Tobias Wallenqvist

Då var det dags för den sjätte tävlingen i långloppscupen, Finnmarksturen. Jag har hea veckan gått och längtat efter helgen och kommande Vasa veckan. Det är något med att längta till lopp, med pirr i magen och en positiv men ändå nervös känsla.

Förra året gjorde jag min absolut bästa tävling och placering i cupen på just Finnmarksturen. Jag siktade på att göra en lika bra tid och prestation även i år.

Familjen åkte i vanlig ordning ner mot Dalarna på fredagen, tidigare avfärd denna gång då jag tagit ledigt för att inte behöva stressa. Vi bodde i Borlänge, smidigt och bra hotell byter man inte bort.

Jag spenderade lördags-förmiddagen ute i superfin dala terräng med underbara stigar och grusvägar. Jag skickade nämligen ut en fråga i Borlänge CK’s strava grupp där jag undrade om det var någon som kunde rekommendera/visa en fin runda. Jag fick napp hos en trevlig herre som heter Martin.

Martin drog med mig ut på tur tillsammans med 4 andra glada cyklister. Turen gick upp mot falun. Det var en såndär super-runda med drömmiga stigar som man blir varm och glad av att bara tänka på. Några pokaler på segmenten blev det också, vilket skvallrar om att formen är på G. Mer sån här cykling tack!

Natten mot söndagen sov jag lite halvtaskigt, det var varmt och jag drömde konstiga drömmar. Men jag vaknade en stund innan klockan och gjorde min tävlingsritual. En stadig frukost och sedan packade vi bilen och begav oss med bilen ner till Ludvika.

Väl på plats hämtade jag nummerlappen och fixade fast den på cykel och kläder. Därefter körde jag lite sprätt i skogarna för att känna på formen. Jodå, lika bra som i lördags.

Jag placerade min cykel i fållan, som nu blivit uppgraderad till fålla 2. Wohoo! det är många snabba och starka cyklister runt om mig och pirret i magen växer lite. Tänk om jag får chans att gå med och inleder med en riktigt bra start.

Det är grått och regnet hänger i luften. Det småskvätter lite men inget som stör.

Startskottet går och vi drar ut från arenan och vidare ut på asfalten. Det är högt tempo för att vara masterstart men såhär i efterhand var det snabbare start förra året. Jag hänger med bra på asfalten och de första grusvägarna. Fältet delas fint och jag tror mig snabbt hitta en bra grupp att ligga med.

Vi kommer in på första skogspartiet och där tar det tvärstopp, det går sakta och vi är en lång korv som ligger och åker i 10-12 km/h. Jag blir frustrerad när takten är så låg när vi nyss låg i 40-45km/h. Vi harvar på ganska länge och det blir lite jojjo effekt i skogen.

Underlaget är fint, inte superblött men lite fuktigt på sina ställen vilket gör att det slirar till ibland på hala stenar. Det syns och känns att marken är torr och att vattnet gärna lägger sig uppepå.

Vi kommer ut på lite bredare väg med lite stigningar, här får jag chans att köra om och klättra lite positioner. Där och då kändes det som att jag förlorade flera minuter och kommer ha svårt att göra bra ifrån mig. Jag jagar ikapp en ny grupp som kör lite snabbare, vi är några därifrån som gör en attack och bryter oss loss.

Jag kommer inte ihåg så mycket detaljer från banan men här och där känner jag igen mig och kan planera loppet lite mer. Backarna kommer jag ihåg och satsa bra uppför. Grusrallyt är jag som alltid stark på och lyckas både dra andra men också jaga ikapp andra.

I två närliggande utförskörningar har jag en herre (#4221) som kör som en idiot. Fläker in cykeln precis framför mig så vi hakar i styret och jag är nära att vurpa. Jag skriker på honom att se sig för. Jag kör om honom i en av uppförsbackarna men några minuter senare gör han samma sak igen. Kör om och fläker in sig utan att ha ropat eller aviserat att han kommer, även denna gång är jag mycket nära att krascha.

Denna gång blir jag riktigt förbannad och skriker högt vad jag tycker. Funderar om jag ska vara en riktig surgubbe och ta upp detta i mål, för sådär kör man inte, livsfarligt. i mål orkar jag itne engagera mig men hoppas innerliggt att han funderar på hur han kör i framtiden. Usch!

Vid mitten av loppet är det en lång asfaltsraka där frun skall langa vatten till mig. Jag ser dem på håll och känner att farten är hög. Ska jag lyckas ta flaskan. Känns som jag lyckas men tappar taget. Nåja, jag har ju vatten med mig så det borde räcka. Växla tankarna och bara köra vidare.

Jag kämpar på bra genom hela loppet, jag är avvaktande utför då det ofta är mycket lösa stenar och halt på de blötare partierna. Vete tusan hur jag ska öva upp den egenskapen. Risktagande kan ju slå fel men vill så gärna komma bort från att vara ”rädd”.  Jag är riktigt stark uppför och grusrallysträckorna älskar jag, det är kul att jag känner mig stark.

Finnmarksturens backar är riktigt dryga och jobbiga, in mot Leos backe vet jag vad som väntar. Tar det i min egen takt men försöker öven utmana och ligger några pedaltag över vad jag tycker känns okej. plockar några placeringar och slöpper förbi förste dam som kommer bakifrån.

