem för lite lördagsmys och uppladdning.

Söndag morgon vaknar jag supertidigt, det är ljust ute och jag är lite känslig för att sova när det är ljust. Jag försöker tjura på men sover lite på aga som jag har gjort hela natten. Sova borta och vara lite spänd inför race är ingen bra kombo.

Käkar lite frukost men har ingen vidare aptit utan känner mig bara stressad och vill komma iväg. Jag laddar på med mycket vätska som lär behövas. Redan klockan 8 är det 24 grader varmt. Jag tar pendeln ner till Tullinge och cyklar de fina stigar/vägarna ut till Lida. Passar på att provtrycka lite på några stökiga partier, det känns rikigt bra.

Kommer till Lida, hämtar ut nummerlapp och sätter mig i skuggan och suger i mig en flaska sportdryck. Jag träffar på några bekanta ansikten som jag sitter och pratar med en stund. Alla är spända av förväntan men vädret är det alla är oroliga för. temperaturen på Lida har klättrat upp mot 27 strecket. Det blir inte nådigt i skogen idag.

jag placerar cykeln i fållan men inser att bredden på fållan kommer göra att alla kommer iväg samtidigt ändå. Nu är det dags att göra sig klar, jag lämnar av min jacka (ja varför tog jag en jacka, norrlänning) och flaskor så familjen kan plocka upp det när dom kommer lite senare.

Det kokar i fållorna och startskottet går. Alla rusar upp mot startbacken där första kampen börjar. Folk får växelhaverier och kedjehopp hejvilt. Vissa vobblar upp så det blir stockning och vips så är fältet och den hyffsade positionen man hade i fållan som borta.

Ut på de snabba gruspartierna. Nu dammar det rejält och jag håller bara blicken på framförvarande cyklist. Jag ser inget annat helt enkelt. Hostar och tjöjs lite av allt dam man drar i sig. Alla som kört lida vet ju att första milen i princip är grus innan det bryts av med lite snällare skog.

Damm damm damm. Ni ser ju på bilden ovanför hur skitig jag är i ansiktet.

Loppet snurrar på men känner tidigt att det kommer bli jobbigt eftersom solen steker på en. Jag lyckas hålla hyffsat lika tider om man jämför med tidigare år. Jag ligger stabilt placeringsmässigt och hämtar in en del ryggar.

in för varvning och där står familjen med flaska för langning, vatten – YES. Sprutar halva flaskan i munnen och resten sköljer jag ansikte och bröstet med. Sedan laddar jag på uppöver.

Ut på andra loopen så kommer rot-lådorna och hällarna som jag gjorde många misstag i ifjol. Nu ser det bättre ut och jag tar mig över dem betydligt bättre i år. Kanske har den lilla teknik jag tränat gett någon effekt.

Det går hyffsat men ser på klockan att jag tappar lite för varje mil som går. Jag tävlar ju bara med mig själv och det är lite frustrerande när jag vet att jag är både snabbare och starkare i år än i fjol. jag inser också att vädret tröttar ut en snabbare.

Jag seglar om en del som både har punka men också gett upp pga värmen. In mot trejde loopen känner jag att tröttheten kommer smygande men jag ger mig inte. Jag kör på och försöker behålla medelhastighet och pulskurvan.

Sista loopen är också snabb med roliga flowiga skogspartier och stigpartier. Det är några sandiga och grusiga partier där jag tvekar lite då det släpper rejält när man laddar på utöver. Fortfarande hjärnspöken sedan Ulricehamn..

Det går bra, jag behåller momentet och tar mig framåt. släpper förbi Damerna som nu kommit ifatt mig. Kör åt sidan snyggt och artigt. Pluspoäng till mig.

Kommer in mot Lida igen och vet vad som väntar, serpentinerna. Det kommer några lyckligt ovetande bakifrån som försöker utmana. Slår mig stabilt ner på sadeln och hittar en bra växel när jag börjar klättra snabbt och stabilt. Kommer upp och passerar målportalen men familjen hejjande i bakgrunden.

8 minuter segare än 2017 men med tanke på både dålig sömn och det utmanande vädret så ser jag det ändå som en förbättring. Inser nu när jag skriver att man måste skylla på något, vad konstigt egentligen. Jag gav allt jag hade för dagen och det räckte inte längre.

Jag lyckades skrapa ihop några poäng i alla fall och det är mer än om jag hade skippat en start. Så jag får vara nöjd men hoppas på en revansch nästa år. Då jäklar ska det blir ett PR. 45a i H30 just nu, så det kan kanske bli PR på hela cupen om jag kämpar lite mer.

Nu siktar vi mot Mörksuggan och kanske någon mer tävling innan uppladdningen för Cykelvasan.

(bilen är från cykelkanalen.se)

3

Långa Lugnet 2018

Helgen har återigen gått i cykelns tecken. Jag och familjen åkte i Lördags morse ner till Falun för deltagande i Långloppscupen’s andra deltävling, UCI klassade Långa Lugnet.

Förra året var ett av de varmaste och jobbigaste loppen jag varit med om. Kommer väl ihåg sista loopen när vattnet tog slut och man började få tunnelseende och låta tankarna vandra i drömmar om piggelin-glass.

Även i år spåddes riktigt varma förhållanden och mycket riktigt var det redigt varmt och gassande sol i Falun både på Lördagen men också på tävlingsdagen.

När vi kom ner till Falun på lördagen svidade jag om direkt och drog ut för att provköra delar av loop 1 med mördarbacken och de snabba grusvägarna. Kunde snabbt konstatera att det bli dammigt, varmt och halt av allt damm och rullgrus. Därefter hämtades nummerlapp och den sedvanliga ritualen med att fixa cykel, nåla nummerlappar och packa tröjan tog vid.

Vi käkade en redig middag ute på stan då hotellet inte kunde erbjuda någon pastarätt eller något som var intressant för barnen. Lite kasst med tanke på att hotellet påverkas av evenemangen som är i närområdet.

Jag somnade tidigt på lördag kväll men sov inte helt bra under natten, orolig i kroppen och var rädd att försova mig. När klockan väl ringde var jag uppe snabbt och åt en stadig frukost. Familjen låg och drog sig en stund så jag kunde äta i lugn och ro.

Jag klädde mig och cyklade ut till startområdet. Jag försökte fylla med mycket vatten innan racet då det redan vid halv 10 var riktigt varmt i både solen och skuggan. Jag träffade massa folk och försökte komma in i stämningen.

Känslan var inte där riktigt och jag tror det berodde på sömnen och att jag kände mig lite orolig för underlaget. Dammigt och halt gör att jag drar öronen åt mig lite och blir lite reserverad.

Dags att åka in på startområde för att lägga cykeln i fållorna som öppnar 10:05.. men vafasen – fållorna har varit öppna ett tag och det ligger fullt med cyklar där redan. Riktigt dåligt att skriva en sak i PM och sedan ändra det utan notiser.

Gör ett sistaminuten besök på toaletten innan det är dags att sadla upp. Startskottet går och tåget rullar upp för mödarbacken. Det dammar riktigt ordentligt och jag försöker ligga på ute i kanten utan att få nån host-attack av allt damm.

Vi rullar ut i skogen och det går segt när det är många vildar som vill fram i ledet trots smala stigar. Det rullar ändå på rätt bra och tekniker i skogen har helt kart blivit bättre sedan sist. Vi kommer ut på de långa gruspartierna och det är bara stå på. Jag hittar en grupp som håller samma fart som mig och jag hoppar på tåget och vi rullar vidare.

Det är otroligt fina banor i Falun men vissa stigar skulle behöva rensas från stenar som dels ligger och skvalpar ovanpå så de är rentav farliga samt hugga bort de syl-vassa stenar som petar upp på vissa ställen.

det är varmt som attan ute i spåren och få de kalhyggen som vi passerar känner man hur luften kokar när solen ligger på och vinden står still. Läckert men också lite illavarslande.

Jag kämpar på bra men kroppen känns inte med. Har glömt skriva ner referenstider så har inget att jämföra med under loppet. Men det känns inte som jag håller min maximala fart då jag dels fegar i utförskörningar och på rullgruset.

i utförslöpan ”gamla mormors” nedre delar blir jag omkörd av en stressad kille i Allebike kläder. Släpper förbi men när jag kommer ner till sista knixen ser jag att han ligger krashad och helt borta. Stannar och frågar funktionären kanske 3-4 gånger om hon behöver hjälp för killen andas knappt och bara gnyr av smärta. Folk runtomkring springer på sidorna utan respekt. Då jag inte får något svar så säger jag tillslut att även jag drar vidare, ingen egentlig respons vilket var tråkigt men jag frågade och visade medmänsklighet vilket är det viktiga för mig.

Jag kommer in för varvning och får langning av Frugan, det är vanligt vatten som beställt men eftersom jag knappt har druckit något av sportdrycken jag haft med mig vaskar jag flaskan och sprutar ner mig tröja i nacke och rygg medan jag drar vidare.