Musiken i backen peppar en riktigt bra, och uppe på toppen är det underbara människor som rabblar mellantider och instruktioner för banans karraktär närmsta kilometrarna.

Sliten drar jag på utöver och hämtar in några bekanta ryggar. Nu är det inte många meter kvar till mål och vi varvar nu asfalt med gräs-plättar och lite grus. Några snabba knixar innan vi kommer in på ABB arenas gräs-plättar. Två av ryggarna drar iväg men jag plockar ett par positioner och lägger på en spurt för att hålla de bakomvarande bakom mig.

Kommer i mål och ser att det står 4 minuter bättre än föregående år på cykeldatorn. Superskoj! Kikar igenom resultaten och jag har bättre total placering men har haft fler snabba h30 killar framför mig jämfört med i fjol. Nåja, en bra placering blev det ändå och det ger bra med poäng i cupen vilket varit mitt mål.

Vi klarade oss från regnet och vädret var helt okej, lite blåsigt bitvis men det var skönt med lite fläkt när man var svettig.

Nåja, ett kanonrace och formen är på G inför cykelvasan som är om bara en vecka. Nu ska jag jobba två dagar innan jag och familjen drar upp till Lindvallen för Vasa uppladdning.

Detta var nog mitt sista lopp i Långloppscupen, vi får se om jag får för mig att köra ulricehamn i år. Jag får spana väderleksrapporterna och se hur utsikterna ser ut.

Nu kör vi!

(Foto av underbara mtbfoto.se)

I helgen har vi varit i Dalarna och haft minisemester i samband med cykel-tävlingen Engelbrektsturen. Ett fint, snabbt och dammigt lopp i underbar terräng.

Jag berättade ju i förra inlägget om att jag funderade på att avsluta tävlandet för i år (för att fokusera på Cykelvasan istället) men att jag beslutade att köra ändå eftersom att jag redan anmält mig och betalat avgifterna.

Under de senaste dagarna har jag fått lite mer lust till cyklingen igen, siffrorna pekar åter uppåt och jag har känt mig lite mer sugen. Det är bra tecken och klokt att jag beslutade att köra ändå.

Senaste dagarna har SM i XCO och XCE gått av stapeln hemma i Östersund. Helena, en cykelbekant från stan, ställde upp i flera olika dicipliner och vann både guld och silver i D30 klassen. Riktigt häftigt och det gav också lite inspiration. Även Marie körde hem en sjätteplats i XCO Dam-Elit vilket är superhäftigt!

Nåväl! Vi åkte ner till Borlänge redan i Fredags och bodde över på hotell under helgen. Vi har bott på detta hotell tidigare och det är ett bra och trevligt hotell som passar familjen bra.

På lördagen drog jag ut och körde en 4-mils runda i Borlänges skogar. Jag körde samma runda som jag värmde upp med förra året, det är alltid roligt att se vad som hänt i skog och natur på ett år.

Eftermiddagen spenderades på stan, ikea, kupolen och sedan i poolen på hotellet. jag somnade med ett lugn i kroppen och sov ändå bra. En stadig frukost och sedan packade vi oss in i bilen och tog sikte på Norberg.

Det är ju extremt väder denna sommar med sol, värme och torka som följd. Även på tävlingsdagen var det riktigt varmt, det fläktade lite men man blev svettig av att bara cykla lite lätt.

jag värmde upp i norbergskogarna och kikade lite på start-sträckan innan det var dags att lägga in cykeln i fållan. Förra året gjorde jag ju misstaget att komma sent till fållorna och fick lägga cykeln längst bak. Trodde jag var ute i god tid i år men icke, man hade äppnat fållan tidigre och jag hamnade 1 led från slutet, ruttnade lite men försökte peppa och glömma det.

Starten går och det blir jojjo effekt och en slö start ut på grusvägarna. Det dammar så otroligt mycket och det ligger 3-4 rader bredvid varandra så man får inte göra många misstag för då kan det sluta illa.

Dammet blev tjockare och tjockare och jag fick sikta på framförvarande cyklist däck. framåt såg man inte mer än 1-2 meter. det var såklart många krasher som följd.

När vi kom ut på lite bredare väg och några uppförsbackar splittrades klungan upp ganska snabbt. Tyvärr lyckas jag hamna bakom flera personer som lägger sig i vänsterfilen trots att de inte skall köra om, ibland känns det som man gör det bara för att jävlas. Så lite skrik blev det under racet för att få komma fram och jaga positioner.

Jag kände mig riktigt stark uppför och på grusrally-partierna. Inte fy skam i skogen heller men glädjande att jag är stark där jag vill vara som starkast.

Jag hittade några ryggar att växeldra med men fick ta mycket ansvar och drog många bakom mig. Jag önskar dock att jag kommit fram bättre i starten och lyckats hänga på några snabbingar, då tror jag att jag kört lite snabbare också.

Banan var riktigt fin, lite omgjord sedan förra året men det var till det bättre har jag en känsla av. Det är kul att huvudet kommer ihåg så mycket detaljer från racet förra året. Vissa passager och stigningar kände jag igen bra och kunde planera attacker och köra om.

Familjen agerade vätskeservice utefter banan och dök upp på fler än det avtalade stället för att kasta vattenflaskor till mig. Det behövdes och var riktigt uppskattat i värmen.

Mot slutet av racet kom jag ikapp en del personer som hade det jobbigare än mig. Jag körde smart och effektivt och klättrade fler placeringar genom att köra smart och attakera på rätt ställen.

Några kilometer från mål kom dam-täten ikapp mig och jag klev snällt åt sidan för att sedan försöka hänga på dem. Lyckades bra en bit, sedan komm vi ikapp fler herrar där de återigen lägger sig i bredd och låser oss bakom. Jag tappar ryggarna och försöker slita för att komma ikapp in mot mål.

In mot upploppet är det långa snabba grus och asfaltspartier, jag låg på bra i jakten på de ryggarna som jag just tappade. Håller avståndet men når inte ända fram. Fokucerar på att hålla tätt bakåt istället. jag lyckas bra och kör i mål med en fin känsla i kroppen.

Med tanke på värmen och dammet så gjorde jag ett kanonrace utifrån mina förutsättningar. Lite sämre tid mot förra året, 2:40 i år mot 2.31 förra året. De flesta fick nog lägga på några minuter på fjolårets tid, så jag var inte ensam om att missa Personbästa.

Glädjande så lyckades jag klättra nästan 10 placeringar i H30-klassen. Jag har därför bättre poäng och ranking än förra året vilket är super-roligt. Jag försöker ju tänka bort hetsen och tävla mot mig själv.

Jag är otroligt imponerad av de som är snabbast i startfältet, jag skulle verkligen vilja vara lika bra och få känna på hur det är att hålla samma hastigheter osom tex Henrik.

Nu laddar vi om för nästa race som går i Ludvika näst-nästa helg. Därefter är det dags för Cykelvasan som jag ser fram mot! Hoppas att alla mina förberedelser håller i sig och att siffrorna fortsätter vara med mig.

(Foto från underbara Cykelkanalen.se)

För en vecka sedan körde jag Mörksuggejakten men har i ärlighetens namn inte kommit på vad jag skall skriva och hur jag skall uttrycka mig. Därför har inlägget fått vänta lite på att jag skall reda ut mina tankar och räta ut meningarna för er.

Anledningen har helt enkelt varit motivationsbrist, mycket på jobbet och min ”depp” som spökar. Jag försöker förklara lite innan vi kommer till race-rapporten. Vill ni inte läsa mitt ordbajsande så hoppa över ett par meningar så kommer ni till det köttiga.

Redan inför loppet hade jag en dålig känsla i kroppen, det har känts kasst sedan Lida Loop och jag har inte riktigt hittat vad det är men jag har kört på med min träning och mitt upplägg trots detta.

Jag tycker ju om min cykling så mycket men tävlandet har inte lockat fram de där sista procenten. Jag har väl insett att jag inte kommer över tröskeln jag står och stampar vid och det är frustrerande.

Jag har också insett att detta är sista året med tävlingsklass. Jag behöver känna mig bra bidra med något bra till sporten vilket jag inte alls känner idag, det känns mest som man vill och gnäller för mycket. Ett år i motionsklass kanske ger mig ny luft under vingarna.

Nåväl tillbaka till Mörksuggejakten! Jag funderade in i det sista på att skippa att åka ner och ställa upp, noll sug. Men vi åkte och deltog i tävlingen trots allt, dels för att familjen behöver lite gemensamt semestrande och för att barnen fixat och peppat inför loppet som de sett fram mot att köra.

Vi åkte ner på fredag kväll efter att jag slutat jobbet, det var rätt skönt att åka på eftermiddag och kväll när barnen var lite tröttare och inte uppe i varv. Vi kom ner i hyfsad tid och installerade oss i samma stuga som vi bott i senaste åren innan det var dags för läggdags.

På lördagen började vi med go-frukost och sedan avfärd in till Rättvik. Jag cyklade för att försöka få igång kroppen efter en intensiv arbetsvecka samt bilresande ner till Dalarna och familjen tog bilen in. Vi träffades på tävlingsarenan och barnen deltog i Lilla Mörksuggejakten som alltid är bra och rolig.

Efter barnens tävlingar så var vi på konditori för en gemensam fika och fira min och Marinas bröllopsdag, fruktbröllop. Det var supermysigt och uppskattat av alla familjemedlemmar. Efter fikat tog jag och körde en del av banan innan det blev hemfärd för att kolla Sveriges match i fotbolls-vm.

Efter den sedvanliga ritualen med att packa tröja, nåla nummerlapp och preppa cykeln gjorde vi tidig kväll och laddade med mycket vätska och föda. Jag sov inte helt bra natten mot söndag, drömde mycket konstigt och vaknade av och till.

Klockan ringde och då var det frukost och påklädning som gällde. Sedan tog jag cykeln in till rättvik som uppvärming innan det var dags att lägga in cykeln i fållan, redan en timme innan start. Jag passade på att relaxa och dricka mycket vätska då det var redigt varmt.

Det blev dags för start och jag stog på andra raden i startled 3. Ni som kört mörksuggan vet ju hur starten är, bred och ofta problematisk. Jag hade placerat mig strategiskt i mitten för att få en bra ingång i startbacken.

När startskottet går far alla iväg med en jäkla fart. men det blir som alltid jojo effekt och flera blir stående i backen och tvingas hoppa av som följd. Såklart får jag en sådan framför mig och mitt startled drar iväg.