Ut på loop två går det med redig fart, nu börjar det lossna lite och jag kör om en del personer vilket känns skönt. Att jag inte tappar utan kan plocka placeringar. Jag sköter mig okej i skogen men fegar fortfarande lite utför men det hämtar jag oftast igen på gruset eller uppför.

Jag hänger med hyffsat samma gäng in mot varvningen. När jag kommer till varvningen och den avsedda langningsplatser är inte Frun där – Helvete jag har vara 1/4 av vätskan kvar flaskan inför sista loopen.

Jag står på och försöker hämta in några ryggar framför mig. Loop 3 är den jobbigaste med mängder med av backar och jobbiga skogspartier. men man blir belönad när det är ca 5 km kvar och de flowiga stigarna och utförslöporna återstår. Jag tar vatten vid varje depå och dricker lite men kyler ner ryggen genom att hälla vattnet över mig.

Gör några klantiga misstag vid trixiga rötter men hör att fler misslyckas bakom mig också vilket ger en liten skönare känsla. Jag har nu kommit ikapp lite damer och kör om dem på de bredare passagerna.

Jag kommer upp på toppen efter att ha kört om lite folk och nu börjar utförskörningarna. Grabbarna jag har i ryggen hamnar längre och längre ifrån. Skönt att jag vågar släppa på lite mer, kanske blir omdömmet också tröttare och inte lika ”på”.

Jag drar på nerför och kommer in på målområdet. Sladdar runt och uppför sista backen på Hästskon. Rullarn ner och runt in mot mål, hör familjen heja på. Ser på klockan att jag är 15 minuter snabbare än förra åter. Superskoj känner jag med tanke på att känslan varit att kroppen inte varit med.

efter målgång får jag mig en kall Cola av familjen, precis vad jag önskade. Får lite statistik av frun och glödjande nog har jag förbättrat min placering inom H30 med 9 platser jämfört med i fjol, närmare tretti platser i totalen.

Det hörrni.. är jag riktigt nöjd med trots att man är lite mer än 30 minuter segare än eliten. Men det är ju skilda världar känns det som att få möjligheten till att ligga först, utan damm och utan folk framför sig.

(Foto av cykelkanalen.se)

3

Billingeracet 2018

Denna helg har jag och familjen varit ner till Skövde för att köra första deltävlingen i Långloppscupen – Billingeracet.

Jag hade ju planerat att köra Lidingöloppet och därefter känna om jag var i form för att ta mig an Långloppscupen även i år. Lidingö gick väl inte fullt som jag önskat men Billingen lockade mig och familjen för att dels bryta av vardagen lite men också köra den bästa typen av träning – Tävling.

Jag velade flera dagar under veckan om vi skulle åka eller inte, det gnagde inom mig att det vore synd att ha missat Billingen om jag skulle komma på banan senare under säsongen. Det fanns ont om hotellrum och de få som gick att boka för oss fyra var rätt dyra men tillsut hittade vi ett som var överkomligt.

Vädret såg i början av veckan att bli riktigt bra med 25 grader och strålande sol.  På onsdagen fick jag tummen ur och bokade hotell och startplats och började planera för racet. Jag läste min racereport från förra året och tittade på bilder/youtube för att försöka minnas hur banan var, såhär i efterhand hade jag absolut nytta av det och kunde planera krafterna bättre.

På torsdagen kikade jag vädret och till min häpnad har man nu ändrat från sol till 30mm regn både fredag och lördag. Här viker mitt psyke och jag inser att det inte kommer bli sko att köra i sådana förhållanden och att det inte är värt att riskera säsongen på våldsblöta stigar och sliriga rötter. Vi överlägger i familjen om att ställa in resan men när jag lägger mig på torsdagen så beslutar vi att vakna tidigt på fredagen och då bestämma utifall utsikterna har ändrats.

Jag vaknar tidigt och kollar väder-apparna på telefonen. Nu har dom ändrat till finväder och uppehåll igen. Yes, vi packar och drar neröver. Det blev ett apr timmar i bil med barn som behövde äta, gå på toa med mera. Men vad gör man inte för världens bästa hejaklack.

Väl på plats i Skövde så hämtade vi ut nummerlapparna och checkade sedan in på hotellet och gjorde oss hemmastadd. Jag följde min ritual och packade tröja och gjorde klar alla saker till tävlingsdagen.

På lördag morgon vaknade jag tidigt då jag inte sovit helt hundra, orolig i kroppen och regnet hade smattrat mot rutan under natten – blött kommer det bli imorgon, hinner jag tänka. Jag käkar en stadig frukost och ger mig ut på uppvärmning.

Jag ger mig upp för startbacken för att inspektera Catepillar backen upp till billingen. Det är ändå rätt torrt i spåren men inser att det gäller att ligga långt fram om man inte vill få spåren sönderkörda.

Jag åker ner till start och lägger in cykeln i fållan. Pepp med familjen och sedan intag av gel och det sista av sportdrycken i extraflaskan. Jag träffar p lite instagram och strava kompisar och det avdramatiserar nervositeten lite.

Startskottet går och vi ger oss av uppöver. Asfalten går bra men när vi viker in mot backarna så blir det korvstoppning direkt och spåren i de jordiga backarna ger snabbt vika. Folk strular med växlar, vobblar över spåren och spinner vilket gör att alla som ligger bakom måste stanna, kliva av och springa upp. Fan – tänker jag och kutar upp.

Väl uppe så hoppar jag på ett par bra ryggar ganska omgående men inser att det kommer bli ett drygt lopp då spåren här uppe är rejält blöta och geggiga. Hjulen från alla framför gör inte sikten och föret bättre, snarare sämre.

Jag lyckas ändå köra rätt bra med tanke på att jag ännu inte fått till några timmar i hemmaskogarna med riktig stig-körning. Jag har skitkass teknik första biten men inser att jag får lyfta blicken och bara ösa på.

Jag hoppar lite mellan grupper, är stark på stigarna och gruspartierna men tappar lite i stigarna utför. Lite stressande då de bakom jagar på. Jag kämpar på och lyckas ändå ta mig fram utan större problem.

Ju längre in i skogarna vi kommer, ju stärre är gegg-hålen och stigar och rötter är rejält sönderkörda av de framför. Det slår, sliras och körs försiktigt.

jag kommer ikapp damerna i Sherides och ligger på deras rulle en stund innan jag drar förbi, men vid ett utförsparti någon mil senare kommer de ikapp mig igen och jag släpper förbi dem för att inte sinka deras chanser att hämta in placeringar på sina motståndare.

Jag kämpar på och känner igen mig rätt bra från förra året. Kan planera krafterna mot slutet när backarna upp mot Billingen väntar.

Vid 6 mil får jag känning i baksida höger lår, – ”nej det är kramp.” Jag slår av lite på takten och försöker stretcha ut det men det ger sig inte riktigt. Plågar mig vidare och dricker en del sportdryck samt trycker en gel vilket ger effekt. Tillslut får jag upp samma fart igen och drar vidare över de flowiga stigarna.

När jag kommer in mot Hästbacken och Strupen så hämtar jag in någon placering på de som kroknat. Jag kämpar mig upp och vidare in mot mål. På kanten uppe vid strupen står familjen och hejjar på, jag blir lite rörd över stödet jag har men kämpar mig i mål. Spanar bakåt men har ingen i anslutning så jag tar det lungt över mållinjen.

Efter loppet så inser jag att jag var 1,5 minuter segare i år jämfört med förra året men å andra sidan har föret varit fler gånger värre detta race. Jag förbättrar min placering i H30 med en placering så jag är ändå nöjd då formen och kraften helt klart känns bättre än förra året vid denna tidpunkt.

Efter loppet kollar jag som vanligt statistik för att se hur jag presterat, jag ser då hur eliten har kört. Fantastiska tider men jag inser ju också att de haft bra spår och stigarna hade ännu inte blivit helt uppkörda. Nåväl, riktigt bra jobbat av dem och jag ska ju inte jämföra mig med de absolut bästa då jag aldrig kommer kunna slåss där uppe.

På söndagen packade vi in i bilen på förmiddagen och åkte hemåt mot Östersund. Kvällen ägnades åt ett 40km återhämtningspass och sedan cykeltvätt.

Jag känner mig ändå nöjd med min prestation då jag klättrat ett jack i H30 och bara kört en minut segare under dessa förhållanden. Det är ändå ett styrkebesked jag tycker om att se trots att man vill ännu mer. Nu planerar vi för nästa race som verkar bli Långa Lugnet.

(foto av cykelkanalen.se)

2

Lidingöloppet MTB 2018

I helgen har jag besökt huvudstaden och avverkat tävlingspremiären 2018 på Lidingöloppet MTB. Loppet bjöd på riktigt fint väder och deltagarrekord, många som ropade och kom fram och hälsade.

Jag åkte ner på Fredag morgon tillsammans med en annan cyklist ifrån Östersund, Jocke. Vi har bara träffat på varandra vid några Happyride cyklingar senaste året och har egentligen inte lärt känna varandra. Men jag tog mod till mig och vi reste ner tillsammans. Superskoj att lära känna honom under dessa dagar.