När jag väl kommer upp så fortsätter jojo effekterna under masterstarten ut på asfalten. Folk är som galna och kör på trottoarer och gräsmattor i kamp om positionerna. Många svärord utdelas i klungan.

Jag kommer av mig och satsar på en stark körning uppför mot vidablick. Jag kämpar på men kroppen har ännu inte kickat igång riktigt. Jag kär på och ligger på rött ända upp men tar många positioner. Väl uppe börjar utförslöporna och med tanke på vädret dammar det otroligt mycket.

Jag blir lite rädd då man knappt ser något av underlaget i dammolnet. Jag kör på känsla och är riktigt nära att ramla en gång men lyckas hålla mig på hjulen. När vi väl kommer ut på grusvägarna lättar molnen lite men det är fortfarande svårt att se. Såhär fortsätter det genom hela racet där man är många personer samlade.

Det är också många vägar som är nygrusade, sliriga och med hjulsläpp som följd.

Jag grinar illa och kämpar på, inser att mitt tävlingssug inte finns där alls och lägger mig på rulle för att försöka ta mig igenom racet utan att bryta. Hittar en bra grupp som jag kör med nästan hela racet. En bekant instagram-kompis, Petrus, kör i samma grupp och han gör ett riktigt bra jobb längst fram medan jag sliter i väntan på att kroppen skall komma igång.

Banan är sig lik och riktigt rolig bitvis. snabb och ibland lite utmanande. Efter ca halva loppet Får jag feelingen tillbaka och känner mig stark uppför. Nu kör jag igång och får med mig några i en liten utbrytning som splittrar vår grupp en aning.

Jag kör på helt okej och jagar positioner och lägger mig på rulle när jag behöver vila lite. Sedan attack igen. Det lyckas förvånansvärt bra och jag känner mig stark ända in i mål.

Vid den näst sista vätskedepån är cyklisten framför riktigt oaktsamt och stannar mitt i langningen vilket gör att jag får vejja och tappar vätskan jag just tagit. Riktigt osmart kört av honom.

En annan man från samma klunga lyckas dessutom någon kilometer snyta sig i det fria, rakt över mig, utan att titta åt sidan eller bakom om det finns någon där. Jag blir riktigt förbannad och han ber såklart om ursäkt men det örat lyssnade jag inte riktigt på då.

Jag tappar Petrus men försöker köra på ändå i hopp om att han skall komma ikapp. När vi kommer in i skogspartiet med några kilometer kvar kommer han ikapp och kör om mig. Det var ha värd efter gediget dragjobb så jag försöker inte spurta ikapp eller så utan ser att jag har klart bakåt och gör min egen avslutning.

Kommer ikapp två andra på målrakan som jag spurtar förbi. Det kändes bra och jag var ändå hyffsat pigg och fräsh i mål trots att jag fått slita en del.

Rullar in på samma tid som förra året, dock så tappar jag någon placering men det gör inte så mycket med tanke på att jag hade noll motivation innan. Kul att kroppen kändes bra andra halvan av loppet och jag kände lite glädje i tävlandet.

Vi packar oss i bilen ganska direkt efter några cykelvänners målgångar.

Påvägen hem pratar jag och frun lite om de två LLC tävlingarna som är planerade. Jag funderande inför och under loppet om det kanske vore bäst att försöka skippa dem och försöka hitta motivationen att genomföra Cykelvasan helhjärtat istället, det är ju trots allt mitt huvudmål med året.

Jag har under veckan undersökt om man kan få tillbaka pengarna och avanmäla sig. Tyvärr fick man inte det bara sådär, så vi har tänkt om och åker iväg ändå. Vi  tar det som semestertrippar istället och se om motivationen känns bättre inför de två återstående tävlingarna, finns det diamanter att plocka fram så kör jag på.

Jag hade riktigt bra känsla på dessa tävlingar förra året och de var trots allt riktigt roliga. Det är också många som skall köra XCO SM istället för nästa deltävling i långloppscupen vilket gör att det finns lite potential för att göra lite bättre ifrån sig där.

Nu laddar vi om i finvädret och avslutar denna säsong med en något bättre känsla än hittills. Jag får varva in många fika-rundor och sociala cyklingar för att boosta mig inför mina utmaningar. Försöka trycka bort negativa tankar och människor som drar energi.

Men nästa år blir ett år för att komma på fötter igen och hitta tillbaka till vad som faktiskt betyder något och är roligt med sporten.

Tack för att du läste såhär långt, mycket svammel blev det.

(bild från mtbfoto.se)

Då var det dags igen, en race report från mitt cykliga liv. Denna gång har jag varit och besökt Lida Loop i Stockholmsregionen. Och vilket lidande det blev sen, men det kommer mer om det strax!

Jag och familjen slutade lite tidigare på Fredagen och bilade ner till Stockholm där vi bodde i min svågers lägenhet som ligger i Upplands Väsby. Han är hemma i Östersund nu under sommaren så då passar vi på att låna lägenheten är vi ändå har chansen.

Jag läste igenom min blogg/rapport från förra året och jag minns det som att banan var i toppskick med några riktigt stökiga partier och några enstaka vattenpölar och surhål.

Detta året ser det dock ut att bli soligt och redigt varmt med en torr bana som följd. Väderleksrapporterna inför helgen visar på 25-27 grader och soligt. Får verkligen hoppas det håller sig i de nedre regionerna.

På lördagen tog vi det lungt, besökte Mall of Scandinavia och sedan Fjärilshuset i hagaparken. Det var en upplevelse för barnen men också för oss vuxna. Efter en dag ute i farten åkte vi hem för lite lördagsmys och uppladdning.

Söndag morgon vaknar jag supertidigt, det är ljust ute och jag är lite känslig för att sova när det är ljust. Jag försöker tjura på men sover lite på aga som jag har gjort hela natten. Sova borta och vara lite spänd inför race är ingen bra kombo.

Käkar lite frukost men har ingen vidare aptit utan känner mig bara stressad och vill komma iväg. Jag laddar på med mycket vätska som lär behövas. Redan klockan 8 är det 24 grader varmt. Jag tar pendeln ner till Tullinge och cyklar de fina stigar/vägarna ut till Lida. Passar på att provtrycka lite på några stökiga partier, det känns rikigt bra.

Kommer till Lida, hämtar ut nummerlapp och sätter mig i skuggan och suger i mig en flaska sportdryck. Jag träffar på några bekanta ansikten som jag sitter och pratar med en stund. Alla är spända av förväntan men vädret är det alla är oroliga för. temperaturen på Lida har klättrat upp mot 27 strecket. Det blir inte nådigt i skogen idag.

jag placerar cykeln i fållan men inser att bredden på fållan kommer göra att alla kommer iväg samtidigt ändå. Nu är det dags att göra sig klar, jag lämnar av min jacka (ja varför tog jag en jacka, norrlänning) och flaskor så familjen kan plocka upp det när dom kommer lite senare.

Det kokar i fållorna och startskottet går. Alla rusar upp mot startbacken där första kampen börjar. Folk får växelhaverier och kedjehopp hejvilt. Vissa vobblar upp så det blir stockning och vips så är fältet och den hyffsade positionen man hade i fållan som borta.

Ut på de snabba gruspartierna. Nu dammar det rejält och jag håller bara blicken på framförvarande cyklist. Jag ser inget annat helt enkelt. Hostar och tjöjs lite av allt dam man drar i sig. Alla som kört lida vet ju att första milen i princip är grus innan det bryts av med lite snällare skog.

Damm damm damm. Ni ser ju på bilden ovanför hur skitig jag är i ansiktet.

Loppet snurrar på men känner tidigt att det kommer bli jobbigt eftersom solen steker på en. Jag lyckas hålla hyffsat lika tider om man jämför med tidigare år. Jag ligger stabilt placeringsmässigt och hämtar in en del ryggar.

in för varvning och där står familjen med flaska för langning, vatten – YES. Sprutar halva flaskan i munnen och resten sköljer jag ansikte och bröstet med. Sedan laddar jag på uppöver.

Ut på andra loopen så kommer rot-lådorna och hällarna som jag gjorde många misstag i ifjol. Nu ser det bättre ut och jag tar mig över dem betydligt bättre i år. Kanske har den lilla teknik jag tränat gett någon effekt.

Det går hyffsat men ser på klockan att jag tappar lite för varje mil som går. Jag tävlar ju bara med mig själv och det är lite frustrerande när jag vet att jag är både snabbare och starkare i år än i fjol. jag inser också att vädret tröttar ut en snabbare.

Jag seglar om en del som både har punka men också gett upp pga värmen. In mot trejde loopen känner jag att tröttheten kommer smygande men jag ger mig inte. Jag kör på och försöker behålla medelhastighet och pulskurvan.

Sista loopen är också snabb med roliga flowiga skogspartier och stigpartier. Det är några sandiga och grusiga partier där jag tvekar lite då det släpper rejält när man laddar på utöver. Fortfarande hjärnspöken sedan Ulricehamn..

Det går bra, jag behåller momentet och tar mig framåt. släpper förbi Damerna som nu kommit ifatt mig. Kör åt sidan snyggt och artigt. Pluspoäng till mig.

Kommer in mot Lida igen och vet vad som väntar, serpentinerna. Det kommer några lyckligt ovetande bakifrån som försöker utmana. Slår mig stabilt ner på sadeln och hittar en bra växel när jag börjar klättra snabbt och stabilt. Kommer upp och passerar målportalen men familjen hejjande i bakgrunden.

8 minuter segare än 2017 men med tanke på både dålig sömn och det utmanande vädret så ser jag det ändå som en förbättring. Inser nu när jag skriver att man måste skylla på något, vad konstigt egentligen. Jag gav allt jag hade för dagen och det räckte inte längre.

Jag lyckades skrapa ihop några poäng i alla fall och det är mer än om jag hade skippat en start. Så jag får vara nöjd men hoppas på en revansch nästa år. Då jäklar ska det blir ett PR. 45a i H30 just nu, så det kan kanske bli PR på hela cupen om jag kämpar lite mer.

Nu siktar vi mot Mörksuggan och kanske någon mer tävling innan uppladdningen för Cykelvasan.

(bilen är från cykelkanalen.se)

Helgen har återigen gått i cykelns tecken. Jag och familjen åkte i Lördags morse ner till Falun för deltagande i Långloppscupen’s andra deltävling, UCI klassade Långa Lugnet.