Som alla vet har ju uppladdningen här i norr inte varit helt optimal när vintern varit kall, lång och fantastisk (för de som gillar vintrar alltså). Det har gjort att träning i skog och mark fortfarande inte kommit igång riktigt.

Vi kom ner i bra tid på Fredagen och cyklade ut till Lidingö där vi körde ett Väckningspass på Bosö-loopen. Denna runda var den första i skogen för mig, det kändes kan jag säga då både teknik och självförtroendet inte alls var på topp. Jag var riktigt pigg i kroppen och rapp i benen, det bara smällde till uppför backarna när jag testade av formen och jaghoppades kunna kompensera dåliga självförtroendet med bra ben.

Vi åkte till hotellet och gjorde tidig kväll med fjärilar i magen inför Lördagens race. jag sov hyffsat men vaknade lite orolig under natten.

På lördagen vaknade jag klockan 7 redan och var pigg. Jag peppade igång med bra musik i lurarna enligt den rutin jag alltid brukar ha vid tävlingar. Lidingöloppet går ju mitt i dagen så det är ingen stress från morgonen att vara klar tidigt utan man kan jäsa på lite både innan och efter frukost.

Jag käkade bra och varierat och försökte inta mycket vätska då det var en riktigt solig och varm dag.

Vi åkte ut på Ön och jag provkörde kroppen och benen uppför några backar. Det kändes okej men jag upplevde bröstet som tungandat.. just fan, pollen! Jag försökte att inte tänka allt för mycket på det och hoppades att känslan av tung andning bara var temporärt och att jag vid start skulle låsa ur kroppen och komma igång som jag brukar.

Vi sladdade runt på området en stund innan det var dags att lägga in cyklarna i fållorna. Jag har kommit upp till B fållan och lyckades komma in och lägga cykeln på första raden. Skönt med bra utgångsläge tänkte jag då det lätt blir proppar i starten och trånga passager.

Vips så var det dags för start och skottet ljuder. Orutin gör att jag inte klickar i skon riktigt och blir några millisekunder efter de andra i starten men kommer iväg bra trots detta, grämer mig lite. Uppför startbacken är det masterstart och tempot är helt okej. Bilen släpper och tåget går.

Jag hänger med bra men låter alla stressade dra förbi för att inte äventyra något. I den skarpa svängen upp till vänster från asfaltsvägen går jag med bra i högerfilen och kämpar på uppför backen till första kontrllen. Nu piper pulslarmet och jag är tung i andningen och både snor och slem sprutar ur munnen och näsan.

”Vad f*n är det som händer” tänker jag när jag känner hur alla andra har bättre fart och är lätta i sprättandet. Jag försöker se förbi det och hoppas att det ska lossna när vi kört lite längre.

Jag kämpar på men någon lättning av känslan kommer inte. Jag känner mig hämmad över bröstet och det känns som jag bara får i mig 80% av min luftkapacitet. Jag snorar och slemmar en hel del och hinner nog snyta ur snoken 20 gånger under racet, vilket inte är normalt. Detta påverkar också benen som inte orkar pressa max. Gör en snabb analys av läget och kommer fram till att det måste vara pollen som spelar mig ett spratt.

Jag talar med mig själv i huvudet och kommer tillbaka till det jag sagt till alla vänner senaste veckorna – ”Är jag inte i riktig form så tar jag det som ett träningspass”.. Jo, tjena att man tänker så när man är mitt i ett race.

Jag tänker om och försöker göra det bästa av situationen och kämpar på i ”motviden” för i mål ska jag. Fjolårstiden matchade jag hyffsat sett till kontrollerna. Det kändes ändå bra när humöret var aningens ruttet och motivationen sjunkit.

Jag kom ikapp en grupp av människor som jag stött ihop med tidigare under banan och vi formerar en egen klunga. Vi börjar samarbeta och kör tillsammans ca 2 mil vilket var välkommet. Vi ligger på bra i de snabba partierna men splittras upp lite i uppförsbackarna.

Underlaget var lite blötare och sugande på sina ställen om man jämnför med tidigare år, men det är ju lika för alla såklart. Jag tappade några platser mellan varje kontroll men försökte att inte tänka på det allt för mycket utan satsa på att tävla mot mig själv istället.

När tjej eliten körde om mig ca 4 kilometer från mål svängde jag åt sidan och lät de gå före i de tighta utförslöporna efter klipphällarna. Självförtroendet som gav vika istället för att be mig speeda på istället. Jag ville inte vara ivägen och bidra till att sinka dem.

Jag tog mig tillslut i mål men bommade min fjolårstid med 2 minuter. Det svider lite och jag satte mig ner på området och surade lite innan jag får peppning via telefon, sms och sociala medier. I grunden har jag ju presterat lika väl som förra året och det var ju min bästa säsong hittills. får jag bara ut 100% av min kapacitet så har jag förutsättningar att vara betydligt längre fram.

Det gick ju inte alls som jag ville under helgen och jag var/är såklart besviken då jag önskat gå in i säsongen med en bra känsla och en pil som pekar uppåt jämfört med föregående års resultat. Men som några kloka vänner påminner om så ska man inte jämföra så utan blicka framåt och se på helheten, hela säsongen.

Jag sammanfattar Lidingöloppet MTB som riktigt bra och roligt trots att kroppen inte höll för mina egna förväntningar, det var underbart att få köra i kortkort och varm och solig skogsmiljö.

Evenemanget som sådant hade dragit ner på kapaciteten och det var inte lika uppstyrt som tidigare år fick jag känslan av. Mindre utställare/försäljning och sämre lunch än tidigare år. Men man ska inte klaga, det var ju på topp ändå!.

Nu laddar jag för nästa race, vi får se om det blir Billingeracet eller om det blir Långa Lugnet. Det är ont om billiga hotellrum i Skövde och de tar dessutom en hutlöst hög startavgift, 900kr.

Håll utkik! (foto av cykelkanalen.se)

2

Sugen och Besviken

Imorse drog OS igång med längdskidåkning för damer. Vilken uppvisning av ”Kalla” som slog till vid rätt tillfället och åkte ifrån konkurrenterna mot en guldmedalj. När jag satt där och hejade på blev jag både tränings och tävlingssugen. Det är en häftig känsla och svår att förklara när endorfinerna snurrar runt i en.

Jag längtar efter den där känslan att gå in i sin egen bubbla, att tagga igång och ställa sig på startlinjen, känna känslan när pulsen stiger under de där magiska sekunderna som känns längre än vad de är, precis innan startsignalen ljuder. Därefter är det arbete på rött för att ta sig fram, förbi och i mål. Jag såg hur fokuserad tjejerna var idag innan start och kände helt klart igen mig.

Sedan säsongen tog slut 2017 har jag haft svårt att motivera mig själv, det har känts konstigt och jag har inte haft det där rätta suget till något, jag har heller inte kunnat bestämma åt vilket håll jag skall gå 2018.

Jag avslutade ju året med Rapha Festive utmaningen men det gick mer på pannben än lust och kärlek. Det var tråkigt med skitföret och min planerade viloperiod blev visst lite längre än tänkt av många anledningar.

Tyvärr så har kroppen varit helt off under hela Januari och även fram till idag. Jag tror att jag åkt på någon form av lätt lung eller luftrörs infektion. Det har gått lite upp och ner men så fort jag känt mig hyfsat bra så har det kommit bakslag med framförallt hosta och andra krämpor. Nu kör jag inne och försöker att inte förlora allt för mycket av formen/kraften utan att ta ut mig.

Jag är less på att vara kraxig nu och vill komma igång med träningen och bygga upp mig inför maj då första tävlingarna stundar. Känns som tiden bara går och jag tappar bort tid, mil och form.

Jag blev tyvärr inte antagen till Skoda teamet som jag sökte till. Jag fick se namnlistan igår och det blev visst ett lag bestående av mestadels cykel-kändisar och andra duktiga cyklister. Kul för alla dem men tråkigt för mig. Jag kan inte annat säga än att jag blev lite besviken, men det kanske kommer fler gånger man vågar sig på att söka något liknande.

Jag har i alla fall beställt mina licenser, anmält mig till första tävlingen samt bokat resa ner till Stockholm idag. Jag tänkte gå på Cykelmässan för att samla på mig lite kontakter och inspiration inför säsongen.

Nu är det bara ta tag i allt och köra på hårdare än tidigare.

3

Året 2017

Nu är året 2017 till ända, vilket år det blev hörrni! Det känns både bra och dåligt när jag tittar tillbaka på året. Det har hänt otroligt mycket på det personliga planet, i familjen samt i arbetslivet.

Inför och under året har jag lagt ner mycket tid på träningen och har satsat på tävlandet, ni ser det i filmen ovan. Jag deltog för första året i Långloppscupen. Det har varit otroligt lärorikt och roligt att ha rest runt i Sverige för att göra det jag älskar dvs cykla. att jag har fått göra det tillsammans med familjen har varit underbart.

Resultatet av träning och tävling hittar ni i filmen ovan samt i resultatlistorna här ute till vänster. Jag är nöjd med min insats i år, trots att jag inte ens är i närheten av toppen. Året skulle som planerat vara för att ”se och lära” för att sedan kunna använda min nyvunna kunskaper inför evt. framtida säsonger.