Förra året var ett av de varmaste och jobbigaste loppen jag varit med om. Kommer väl ihåg sista loopen när vattnet tog slut och man började få tunnelseende och låta tankarna vandra i drömmar om piggelin-glass.

Även i år spåddes riktigt varma förhållanden och mycket riktigt var det redigt varmt och gassande sol i Falun både på Lördagen men också på tävlingsdagen.

När vi kom ner till Falun på lördagen svidade jag om direkt och drog ut för att provköra delar av loop 1 med mördarbacken och de snabba grusvägarna. Kunde snabbt konstatera att det bli dammigt, varmt och halt av allt damm och rullgrus. Därefter hämtades nummerlapp och den sedvanliga ritualen med att fixa cykel, nåla nummerlappar och packa tröjan tog vid.

Vi käkade en redig middag ute på stan då hotellet inte kunde erbjuda någon pastarätt eller något som var intressant för barnen. Lite kasst med tanke på att hotellet påverkas av evenemangen som är i närområdet.

Jag somnade tidigt på lördag kväll men sov inte helt bra under natten, orolig i kroppen och var rädd att försova mig. När klockan väl ringde var jag uppe snabbt och åt en stadig frukost. Familjen låg och drog sig en stund så jag kunde äta i lugn och ro.

Jag klädde mig och cyklade ut till startområdet. Jag försökte fylla med mycket vatten innan racet då det redan vid halv 10 var riktigt varmt i både solen och skuggan. Jag träffade massa folk och försökte komma in i stämningen.

Känslan var inte där riktigt och jag tror det berodde på sömnen och att jag kände mig lite orolig för underlaget. Dammigt och halt gör att jag drar öronen åt mig lite och blir lite reserverad.

Dags att åka in på startområde för att lägga cykeln i fållorna som öppnar 10:05.. men vafasen – fållorna har varit öppna ett tag och det ligger fullt med cyklar där redan. Riktigt dåligt att skriva en sak i PM och sedan ändra det utan notiser.

Gör ett sistaminuten besök på toaletten innan det är dags att sadla upp. Startskottet går och tåget rullar upp för mödarbacken. Det dammar riktigt ordentligt och jag försöker ligga på ute i kanten utan att få nån host-attack av allt damm.

Vi rullar ut i skogen och det går segt när det är många vildar som vill fram i ledet trots smala stigar. Det rullar ändå på rätt bra och tekniker i skogen har helt kart blivit bättre sedan sist. Vi kommer ut på de långa gruspartierna och det är bara stå på. Jag hittar en grupp som håller samma fart som mig och jag hoppar på tåget och vi rullar vidare.

Det är otroligt fina banor i Falun men vissa stigar skulle behöva rensas från stenar som dels ligger och skvalpar ovanpå så de är rentav farliga samt hugga bort de syl-vassa stenar som petar upp på vissa ställen.

det är varmt som attan ute i spåren och få de kalhyggen som vi passerar känner man hur luften kokar när solen ligger på och vinden står still. Läckert men också lite illavarslande.

Jag kämpar på bra men kroppen känns inte med. Har glömt skriva ner referenstider så har inget att jämföra med under loppet. Men det känns inte som jag håller min maximala fart då jag dels fegar i utförskörningar och på rullgruset.

i utförslöpan ”gamla mormors” nedre delar blir jag omkörd av en stressad kille i Allebike kläder. Släpper förbi men när jag kommer ner till sista knixen ser jag att han ligger krashad och helt borta. Stannar och frågar funktionären kanske 3-4 gånger om hon behöver hjälp för killen andas knappt och bara gnyr av smärta. Folk runtomkring springer på sidorna utan respekt. Då jag inte får något svar så säger jag tillslut att även jag drar vidare, ingen egentlig respons vilket var tråkigt men jag frågade och visade medmänsklighet vilket är det viktiga för mig.

Jag kommer in för varvning och får langning av Frugan, det är vanligt vatten som beställt men eftersom jag knappt har druckit något av sportdrycken jag haft med mig vaskar jag flaskan och sprutar ner mig tröja i nacke och rygg medan jag drar vidare.

Ut på loop två går det med redig fart, nu börjar det lossna lite och jag kör om en del personer vilket känns skönt. Att jag inte tappar utan kan plocka placeringar. Jag sköter mig okej i skogen men fegar fortfarande lite utför men det hämtar jag oftast igen på gruset eller uppför.

Jag hänger med hyffsat samma gäng in mot varvningen. När jag kommer till varvningen och den avsedda langningsplatser är inte Frun där – Helvete jag har vara 1/4 av vätskan kvar flaskan inför sista loopen.

Jag står på och försöker hämta in några ryggar framför mig. Loop 3 är den jobbigaste med mängder med av backar och jobbiga skogspartier. men man blir belönad när det är ca 5 km kvar och de flowiga stigarna och utförslöporna återstår. Jag tar vatten vid varje depå och dricker lite men kyler ner ryggen genom att hälla vattnet över mig.

Gör några klantiga misstag vid trixiga rötter men hör att fler misslyckas bakom mig också vilket ger en liten skönare känsla. Jag har nu kommit ikapp lite damer och kör om dem på de bredare passagerna.

Jag kommer upp på toppen efter att ha kört om lite folk och nu börjar utförskörningarna. Grabbarna jag har i ryggen hamnar längre och längre ifrån. Skönt att jag vågar släppa på lite mer, kanske blir omdömmet också tröttare och inte lika ”på”.

Jag drar på nerför och kommer in på målområdet. Sladdar runt och uppför sista backen på Hästskon. Rullarn ner och runt in mot mål, hör familjen heja på. Ser på klockan att jag är 15 minuter snabbare än förra åter. Superskoj känner jag med tanke på att känslan varit att kroppen inte varit med.

efter målgång får jag mig en kall Cola av familjen, precis vad jag önskade. Får lite statistik av frun och glödjande nog har jag förbättrat min placering inom H30 med 9 platser jämfört med i fjol, närmare tretti platser i totalen.

Det hörrni.. är jag riktigt nöjd med trots att man är lite mer än 30 minuter segare än eliten. Men det är ju skilda världar känns det som att få möjligheten till att ligga först, utan damm och utan folk framför sig.

(Foto av cykelkanalen.se)

Denna helg har jag och familjen varit ner till Skövde för att köra första deltävlingen i Långloppscupen – Billingeracet.

Jag hade ju planerat att köra Lidingöloppet och därefter känna om jag var i form för att ta mig an Långloppscupen även i år. Lidingö gick väl inte fullt som jag önskat men Billingen lockade mig och familjen för att dels bryta av vardagen lite men också köra den bästa typen av träning – Tävling.

Jag velade flera dagar under veckan om vi skulle åka eller inte, det gnagde inom mig att det vore synd att ha missat Billingen om jag skulle komma på banan senare under säsongen. Det fanns ont om hotellrum och de få som gick att boka för oss fyra var rätt dyra men tillsut hittade vi ett som var överkomligt.

Vädret såg i början av veckan att bli riktigt bra med 25 grader och strålande sol.  På onsdagen fick jag tummen ur och bokade hotell och startplats och började planera för racet. Jag läste min racereport från förra året och tittade på bilder/youtube för att försöka minnas hur banan var, såhär i efterhand hade jag absolut nytta av det och kunde planera krafterna bättre.

På torsdagen kikade jag vädret och till min häpnad har man nu ändrat från sol till 30mm regn både fredag och lördag. Här viker mitt psyke och jag inser att det inte kommer bli sko att köra i sådana förhållanden och att det inte är värt att riskera säsongen på våldsblöta stigar och sliriga rötter. Vi överlägger i familjen om att ställa in resan men när jag lägger mig på torsdagen så beslutar vi att vakna tidigt på fredagen och då bestämma utifall utsikterna har ändrats.

Jag vaknar tidigt och kollar väder-apparna på telefonen. Nu har dom ändrat till finväder och uppehåll igen. Yes, vi packar och drar neröver. Det blev ett apr timmar i bil med barn som behövde äta, gå på toa med mera. Men vad gör man inte för världens bästa hejaklack.

Väl på plats i Skövde så hämtade vi ut nummerlapparna och checkade sedan in på hotellet och gjorde oss hemmastadd. Jag följde min ritual och packade tröja och gjorde klar alla saker till tävlingsdagen.

På lördag morgon vaknade jag tidigt då jag inte sovit helt hundra, orolig i kroppen och regnet hade smattrat mot rutan under natten – blött kommer det bli imorgon, hinner jag tänka. Jag käkar en stadig frukost och ger mig ut på uppvärmning.

Jag ger mig upp för startbacken för att inspektera Catepillar backen upp till billingen. Det är ändå rätt torrt i spåren men inser att det gäller att ligga långt fram om man inte vill få spåren sönderkörda.

Jag åker ner till start och lägger in cykeln i fållan. Pepp med familjen och sedan intag av gel och det sista av sportdrycken i extraflaskan. Jag träffar p lite instagram och strava kompisar och det avdramatiserar nervositeten lite.

Startskottet går och vi ger oss av uppöver. Asfalten går bra men när vi viker in mot backarna så blir det korvstoppning direkt och spåren i de jordiga backarna ger snabbt vika. Folk strular med växlar, vobblar över spåren och spinner vilket gör att alla som ligger bakom måste stanna, kliva av och springa upp. Fan – tänker jag och kutar upp.

Väl uppe så hoppar jag på ett par bra ryggar ganska omgående men inser att det kommer bli ett drygt lopp då spåren här uppe är rejält blöta och geggiga. Hjulen från alla framför gör inte sikten och föret bättre, snarare sämre.

Jag lyckas ändå köra rätt bra med tanke på att jag ännu inte fått till några timmar i hemmaskogarna med riktig stig-körning. Jag har skitkass teknik första biten men inser att jag får lyfta blicken och bara ösa på.

Jag hoppar lite mellan grupper, är stark på stigarna och gruspartierna men tappar lite i stigarna utför. Lite stressande då de bakom jagar på. Jag kämpar på och lyckas ändå ta mig fram utan större problem.

Ju längre in i skogarna vi kommer, ju stärre är gegg-hålen och stigar och rötter är rejält sönderkörda av de framför. Det slår, sliras och körs försiktigt.

jag kommer ikapp damerna i Sherides och ligger på deras rulle en stund innan jag drar förbi, men vid ett utförsparti någon mil senare kommer de ikapp mig igen och jag släpper förbi dem för att inte sinka deras chanser att hämta in placeringar på sina motståndare.