Klart är dock att jag blivit en bättre cyklist och har gjort bättre och bättre resultat ju längre in i säsongen jag kommit. Mitt bästa resultat någonsin fick jag på Cykelvasan. Jag önskar mig dock möjligheten att starta i ytterligare främre startled nästa år för att kunna ge full effekt tillsammans med de andra riktigt snabba cyklisterna.

Jag får kämpa hårdare för det under 2018 helt enkelt.

Jag har också fått förmånen att sitta i styrelsen för min cykelklubb (Östersunds Cykelklubb) och det har varit riktigt roligt och utmaningar. Vi har under året utvecklat verksamheten och arbetat med planerna inför 2018.

I familjelivet har det skett mycket, min son har vuxit så det knakar och utvecklat språket oerhört. Det är en fantastisk liten kille som är riktigt rolig och snäll. Han har sina andra sidor också och jag känner igen mycket av mig själv i honom, framförallt de mindre charmiga egenskaperna såklart. Det känns roligt att ha en kille i familjen och vi kommer ha mycket glädje av varandra framöver.

Min dotter har börjat förskoleklass och det har varit en omställning för oss alla att lämna det trygga och lekfulla i förskolan mot den lite hårdare och striktare skolan som nu tagit vid. Det är roligt att se hur snabbt hon utvecklas och allt som de lär sig i skolan. Vi prövar oss fram och försöker hitta aktiviteter och saker som vi kan göra gemensamt.

Jag och Marina har varit gifta i 5 år, helt fantastiskt vad tiden går.

I arbetslivet har det hänt mycket också. Det som började ljust och bra slutade i tråkigheter och mörker på flera fronter. Det viktigaste är trots allt att att jag insett att jag inte ÄR mitt jobb utan kan vara en bra medarbetare utan att slita ihjäl mig. 2018 får jag hoppas blir annorlunda och att jag utvecklas till det bättre.

Detta är bara en kort summering av 2017, vi blickar framåt mot 2018 som jag hoppas skall bjuda på bra träning, mer tävling och nya bekantskaper. Jag önskar att få nya vänner från Cyklingen och utveckla mina sociala sidor.

Hoppas att ni alla har haft ett bra 2017 och får ett fantastiskt 2018.

6

Rapha Festive 2017

Då var årets upplaga av Rapha Festive 500 avklarad. Det har varit riktigt jobbigt att skrapa ihop de där 500 kilometrarna under de åtta dagarna mellan Jul och nyår, men jag klarade det!

Dag 1: Julaftons morgon och jag tog rundan runt Locknesjön. Det var lite kallt men ändå fina förhållanden, min vänstra värmesula har börjat strula. 65 kilometer in på kontot.

Dag 2: Vaknade tidigt efter en lugn julaftonskväll, en tidig runda ut till Ås och tillbaka. Tog Marieby-sidan hem till Brunflo. Nästan 70 km blev det.

Dag 3: Riktigt kall morgon, fick sällskap av Fredrik och Daniel på en runda upp till Singsjön och tillbaka. Frös lite om fötterna så jag delade upp dagen i två delar. 45 kilometer på första rundan och sedan 31 kilometer senare på eftermiddagen, en tripp in till stan och tillbaka fick avsluta en relativt fin men halvtung dag.

Dag 4: Inatt har det snöat, tänkte köra säkra kort och cykla gång- och cykel-banor in till stan då de troligen var bra plogade. Gick på en nit och fick slita mycket i decimeterdjup snö. Delade upp dagen i två delar. 44 kilometer på första rundan. Tog pannlampan och avslutade dagen med 23 kilometer ner till Haga/Lockne och hem. Det snöar riktigt ordentligt och känner mig orolig inför morgondagen.

Dag 5: En tur ner till Lockne och tillbaka. Det har snöat mängder och inser mitt i passet att det inte är skottat. Sladdar igenom de 45 kilometrarna och behöver sedan in hemma för att värma mig och samla kraft. Värmesulan är kaputt. Efter en timme inne tar jag och cyklar in till staden för att handla värmestrumpor. Det är misär-före och oplogat precis överallt.

Dag 6: Klivet upp klockan 04:30 och beger mig in till staden för att delta i morgonens Happyride (Le Peloton upplägg). Det har återigen snöat mängder och är återigen o-skottat precis överallt. Som tur är det lite trafik så jag kan cykla mitt i vägbanorna. Efter Happycykling på Frösön i blandat underlag är det dags för frukost på hotell och massa cykelprat. Hamnar själv vid ett bord av någon anledning. Samlar kraft och tar en extrarunda ut till Dvärsätt innan jag beger mig hem, det snöar kolossalt mycket och det går inte alls snabbt. Lyckas ändå skrapa ihop närmare 70 km.

Dag 7: Nu har det äntligen slutat snöa och snösvängen har kommit hyfsat ikapp. De vägar jag väljer är sisådär plogade men det går ändå bra jämfört med tidigare dagar. Tar en tur ut till ås och Frösön. Det är kallt men riktigt vackert med Solen som skiner på den gnistrande snön. Planen var 85 kilometer idag men får nöja mig med 55 på grund av kylan.

Dag 8: Vaknar upp med ett leende på läpparna. Idag är sista dagen på året och jag har bara dryga 30 kilometer kvar att köra. Tänkte ta Locknesjön runt bara för att, men ser på termometern att den visar minus 20 grader. För i helvete tänker jag och planerar om. På med mycket kläder och kör min lilla Lockne runda på 40km. Det är riktigt kallt och jag är frostig och isig när jag kommer hem. 40km exakt och jag avslutar Festive 500 med 506 cyklade kilometers.

Det är inte helt enkelt att slutföra Festive 500 här uppe i norr. Jag trodde inte att det kunde vara jobbigare än förra året men jag hade visst fel. Detta år har varit super jobbigt men jag har fått träna mycket pannben och jävlar-annamma. Kudos till alla som slutför men speciellt till oss som kör på vinterunderlag. Det ser inte så jobbigt ut att kunna köra söderöver när man har lite perspektiv, men jag vet att det finns utmaningar även där.

Nu tar jag ledigt ett par dagar innan 2018 hägrar! En års-resume kommer under kvällen.

3

Vinterträning och Planering

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det beror ju på att jag inte har tävlat något sedan Ulricehamn och har därmed inte haft några race-rapporter att skriva. Jag har någon sorts sammanfattning kring året som gått att skriva men har fortfarande lite svårt att ta in och komma fram till vad jag egentligen gjort bra, och för den delen mindre bra under året.

Här kommer lite tankar kring vinterträningen och planeringen för 2018, som jag säkert kommer komma tillbaka till framöver.

Senaste månaderna har varit relativt lugna för min del, jag har känt mig lite sliten och inte haft några mål att sikta på vilket gjort att jag känt mig lite omotiverad. Jag har ändå fått till hyfsad kvalitet i träningarna men det har varit mer kämpigt än tidigare på säsongen men det är väl helt normalt intalar jag mig.

Jag har dragit ner på den sociala cyklingen som jag tidigare engagerat mig en del i, framförallt kring Happyride konceptet. Detta forum har tyvärr vuxit till något som jag inte längre tycker är roligt eller givande. Det är tyvärr inte längre ett forum för alla utan mer en grupp för ett kompisgäng, har man andra ambitioner än gänget så är det lätt att man blir och känner man sig utanför.

Nu är det ju vinter här i Jämtland och det innebär såklart vinterdäck, extra mycket kläder, vinterskor med värmesulor och en tyngre cykel. Jag sålde min downhill-hoj under hösten och köpte mig en Trek Procaliber 9.7 för att ha som vintercykel, helt klart rätt prioritering för mig.

Vinterträningen har jag sedan ett par veckor kommit igång med på riktigt. Jag kör fortfarande mitt egna upplägg men har faktiskt skaffat ett abonnemang på guidedheroes.se, deras vinter-träningsprogram komponerat av Mattias Reck har gett inspiration och väckt nyfikenhet på områden jag tidigare slarvat lite med.

Jag har saknat en sådan här tjänst och det skall nu bli kul att se vad dessa 16 veckor resulterar i. Jag försöker följa upplägget så gott det går med jobb, familj och ett eget upplägg. Jag ser det dock som ett komplement och då slipper jag ha ångest över röda siffror ibland.

Vinterträningen innebär en del löpning, styrketräning och wattcykel på gymmet. Det är skönt att kunna träna inne vissa dagar men att köra wattcykel eller trainer är inget man direkt längtar till.

Jag har redan börjat planera hur säsongen 2018 skall bli, det är mycket man vill men allt kommer jag inte hinna med eller ha orken till att slutföra. Det stora målet 2018 är ju såklart Cykelvasan men hela Långloppscupen står återigen på schemat och där ska ett annorlunda upplägg resultera i bättre placeringar än i år.

Jag måste ju få revansch på 2017’s tider nu när jag kört banorna och fått smaka på cupen som sådan. Jag har ett litet sug att få återvända och slå mig själv nästa år, det ser jag inte som någon omöjlighet. Jag kommer också att fortsätta köra i H30 klassen under 2018!

En sak som jag länge har sneglat på är ju Vätternrundan och jag anmälde mig faktiskt som kandidat till Škoda Cycling Team häromdagen. De har som bekant som mål att slutföra rundan under 8 timmar, det låter som en riktigt rolig utmaning och är ett fint komplement till mitt övriga schema. Jag hoppas såklart på att bli antagen och få representera Skoda under loppet 2018.

Såhär ser min preliminära plan ut för 2018 :

– Kolmårdsbiken (28e April)
– Lidingöloppet MTB (5e Maj)
– Billingeracet (12e Maj)
– Långa Lugnet (27e Maj)
– Lida Loop (10e Juni)
– Orsabajkn (22e Juni)
– Ränneslättsturen (1e Juli)
– Mörksuggejakten (8e Juli)
– Fjällturen (14e Juli)
– Engelbrektsturen (22e Juli)
– 1572 MTB Challenge XCM SM (4e Augusti)
– Finnmarksturen (5e Augusti)
– Cykelvasan (11e Augusti)
– Ragunda 100 miles (24e Augusti)

Vilka lopp kommer ni delta i, finns det några nya godbitar som jag missat som jag borde testa på under 2018? tipsa mig gärna i en kommentar här nedanför!

Det var väl allt för nu, det kommer en årskrönika runt nyår men först väntar att nå målet på 10.000 cyklade kilometer samt att för andra året i rad slutföra Rapha Festive 500.

2

Västgötaloppet 2017

I helgen har vi varit nere i Jönköping och Ulricehamn där sista deltävlingen i Långloppscupen gick av stapeln. Tävlingen låg inte med i mitt tänka schema, jag har ju som ni redan kanske vet kört mina 6 deltävlingar i cupen.

Då det har gått såpass bra som det faktiskt har gjort blev jag sugen att avsluta säsongen med tävlingen i Ulricehamn, dels för att försöka förbättra några poäng från de tidigaste tävlingarna men också för att det var just en avslutning för hela cupen också. Sagt och gjort, jag anmälde mig och vi bokade hotell och ordnade med större transport inför resan ner.

Jag fick också med mig en cykelkompis från Frösö IF ner, Marie Krysander. Hon hade kört fem deltävlingar innan helgen och hade god chans på pallplats. Jag peppade henne och vi åkte ner gemensamt, lite sällskap och tävlings-gemenskap var skoj.

Jag tog ledig från jobbet på fredagen och packade i bilen och åkte ner till Jönköping där vi skulle bo under helgen. Bilresan ner tog runt 9 timmar så vi var slitna hela allihop efter resandet. Jag kände mig dock fräsch och benen kändes sugna på ett sista ryck. Barnen gjorde det riktigt bra med så mycket resande utan gnäll och tjafs.

Det hade regnat en hel del de senaste veckorna i Ulricehamn, prognoserna en vecka innan visade på att det skulle bli lite varmare och fint väder under tävlingshelgen. Men liksom alltid håller inte SMHI’s prognoser alls vad de tidigt lovar så vi möttes av tråkväder, regn och temperaturer under tvåsiffrigt. Suget dalade lite men jag såg ändå fram mot att cykla, avsluta bra och kanske få några poäng till i cupen.

Vi åkte från Jönköping över till Ulricehamn på Lördag morgon, dimman låg tät över vägbanan och det kändes riktigt grått och trist, det dugg-regnade lite och blåste en aning.

Jag hämtade nummerlapp, gjorde mig i ordning och värmde upp lite. Kroppen svarade helt okej, men underlaget sög tag i cykel/däck och jag insåg snabbt att banan kommer bli jobbig om underlagt är såhär. Loppet mäter ju 8 mil i varierat terräng så det skulle helt klart bjudas på syra under de tre looparna i loppet.

Jag åkte till fållan 5 minuter efter öppning för att lägga in cykeln, redan då var det 4 led framför mig. Jag måste hänga på låset verkar det som för att hamna bättre till. Jag gick in i min bubbla och försökte peppa igång under de 30 långa minuterna innan starten skulle gå. Jag träffade några bekanta ansikten och vi pratade av oss lite nervositet.

Så går då starten, jag underskattade de runt om mig och tappar lite moment när klungan tuggar sig fram sakta men säkert. Alla kämpar på med det sugande underlaget och det blir lite ryckigt och svårcyklat i inledningen. Redan efter att de framför mig cyklat över den blöta marken har det blivit uppkört, geggigt och spårigt, det lovar inte alls gott om detta fortsätter tänker jag!

Snabbt kommer vi ut på grus och stigningar som tar oss ut på banans första loop som mäter 1 mil. Det cyklas snabbt och det gäller att hitta positioner och ryggar man kan tänka sig att samarbeta med. Jag hittar några, kanske blir jag lite bekväm i detta skedet och nöjer mig. Jag ligger med samma gäng in till varvning. Nu drar vi ut på loop två som mäter 3 mil.

Nu byter banan skepnad och vi hamnar på elljusspår, stig och skogspartier. Jag hoppar upp och drar gänget en stund innan jag hoppar vidare till nästa klunga och lägger mig på rulle. Det är mycket stigningar och jag är stark uppför, många har svårt med underlaget och kör linjer som inte är helt optimala, jag känner dock att jag lyckas hitta och köra smarta linjer trots förutsättningarna.

När vi kommer in i ett skogspart efter ca 15 km blir det en lång utförslöpa (utför från Åsen) i en snabb men ändå lite teknisk terräng. Det är lite slagigt och vi ligger på ca 30 km/h.

Personen framför mig tappar sin vattenflaska som såklart snabbt hamnar precis under mitt framdäck. Jag hinner knappt uppfatta vad som sker men cykeln får ett slag åt höger rakt mot en hal och dumt placerad sten. Jag krashar och slår en frivolt rakt ut i gräset och buskaget på sidan om banan. Det är som om hela situationen passerar i slowmotion för man hinner med att tänka så mycket/snabbt när det väl händer.

Jag landar på höger axel och nacken med huvudet nedåt och fötterna upp i luften, vilande på sly/träd/buskar som är på sidan om banan. Jag tappar andan men rör mig snabbt upp och försöker hämta andan samtidigt som jag känner om kroppen är hel och försöker avgöra om cykeln är skadad.

Jag flyttar cykeln för de som kommer bakom. Jag rättar till sadeln som vridit sig lite i kraschen och kollar av ramen som verkar fått sig en smäll av styret som snurrat runt ett varv. Det verkar bara vara repor och inget allvarligt vid första anblicken.

Jag hoppar på cykeln igen och kör in i en lucka som uppstår mellan två grupper av cyklister. Efter 20-30 meter inser jag att jag har tappat både mobiltelefonen och min pump i fallet. Jag hoppar av banan och ställer cykeln på sidan samtidigt som jag springer tillbaka till olycksplatsen och letar reda på mina saker.

Stoppar på sig sakerna och springer tillbaka. Jag hoppar på cykeln och analyserar tiden, fan jag har förlorat 4-5 minuter på detta, jag lägger i en högre takt och cyklar ikapp många av de som passerat mig. Jag kämpar hårt samtidigt som jag försöker känna av om något är galet i kroppen, andningen är lite ansträngd efter att jag tappade andan, det känns lite läskigt.

Jag hämtar in många platser under de återstående 25 km på loop två. Vi kommer in i stenbrottet och i uppförsbacken där hinner jag känna att knät börjar ömma lite när jag ligger på, jag blöder från knät och nacken är stel och jag kan inte riktigt vrida på huvudet som jag vill.

Jag tänker över besluten under resans gång och kommer väl fram till att jag inte vågar riskera något ifall jag just nu bara går på adrenalin och inte känner av de faktiska skadorna jag kanske ådrog mig.

Det är många tankar som florerar i huvudet, ”jag behöver ju egentligen inte köra denna deltävling”, ”det är inte värt det”, ”det är inte ens kul med föret som är”, ”hur gick det med cykeln”. Jag känner också att jag inte går på mitt max, att jag avvaktar och inte kan/vill ge allt längre.

När vi kommer in för varvning igen känner jag av att det varit ett jobbigt race, jag har gjort hälften nu på 1.40. Jag skall alltså ut igen på ett varv som tar minst lika lång tid. Nä jag bryter nog och minimerar att ramla ytterligare gånger samt att riskera att skada kroppen.

i slutet av varvningen står familjen och hejar på. Jag stannar till och säger att jag vill bryta för att jag ramlat och skadat mig. De tycker väl att det är tråkigt men förstår att jag inte vill riskera något och tycker att jag gör ett klokt beslut.

Jag är så jäkla besviken men inser samtidigt att jag inte haft några incidenter alls under resten av säsongen. Inte ens en punktering att tala om. Det var skönt att det hände nu och inte tidigare, att jag inte skadade mig allvarligt!

Jag duschar av mig och sedan hejar vi på alla hjältar som tar sig i mål. Min kompis Marie kommer in som första dam i D30 klassen, hon vinner alltså hela loppet i sin klass. Superskoj, peppningen lyckades intalar jag mig och hon kliver nu upp på en andraplats i totala cupen för D30 klassen. Superskoj och hon var riktigt värd det.