Jag kämpar på och känner igen mig rätt bra från förra året. Kan planera krafterna mot slutet när backarna upp mot Billingen väntar.

Vid 6 mil får jag känning i baksida höger lår, – ”nej det är kramp.” Jag slår av lite på takten och försöker stretcha ut det men det ger sig inte riktigt. Plågar mig vidare och dricker en del sportdryck samt trycker en gel vilket ger effekt. Tillslut får jag upp samma fart igen och drar vidare över de flowiga stigarna.

När jag kommer in mot Hästbacken och Strupen så hämtar jag in någon placering på de som kroknat. Jag kämpar mig upp och vidare in mot mål. På kanten uppe vid strupen står familjen och hejjar på, jag blir lite rörd över stödet jag har men kämpar mig i mål. Spanar bakåt men har ingen i anslutning så jag tar det lungt över mållinjen.

Efter loppet så inser jag att jag var 1,5 minuter segare i år jämfört med förra året men å andra sidan har föret varit fler gånger värre detta race. Jag förbättrar min placering i H30 med en placering så jag är ändå nöjd då formen och kraften helt klart känns bättre än förra året vid denna tidpunkt.

Efter loppet kollar jag som vanligt statistik för att se hur jag presterat, jag ser då hur eliten har kört. Fantastiska tider men jag inser ju också att de haft bra spår och stigarna hade ännu inte blivit helt uppkörda. Nåväl, riktigt bra jobbat av dem och jag ska ju inte jämföra mig med de absolut bästa då jag aldrig kommer kunna slåss där uppe.

På söndagen packade vi in i bilen på förmiddagen och åkte hemåt mot Östersund. Kvällen ägnades åt ett 40km återhämtningspass och sedan cykeltvätt.

Jag känner mig ändå nöjd med min prestation då jag klättrat ett jack i H30 och bara kört en minut segare under dessa förhållanden. Det är ändå ett styrkebesked jag tycker om att se trots att man vill ännu mer. Nu planerar vi för nästa race som verkar bli Långa Lugnet.

(foto av cykelkanalen.se)

Sista semesterdagarna har spenderats på resande fot. Vi tog oss ner till Dalarna och Borlänge ett par dagar för att under Söndagen besöka Norberg föra att köra Engelbrektsturen.

Dagarna innan har jag testat en lite annorlunda strategi, istället för vila så har jag legat på lite mer och tränat på som vanligt. Dagen innan tävling körde jag ett medium pass i Borlänge i deras fantastiska omgivning. Jag fick en bättre känsla och benen svarade bättre än på länge.

Jag har hört mycket gott om Engelbrektsturen, så det var med lite fjärilar i magen som jag såg fram mot att ta mig an banan. Jag noterade också att den förändrats en del genom åren men hoppades på att den skulle likna de tidigare åren.

Väl i Norberg hämtade jag nummerlappen och gjorde mig i ordning, jag tog ett par kilometer i omgivningarna för att trampa igång kroppen efter bilresan ner från Borlänge.

Jag anlände till startfållorna 45 minuter innan start, det var fullt med cyklar i fållan redan och jag fick klämma ner mig rätt långt bak. Jag blev besviken att jag inte kikade upp detta tidigare men hoppades att det skulle fyllas på lite bakifrån samt att det skulle röra på sig när de tog bort banden mellan fållorna. Tyvärr hände ingenting och jag fick i starten anstränga mig lite extra för att försöka jaga positioner framåt.

Attackerna lyckades rätt bra, körde om alla som inte ville hålla samma tempo tills jag hittade en grupp på 10 personer som körde i samma takt som mig. Jag lade mig på rulle och försökte kompensera upp lite för ansträngningen som gjordes i starten.

Jag gick upp och drog en hel del vid och efter klättringar, det känns som att klättring har blivit min styrka i loppen. Vi hängde av en del och hämtade in nya ryggar framåt. Jag körde hyfsat taktiskt och lade mig på rulle när jag blivit lagom trött för att samla kraft framåt, jag planerade loppet bra utifrån puls, distans och känsla.

Jag gjorde en del mindre bra beslut när vi var i skogen, där det var lite stökigare. Jag tappade lite fart här och någon position där, men jag lyckades hämta igen det trots allt.

Det var redigt dammigt på banan och det märktes direkt när man låg många i grupp. Starten var groteskt dammig, det hostades en del då man fick i sig mycket damm. Det var rejält skitig både utanpå och innanför efter loppet.

På upploppet så trampade jag på allt som jag kunde. Sista kilometerna hade fältet blandats upp med motionärerna som körde halva sträckningen. Det var både bra och dåligt tycker jag. Bra för att man hade ryggar att hämta in, attackera mot. Men samtidigt blev det många personer på samma gång och det gav ju svårigheter i att köra om utan att behöva skrika sig hes.

Jag körde i mål både nöjd och slut. Jag körde in på plats 30 i H30 och 121 totalt. Tiden blev 2:31:49.

Jag kan bara instämma i lovorden kring detta arrangemang, det var ett fantastiskt fint lopp med en riktigt rolig, snabb och krävande bana. Ett extra plus i kanten får arrangörerna för den fina inramning och trevliga bemötandet.

På bilden ser ni hur skitig man ser ut, redan i mitten av loppet. Fotot kommer från mtbfoto.se, fantastik service!