Vi stannar på prisutdelning där man fick hederspris för att man kört minst sex tävlingar. En extra medalj och en cykelpump, perfekt!

Lördagkvällen bjöd på utemiddag med familjen för att ”fira”. Vi firade en bra säsong och att vi nu börjar uppladdningen för nästa års äventyr.

Söndagen spenderades i bil hem till Östersund. Vi gjorde ett stopp i Gränna påväg hem för att kika på polkagris bak samt inköp av några godbitar.

5

Locknesjön Runt 2017

I helgen var det dags för det familjära lilla motionsloppet Locknesjön Runt. Jag har sett fram mot detta lopp, dels för att få försvara förra årets delade seger med Fredrik men också för att de ger en bra bild av formen och utvecklingen under säsongen.

Veckoslutet har dock präglats av barn som varit krassliga samt kollegor på jobbet som hostat, snorat och nyst. Ni som känner mig vet att jag har nojjat och försökt hålla mig undan då jag inte alls gillar att bli sjuk.

Redan på fredag morgon kände jag mig lite sträv i halsen, jag skippade morgon cyklingen och körde lugnt till jobbet istället. Jag försökte bota känslan med allt möjligt, men det blev varken värre eller sämre.

På lördag morgon kände jag att det var bättre i halsen men att jag trots detta var hängig och hade sovit dåligt. Jag var i valet och kvalet om jag skulle utmana ödet och köra. Jag beslutade mig för att rulla ut till Ångsta tillsammans med Fredrik och där känna om kroppen ville vara med, kändes det konstigt så kunde jag cykla hem igen.

Vi rullade ut och jag gjorde några snabba ryck, ingen drömkropp alls men jag skulle nog orka med de 5 milen så jag beslutade mig för att köra. Betalade anmälningsavgiften och satte i mig gel och sportdryck i ett försök att bättre på känslan lite.

Det var många starka cyklister till start detta år, jag ställde mig längst fram och när skottet gick så drog vi iväg. Jag fick inte i ena skon direkt vilket gjorde att en annan cyklist spurtade fram och tog kommandot. Jag hängde på i rygg men strax innan vi skulle ut på landsvägen så körde jag om och tog kommandot.

Jag låg först i en grupp om 6 stycken som brutit sig ut. Jag drog mest hela tiden men det var några som gjorde några försök att hjälpa till, vi hade med oss tre som bara låg och snål-åkte hela racet. Jag ville ligga längst fram och bestämma tempo och fart, gjorde några försök att skaka av mig några, det lyckades och vi tappade en i en stigning.

Det snurrade på bra men jag kände av i kroppen att något var fel. Jag försökte köra smart och inte ge mig på några fler attacker.

När det var ca en mil kvar så kom vi in i motvinden, jag blev omkörd i en nedförslöpa när jag passade på att dricka lite vatten. Där kände jag att kroppen inte alls svarade, jag försökte hämta igen luckan som blivit 7-8 meter men bröstet sa ifrån. Jag fick kämpa men insåg snart att jag inte skulle hinna ikapp när jag tvingades klyva vinden helt själv.

Jag satsade på att köra det bästa jag kunde med kroppen som strejkade. Jag såg hela tiden ryggen på de framför mig. Det var på lite psykande och peppande.

Jag körde upp och igenom mål på 01:28:03 vilket gav mig plats 5 av ca 50 startande. Jag var 40 sekunder efter vinnaren. Det är bara inse att man skall lyssna på kroppen från start.

Nä, det blir revansch nästa år istället.

1

Cykelvasan 2017

Då var helgen till ända och jag är fylld av lite tomrum, ett vakum efter en urladdning. Cykelvasan är över för i år och det i sig markerar slutet på tävlings-säsongen i viss mån. Det var ju nu i helgen man skulle vara och prestera som bäst, det var nu allt skulle stämma. Nu har jag ju några tävlingar kvar denna säsong men det känns ändå konstigt att inte ha något större att sikta på långt där borta.

Helgen då? Jo, jag åkte ju ner till Sälen redan i Torsdag för att komma in i Vasa stämningen på riktigt. Jag följde med min vän Fredrik och hans kompisgäng till två lägenheter i Lindvallen. Det var perfekt att få lite egentid och värma upp i miljön och atmosfären runt fenomenet Cykelvasan. De är riktigt häftigt att det är cyklister var än man tittar, alla har samma intresse och passion för cykling, alla är vänliga och peppande och allt ramas in av ett välsmort arrangemang.

Tidigare år har vi ju bott i stugan i Lofsdalen och rest ner till Sälen på morgonen men eftersom att jag i år kör tävlingsklass hade vi behövt kliva upp och resa super tidigt vilket inte hade varit till min fördel tävlingsmässigt.

Dagarna i Sälen spenderade med resa och vila på torsdagen, Morgoncykling upp på sälfjället samt besök på mässa under Fredagen. Jag var mycket själv och bearbetade tankar och liknande, det var riktigt skönt och nyttigt faktiskt.

Fredagskvällen spenderades med att packa cykeltröjan med alla saker som måste  med, putsa på cykeln och gå igenom så allt var på topp inför lördagens lopp.

På Lördagsmorgon klev jag upp tidigt efter en natt med några panik uppvaknanden i tron om att jag försovit mig. Jag brukar sova lite räv natten mot viktiga händelser just för att jag är orolig att försova mig, jag lyckades ändå samla på mig bra med sömn så jag kände mig utvilad på lördagsmorgon. Jag åt en stadig frukost, uträttade toalettbesök, fyllde flaskor och klädde på mig tävlingskläderna.

Jag satte på mig hörlurarna och spelade igenom favoritlåtarna för att peppa upp mig själv medan jag käkade frukost, TopGun soundtrack är grejen! Nerverna var utanpå kroppen och jag rös och var lite känslosam. Det var nu på riktigt, första starten i Cykelvasans tävlingsklass.

Jag står i led 3 och nu skall jag prestera som bäst och försöka nå mina mål och visa ”alla” att jag vuxit som cyklist och att all träning gett effekt, nervöst minst sagt. Jag gick igenom allt i huvudet och intalade mig själv att jag tävlar mot mig själv, att slå mina tidigare prestationer och det spelar ingen roll att jag har 13000 andra runt mig.

Vädret var riktigt bra, lagom kyligt, vinden i ryggen och inget regn. Det hade regnat lite dagarna innan vilket gjort att banan satt sig fint. Det var riktigt premium före alltså.

Vi var ett gäng om 4 glada som gemensamt cyklade ner från Lindvallen till starten. Det var mycket folk redan 07:15 när vi anlände. Jag lade in cykeln i fållan innan vi kikade på elit-damernas start som gick 15 minuter senare. Jag fick ner cykeln mitt i fållan, det var många som var sugen att stå längt fram, så jag fick glatt ställa mig i kön.

Efter lite minglande i folkhavet och lämnande av väska på DHL lastbilen gick jag tillbaka till min cykel. Gick in i min bubbla och laddade upp det sista innan det  var dags att köra igång. Allt kändes bra, som att allt stämde och jag var ivrig att komma iväg.

Den mäktiga musiken och nedräkningen inför start fick kroppen att rysa till. Nu gäller det, nu jävlar kör vi! Skottet går och vi blir stående i 40-50 sekunder innan det börjar röra på sig. ANTIKLIMAX, blev lite längre uppladdning innan det rör på sig.

När jag väl rullar iväg försöker jag snabbt hitta position i ingången till startbacken, det går väl sådär men till sist ser jag att vänsterkanten har marginal för mig och cykeln. Jag skriker ”VÄNSTER” som en galning och köttar på uppöver, det lyckas rätt bra och jag får ett tåg med folk bakom mig. Jag sicksackar mig upp för backen mellan allt folk innan vi når toppen och kan påbörja klungkörning, folk tog det riktigt lugnt i startbacken, det hade jag inte väntat mig i led 2-3 i tävlingsklass.

Jag är inte alls nöjd och bryter ut ur gruppen jag legat med någon minut. Efter lite jagande kommer jag ikapp nästa grupp som håller lite högre tempo. Vi kommer in på de lite smalare grusvägarna. Här var det inte läge att köra om alls, gruset på sidorna är stora stenar och det skriker punkavarning lång väg. Jag blir lite småsur men ligger med i klungan tillsvidare, men det går ju för sakta! Jag har ju snitthastigheten klar för mig, den som skall göra att mina mål nås, vi ligger för lågt just nu! Fan!

Efter ett par kilometer lyckas jag få en lucka och kan köra om och jaga nästa grupp. Skönt, men jag får slita lite för att hämta igen förlorad tid. Jag blir lite stressad men försöker göra det bästa av situationen, jag lyckas tappa ena flaskan också i ett gropigt/studsigt område. FAN, klarar jag mig en en halvliter sportdryck resterande mil, vad har jag för val? Inga alls, det blir till att kötta på och blir det akut får jag ta till kontrollerna mot slutet.

Sedan flyter det på hyffsat lika resten av racet, jag jagar och hoppar från grupp till grupp. Jag har 5-8 man som jag ligger tillsammans med en stor del av racet. Vi turas om med dragningar och hämtar in folk mest hela tiden.

Kilometrarna flyger iväg och vi håller runt 31kmh i snitt. Jag blir lite lugnare men vill upp ytterligare i hastighet. Försöker mig på några attacker, det lyckas delvis och några mannar droppar av medan vi hämtar in och kör om andra.

Det går riktigt fort och jag hänger på några välkända ansikten som jag vet kan köra riktigt snabbt. När jag till slut ser ”12 km kvar” skylten känner jag mig riktigt fräsch och känner att jag kan hålla högre hastighet sista milen, det är mitt landmärke som säger att det är dags att köra skiten ur mig sista biten. Jag växlar upp och blåser om de jag ligger med, de hejar på. Tyvärr får jag falla tillbaka lite när det precis kommer ett sandparti där mina däck sugs fast lite. Jag gör om manövern efteråt och lyckas då bättre.

Jag håller en riktigt hög hastighet sista biten in mot mål, jag räknar lite baklänges och inser att jag inte kommer nå mitt högt uppsatta mål med SUB3 tim, snittet ligger på 31km/h men jag ger det ett ärligt försök att bättra på det lite till.

Det kommer några som kör om i en jäkla fart men det känner jag inte gör något, jag ligger på min gräns och gör det jag kan, jag ska hålla hela vägen. Igenom campingen och upp över gång-tunneln går det undan, jag gör sista rycket och vänder in mot målportalen med en massa annat folk. Det kan inte vara lätt att stå på sidan och ta kort/heja på när det väller in cyklister i denna fart.

Jag rullar över mållinjen och pausar min klocka. 3:03:49 står den på, fan så nära 3 timmar, blir lite besviken men det vänder och jag blir riktigt glad att jag lyckades skala 10 minuter på fjolårets tid.

Jag träffar familjen och jag blir känslosam och faller i lite snabb gråt, jag är lite vimmelkantig direkt efter att ha klivit av cykeln men snart är jag på banan igen. Jag pratar med lite kompisar som droppar in bakom.

Jag blev 387:a totalt vilket jag är nöjd med, min tid 3:04:43 (som blev den officiella tiden) hade räckt till plats 10 totalt i motionsklassen. DET är jag riktigt jäkla nöjd med. Förra årets 119e plats hade jag med råge plockat med denna farten.

Efter målgång var jag inte så slut som jag varit tidigare år, jag är ju mer vältränad nu men samtidigt så ska man ju tömma sig i en sådan här urladdning vilket jag inte verkade ha gjort, givetvis var jag slut men inte så slut som jag skulle kunna vara.

Tittar man på statistiken från racet så har jag legat lågt i puls 25% av loppet, resterande 75% är som vanligt på tröskel och fina kurvor som korrelerar bra med hur banan varit.

Så jag hade helt klart kunnat ge mer, men den begränsande faktorn var faktiskt folket runt en. Jag måste verkligen fram i leden och få blomma ut helt enkelt. Det var riktigt dåligt med starten i tävlingsled, för mycket folk och korvstoppning i början vilket håller nere farterna.

Nåväl nu har jag något att arbeta mot nästa år, för då ska jag upp i startleden och ner under den magiska ”trean”.

Som ni ser på bilden som happyride.se tagit så var jag så snabb att kameran inte kunde fokusera på mig. Nä, får se om det dyker upp några bättre bilder på mig.

7

Finnmarksturen 2017

Då var det dags för Långloppscup igen, denna helg var vi åter i Dalarna och närmare bestämt Finnmarksturen i Ludvika. Det är deltävling 7 av 9 som går av stapeln.

Träningen senaste veckan har varit slöare än normalt. Det känner på nu och vädret är inte det bästa varken på hemmaplan eller ute i landet. Det drar ner motivationen en del. Väderleksrapporterna har hela veckan talat om regn, skyfall och misär i Ludvika. Det har pendlat mellan 20 och 30 mm regn i prognoserna.

Planen var att köra Lofssjön runt på lördagen och sedan svänga ner till Ludvika på lördags kväll. Vi struntade i Lofsdalen då prognosera för lördagen var redigt blöta.

På lördagen såg prognosen dock lite bättre ut för både Lofsdalen och Ludvika men långt ifrån de förhållanden som jag trivs bäst i. Lördagen spenderades i bil ner till Falun, där vi bodde natten mot söndagen.

På morgonen fick jag en bra start, kunde äta och relaxa så som jag ville. Vi rullade iväg från Falun i god tid. Uppladdningen blev kanon och på plats kunde jag hämta nummerlapp och värma upp i lugn och ro innan det var dags att lägga in cykel i Fållorna. Denna gången skulle jag minsann få en bättre plats i fållan.

Väl på plats så var vädret helt okej, det var blött i markerna men det regnade i alla fall inte. Jag värmde upp och insåg att jag trots allt skulle köra med skoskydd för att inte bli blöt/kall.

En halvtimme innan start så öppnade dock himlen sig och det började regna. Jag ruttnade ihop totalt på vädret och frågade mig själv ett par gånger om det verkligen var klokt att ställa upp, bli kall och eventuellt bli sjuk såhär en vecka innan Cykelvasan som på sätt och vis är årets mål.

Jag bet ihop och försökte tänka positivt, det är ju trots allt tävling 6 av 6 som man behöver för att vara med i Långloppscupen, det vore ju dumt att kasta bort det också bara för man inte ”gillar” regn och allt som det för med sig.

Starten går och jag kommer iväg hyfsat, jag tvingas dock köra om en del som slirar lite i vätan. känner mig stark men också mentalt svag då vädret påverkar mig. Jag ligger med bra och krigar mig fram i starthetsen, på bara ett par hundra meter blöt asfalt är jag dyngsur och skitig. Nu är det bara kötta på tänkte jag!

Racet går bra, det är mycket blött, slirigt och halt i skogarna. Grusvägarna och gräs/skogspartierna suger till under däcken. Det är riktigt tungt och det känns i benen att man får slita lite mer än normalt. Kroppen arbetar lite över tröskel men jag lyckas ändå balansera utgifterna bra.

Det är en riktigt rolig bana men stökigare än jag trodde. det är mycket upp och ner, stora stigningar och utmanande utförslöpor. Jag lyckas hänga med bra och har samma människor runt mig genom hela racet. Några seglar om i rasande fart men dessa träffar man på senare när de kroknat lite i någon stigning.

Jag gör det bra, trots tidvis dålig teknik/fokus i de stökigare partierna.

Den stora snackisen, ”Leos backe” var riktigt grym och välplacerad i slutet av racet. Många fick bekänna färg där och kämpa mot kramp och känslan att vilja kliva av cykeln. Måste även säga att folket och stämningen runt detta race varit fantastisk med allt från fiolspelande män till stora musikanläggningar med peppande musik.

Det blöta underlaget gör det nog lite värre än tidigare år. Jag skulle helt klart vilja köra denna tur under lite bättre förhållanden och kunna hålla lite högre hastighet.

Jag kör i mål på 2:53:53 och tycker att racet gått halvbra men att jag inte är nöjd, det känns som jag är bland de sista i H30 och allt i den dåliga känslan har jag med mig från start när jag ruttnade ur på vädret. Jag möte upp familjen som tjoar och meddelar att jag landat plats 18 i H30 och 129 totalt.

Jag vänder ganska snabbt humöret och blir positivt överraskad, glad över att jag faktiskt tagit mig ännu högre upp i resultatlistan. Det var verkligen superroligt och bra besked inför nästa helgs prövning mellan Sälen och Mora.

Jag lyckades kamma hem 40 poäng och klättrade upp till plats 28 i H30 sammandraget i Långloppscuppen. Räknar man bort sådana som inte kommer hinna köra minst 6 tävlingar så är jag på 21a plats. det hade jag inte förväntat mig men det är såklart superskoj!

Så, man ska nog ha lite skitkänsla för att kunna ge det lilla extra på tävlingarna. Det har fungerat förut och det kanske kan fungera igen, att vara sådär lite lagomt bitter och surgubbe.

Bild kommer som vanligt från fantastiska mtbfoto.se

4

EngelbrektsTuren 2017

Sista semesterdagarna har spenderats på resande fot. Vi tog oss ner till Dalarna och Borlänge ett par dagar för att under Söndagen besöka Norberg föra att köra Engelbrektsturen.

Dagarna innan har jag testat en lite annorlunda strategi, istället för vila så har jag legat på lite mer och tränat på som vanligt. Dagen innan tävling körde jag ett medium pass i Borlänge i deras fantastiska omgivning. Jag fick en bättre känsla och benen svarade bättre än på länge.

Jag har hört mycket gott om Engelbrektsturen, så det var med lite fjärilar i magen som jag såg fram mot att ta mig an banan. Jag noterade också att den förändrats en del genom åren men hoppades på att den skulle likna de tidigare åren.

Väl i Norberg hämtade jag nummerlappen och gjorde mig i ordning, jag tog ett par kilometer i omgivningarna för att trampa igång kroppen efter bilresan ner från Borlänge.

Jag anlände till startfållorna 45 minuter innan start, det var fullt med cyklar i fållan redan och jag fick klämma ner mig rätt långt bak. Jag blev besviken att jag inte kikade upp detta tidigare men hoppades att det skulle fyllas på lite bakifrån samt att det skulle röra på sig när de tog bort banden mellan fållorna. Tyvärr hände ingenting och jag fick i starten anstränga mig lite extra för att försöka jaga positioner framåt.

Attackerna lyckades rätt bra, körde om alla som inte ville hålla samma tempo tills jag hittade en grupp på 10 personer som körde i samma takt som mig. Jag lade mig på rulle och försökte kompensera upp lite för ansträngningen som gjordes i starten.

Jag gick upp och drog en hel del vid och efter klättringar, det känns som att klättring har blivit min styrka i loppen. Vi hängde av en del och hämtade in nya ryggar framåt. Jag körde hyfsat taktiskt och lade mig på rulle när jag blivit lagom trött för att samla kraft framåt, jag planerade loppet bra utifrån puls, distans och känsla.

Jag gjorde en del mindre bra beslut när vi var i skogen, där det var lite stökigare. Jag tappade lite fart här och någon position där, men jag lyckades hämta igen det trots allt.

Det var redigt dammigt på banan och det märktes direkt när man låg många i grupp. Starten var groteskt dammig, det hostades en del då man fick i sig mycket damm. Det var rejält skitig både utanpå och innanför efter loppet.

På upploppet så trampade jag på allt som jag kunde. Sista kilometerna hade fältet blandats upp med motionärerna som körde halva sträckningen. Det var både bra och dåligt tycker jag. Bra för att man hade ryggar att hämta in, attackera mot. Men samtidigt blev det många personer på samma gång och det gav ju svårigheter i att köra om utan att behöva skrika sig hes.

Jag körde i mål både nöjd och slut. Jag körde in på plats 30 i H30 och 121 totalt. Tiden blev 2:31:49.

Jag kan bara instämma i lovorden kring detta arrangemang, det var ett fantastiskt fint lopp med en riktigt rolig, snabb och krävande bana. Ett extra plus i kanten får arrangörerna för den fina inramning och trevliga bemötandet.

På bilden ser ni hur skitig man ser ut, redan i mitten av loppet. Fotot kommer från mtbfoto.se, fantastik service!

2

Fjällturen 2017

Semestern inleddes ju med race i Dalarna, efter detta åkte vi till Stugan i Lofsdalen för att bara vara och inte lägga all vikt på jobb och träning.

Efter ett par regniga och slappa dagar i Lofsdalen så styrde vi bilen till Funäsdalen för ett besök på Fjällturen, det är tredje året som jag ställer upp och det är en rolig tävling som visar mått på form och talang inför Cykelvasan. Detta år kör jag i Sportklassen då de inte har någon ren ålders/elit klass.

Både jag och min kropp verkar ha gått på semester vilket återspeglat sig i känslan och motivationsnivån dagarna innan tävlingen. Jag har följt väderprognoserna noga, då jag vet att Fjällturen kan bli riktigt grisig om det är dåligt väder innan och under racet.

Precis som alla tidigare år så har det regnat inför tävlingarna, just detta år har det tydligen varit extremt och bilder från banan visar på överfyllda bäckar, grisiga surhål och allmänt risiga förhållanden. SMHI visar i början a veckan regn, regn och 3-4 grader varmt. Men jag vet att det sällan stämmer.

Påväg ner till Funäsdalen funderar jag på om jag verkligen skall köra. Det kändes inte alls roligt och jag behöver ju inte köra, jag har ju mina seednings-poäng till Vasan och tävlingen ingår ju inte i Långloppscupen som är mitt årsmål.

Nä, jag biter ihop och försöker peppa igång mig så gott det går. Jag får göra det bästa av saken och kämpa mig igenom trots en dålig känsla.

Fredagen började med barntävling i Ramundberget för kidsen, de körde och var nöjda trots dåligt väder. De fick varsin godispåse och Fidget-spinner istället för den klassiska medaljen.

Vi åkte till lägenheten som vi skall bo i, vi bokade återigen in oss på Skilodgen i Funäsdalen. Ett av de bättre boenden som ja har testat på. Kan klart rekommenderas.

Under kvällen kommer Hans, en cyklist från klubben, upp och bor med oss natten mot tävlingsdagen. Roligt att ha en cyklist till i huset och prata lite skit på kvällen innan för att ta udden av nervositeten som smugit sig på.

På tävlingsdagen vaknade jag tidigt, det var superfint väder ute med ett par plusgrader och klarblå himmel. Perfekt för att lyfta motivationen lite och kompensera för att banan kommer vara super-jobbig.

Jag käkade frukost, klädde om och gjorde iordning cykel. Jag hoppade ut och värmde upp med 10 km cykling av starten genom byn. Sedan upp till startområde för att få en hyfsad plats för cykeln.

Starten går och jag positionerar mig rätt okej uppför startbacken som är riktigt dryg och jobbig trots att den går på asfalt och snitthastigheten i klungan är ca 40km/h. Jag ser några av mina klubbkamrater dra iväg med tätklungan, jag inser att mina ben/motivation inte kommer räcka för att hänga på. Lägger mig med klungan och försöker positionera mig bra i den istället.

In på första stigen ligger jag bra, får kämpa lite då växlingen börjar strula direkt. Får till det och kör på. Det suger till riktigt bra i den blöta marken. Jag ligger rätt högt i puls men drar på ändå.

Vi kommer upp på fjället och jag ifrågasätter mig själv flera gånger då jag ser hur föret är. Blött, halt och stora gegghål mest hela tiden. Det är tur att stig och fjällcyklingen varvas med grusvägar så man får en chans att dra upp snitthastighet och vila sig lite.

Det går hyffsat för mig, jag tappar inte allt för mycket och jag håller ändå en bra medelhastighet om man ser till prestationer under tidigre år. Efter 35km är kroppen som jag vill ha den och jag kan stå på bra uppför och tar för mig nerför och genom surhålen.

Jag har gett upp på att försöka köra smart för att inte bli allt för blöt eller geggig,  nä det tjänar inget till och det går nästan snabbare att blåsa på sidan om spångar eller upp i blöt gräs för att komma fram snabbt.

Frun och barnen stod i passagen när man cyklar under vägen, precis innan mittåkläppen för att langa flaska. Jag hade knappt druckit något under racet så ja tog vattenflaskan och spolade av gegga/svett från glasögonen istället. Super med langning men det behövdes egentligen inte idag.

Uppför Mittåkläppen ligger jag och drar en kille nästan hela vägen, det är bra att ha någon flåsande i nacken men jag hade gärna fått lite draghjälp. Han tackade för bra och jämnt tempo när han drar om mig nerför. Jag hakar och försöker ligga på rulle.

Sista biten börjar jag känna mig sliten. Jag har på senaste träningarna och tävlingarna känt av en krampkänsla i vänster vad när jag är utmattad och försöker dra mig upp. Mitt under en stigning hugger det till och jag tappar moment, tvingas hoppa av och springa upp. Ingen fara men jag tappade såklart ryggen.

Bäckarna är vattenfyllda men de går att cykla över, det var inte som på en instagram-video jag såg någon dag innan. Där man tvingades vada över med vatten till knäna.

Sista biten ner mot målområdet var riktigt geggigt men det var nog tur att arrangören hade lagt ut mark-nät så marken höll ihop. Jag gjorde en vurpa men lyckades hoppa upp på cykeln kvickt och körade vidare.

Jag sparade mig lite och försökte köra snabbt men smart då klockan visade 50km, dvs 8 kilometer kvar till mål.

Efter lite flowig stig på el-ljusspåret börjar helt plötsligt sträckan upp mot mål. Vafasen tänker jag, de har alltså kortat ner banan från 58km till 54km utan att meddela oss åkare, det var dåligt då man (iallafall jag) ändå planerar utifrån hur långt det är kvar. Det var bara att flåsa på de sista metrarna upp till målportalen.

De hade gjort om målgången i år, gräspartier och sedan en kort grus sträcka upp till portalen. Det var väl ingen super-rolig målgång måste jag säga, tidigare år har varit betydligt bättre.

Jag gick i mål som 49 i Sportklassen och 52 totalt. Tiden blev 02:37 vilket är nästan 20 minuter snabbare än förra årets resultat. Hade jag kört motionsklass på samma sätt så hade jag gått in som tvåa.

Arrangemanget var bra, men det märks att man vuxit snabbt och vissa saker fått stå tillbaka. Barntävlingen dagen innan, information samt tidtagningen var en katastrof under vuxentävlingen. Det var flera namn som inte kört som ändå fick sluttider vilket är märkligt, det fattas mellantider och det har hoppat runt lite i resultatlistorna.

Lite besviken är jag men ändå glad jag körde och gjorde mitt bästa för dagen. Jag kan mer, men det får jag kompensera upp nästa helg när det är Engelbrektsturen i Norberg.

Bild är från Fjällturens egna fotografer. Se fjallturen.se

4